Diktsamling som rör vid ett dotterhjärta

I somras läste jag Appendix av Pontus Lindh. Den liknade inget jag jag läst förut och då har jag ändå läst tusentals böcker. Jag blev så förtjust i både idén att göra en alldeles egen ordbok och allt som stod i den. Många gånger har jag återvänt till den i mina tankar och ägnat en och annan grubblande fundering åt både författaren och hans familj.

Nu har Pontus Lindh kommit med en diktsamling som e-bok och den heter Gryning över Hallstenshagen. Jag fick frågan om jag ville läsa den. Självklart ville jag det, även om lyrik inte är min starkaste sida när det gäller litteratur. Men jag har mycket att lära. Och det gör jag gärna.

Bara genom att gå in på författarens blogg och klicka på fliken Poesi lär jag mig en del. Där förväntade jag mig att finna antingen titlarna på de diktsamlingar han gett ut hittills eller möjligen några exempel på dikter han skrivit. Istället fick jag visdomsord om vad poesi faktiskt är och vad den kan betyda för människor. Jag läser de tre raderna under ordet Poesi sakta:

Poesi är bukandning
Poesi är den plats kropp snuddar själ
Poesi är den hastighet människor borde färdas i

Det är så träffande och vackert att jag redan här förstår att Gryning över Hallstenshagen kommer att bli givande läsning. Diktsamlingen är på endast 55 sidor, så om man vill kan den gå fort att läsa, men om man hellre önskar kan den ta dagar eller veckor. Så är det naturligtvis med poesi. Själv läste jag den först en gång rakt igenom en afton i början av mars när solen just var på väg ner efter en tämligen grå dag som avslutades med några välkomna solglimtar.

Därefter bläddrade jag planlöst lite här och var och läste enstaka dikter som mina ögon föll på.

Slutligen läste jag alla dikter igen. Troligen kommer jag att göra det ytterligare en gång eller två.

Diktsamlingen är tillägnad författarens bröder på jorden och hans (deras) föräldrar i underjorden. Barndom, liv och död får ord samtidigt som begreppet tid går igenom dikterna som en klangbotten. Kanske är denna dikt om den döende fadern, som är personen det mesta kretsar kring i boken, den vackraste i samlingen:

när medicinen vaggat honom
till sömnens rike
möts vi
jag klappar ärgad pappa
tillåter kärleken

Men det kan också vara den nedan. Särskilt slutet fångar dödens essens:

sekundmeter för sekundmeter
slår in i bröstet
minnets brottsjöar

i dödens farvatten
stormar stiljen

Det gör ont att läsa om hur sönerna vakar vid sin sjuke pappas dödsbädd och att via orden få uppleva hur hans kropp blir allt kallare och de svaga andetagen allt glesare. Det är omöjligt för mig att inte tänka på min egen pappa, som tillbringat alltför många dagar och nätter på hjärtintensiven, men som ännu finns kvar för mig. Mitt dotterhjärta rörs av sonhjärtat hos Pontus Lindh.

Några få väl valda och utmejslade ord i hans dikter rymmer så många känslor och så mycket ömhet, sorg och tomhet. När slutet kommer är det uppenbart att sten är mer beständigt än människor.

Hur mycket vi än älskar dem.