Farina och den gigantiska Jätten - härlig skräckelbok

Idag släpps Farina och den gigantiska Jätten av Niclas Christoffer på Whip media. I pressutskicket beskrivs den av förlaget som en skräckelbok och jag tycker att det är både fyndigt och träffande. Den är nämligen både en klassisk saga samtidigt som den skapar en alldeles egen, och för min del totalt oemotståndlig, genre - skräckelgenren.

De tidlösa ingredienserna gott och ont, fattig och rik samt mod och rädsla finns där som ett tryggt nav, men där finns också både skräck och äckel i en härlig kombination. Skräcken ligger förstås huvudsakligen i att lilla Farina möter den förskräcklige Jätten och det äckliga ligger i att Jätten helt sonika äter upp henne och låter henne och hennes nyvunne vän passera kroppen innan de kommer ut tillsammans med ... Tja, det kan ni nog lista ut själva. Äckligt,va?

Förvisso, men väldigt roligt också. Den primära målgruppen är 6-9 år och hur många har inte haft barn i den åldern som skrattar så de viker sig bara b-ordet kommer på tal? Därtill är den lärorik. Läsaren serveras en massa finurlig kunskap om vad som faktiskt händer i kroppen när det vi äter färdas från munnen via matstrupen till magsäcken och genom tarmarna för att till slut nå ändstationen, om det vitsiga uttrycket tillåts.

Upprinnelsen till äventyret är att Farina, som bor långt inne i skogen, vill hjälpa sin fattiga familj. Maten räcker inte till alla och därför bestämmer sig Farina för att ta sig till den gigantiska Jätten, som mormor har berättat är så rik att han äter ädelstenar som mat. Tänk om Farina kunde norpa åt sig bara några få av de där ädelstenarna? Trots att vägen till Jätten är väldigt farlig för en liten flicka är Farina modig. Ganska tidigt på sin färd träffar hon på Äggis, som hon lägger i sin väska och snart blir god vän med, så helt ensam är hon inte även om Äggis inte säger ett enda ord.

Under vandringen blir Farina trött och somnar på en mjuk och skön plats. När hon vaknar upptäcker hon att hon befinner sig i Jättens enorma och snoriga näsa. Först snyter Jätten ut Farina och Äggis och sedan äter han upp dem i ett nafs. Där börjar det stora äventyret.

Jag har varit redaktör för boken och när jag fick manuset i min mejlkorg och började läsa blev jag genast helt betagen. Det är en otroligt charmig saga berättad på ett påläst, roligt, känsligt och lagom läskigt sätt. Jag älskar hur det klassiska snittet med sina lätt övernaturliga detaljer möter vetenskapen i form av tarmar och pepsiner.

Katarina Vintrafors har illustrerat sagan och jag ska ärligt säga att jag innan jag såg bilderna tänkte att det var ett väldigt svårt uppdrag. Det gäller ju att inte skrämma bort läsarna, så omslaget får inte vara för otäckt, samtidigt som Jätten är som han är och måste se rätt hemsk ut för att stämma med sagan. Jag tycker omslaget blev underbart och den gröna tonen harmonierar ypperligt med det faktum att Jätten bor i skogen och nästan är en del av den. Även inuti boken finns tjusiga svartvita illustrationer som ger sagan en extra dimension.

Författaren Niclas Christoffer är kanske mest känd som komiker och stå-uppare, men han har också skrivit tre ungdomsböcker där förmodligen Som Zlatan fast bättre är den mest kända, inte minst sedan den i våras var nominerad till Årets bästa ljudbok i ungdomskategorin. Som Zlatan fast bättre handlar om Simon som bestämmer sig för att gå ner några kilo för att bli snabbare på fotbollsplanen och därmed lättare kunna nå upp till sitt mål - att bli som Zlatan fast bättre. Bantningen leder till ätstörningar och snart är inget sig likt i Simons värld.

Ätstörningar är något som Niclas har egen erfarenhet av och när han började bli frisk skrev han första utkastet på det som nu resulterat i Farina och den gigantiska Jätten. Han ville tänka på något annat än mat och då började han skriva. Men helt kunde han ändå inte lämna mattankarna. Eftersom han kunde mycket om matsmältningsprocessen och dessutom är undersköterska i botten passade det honom bra att skriva om någon som blir uppäten. Han har i en intervju, som jag gjorde för någon månad sedan,  förklarat att det blev lite som terapi att skriva sagan samtidigt som han bearbetade sina egna ätstörningar.

Jag tycker det är underbart att det fortfarande skrivs sagor som känns både klassiska och nyskapande och Niclas har en perfekt sagoton i denna ljuvliga bok, som passar de allra flesta åldrar från sådär fem år och uppåt. Farina är en varmhjärtad, medkännande och modig hjältinna, som gör vad hon måste och känner är rätt trots att hon ibland är livrädd och gråter. En sådan värld vill jag ha.

Fram för fler Farinor!