fredag 28 februari 2014

Smärtgräns - att leva med whiplash



Den 21 februari 1999 förändrades Lina Sellgrens liv totalt när hon var med om en trafikolycka som gav henne en svår whiplashskada. Den aktiva unga kvinnan, som skulle fylla 25 år, har sedan dess kämpat varenda dag på olika sätt.

Hennes bok Smärtgräns - att leva med wiplash är den osminkade sanningen om vad det innebär att leva med en livslång skada. Hela hennes värld fylldes från en dag till en annan med försäkringskassa, arbetsförmedling, försäkringsbolag, advokat och svensk byråkrati och inget var sig mer likt.

Jag har inte läst hela Lina Sellgrens bok än, men jag måste säga att det omöjligt att inte bli berörd av hennes öde och imponerad över hur mycket hon orkar. Redan i inledningen får jag rysningar. Malmös hala gator, hög hastighet och en jäkla smäll - fruktansvärt på alla sätt.

Just idag kommer boken i ny upplaga och därför säljer hon ut den gamla upplagan till billigare pris. Det här är en bok som kan uppskattas av såväl vårdpersonal och personer som också drabbats av whiplash som läsare som är intresserade av olika människoöden.

Jag ser fram emot att få läsa klart den, men jag vet redan nu att det kommer att vara tuff läsning...

torsdag 20 februari 2014

Läskig värld i sportlovstider



Det finns de som tycker att man ska vara i skidbacken, eller möjligen i snowboardbacken, när det är sportlov. Det tycker till exempel mina barn. De testade för första gången att åka snowboard i år och det gick mycket bättre än någon i familjen vågat tro, så nästa gång är det säkert enbart denna läskigt snabba bräda som gäller.

Själv var jag mest glad över att de varje gång kom hem oskadda - och till och med glada och nöjda.

För mig är det dock helt andra saker som är trevliga på ett sportlov. Jag är alldeles för feg för att ge mig ut i backarna oavsett vad jag har för utrustning på fötterna. Jag har provat att åka utför vid ett par tillfällen i mitt liv och är fortfarande lycklig över att kroppen var intakt efter äventyren. Det är ingen idé att utsätta kroppen för nya risker av detta hemska slag när jag nu imponerande nog överlevde senast jag testade för sådär tjugo år sedan. Jag har knappast blivit varken smidigare eller modigare sedan dess.

Det är rätt så skönt att barnen inte tycks ha ärvt mina räddhågsna och fega gener, utan istället vågar kasta sig ut för backarna. Antagligen missar jag en del kul som de faktiskt har.


Medan familjen härjar ute i kylan sitter jag mycket hellre hemma i stugan i mysbyxorna med fötterna uppdragna i soffan och läser bokcirkelboken i stearinljusets milda sken. Där är det varmt och gott minsann och inte en enda vilsen snöflinga retar mitt ansikte.

Det blir knappast sämre i stugan av att boken, Djävulen hjälpte mig av Caroline Eriksson, är en ruggigt spännande och välskriven historia så här långt. Om jag tycker att backarna är läskiga är boken sannerligen inte mindre läskig.

Hu, vilken otäck värld.


torsdag 6 februari 2014

Finstämd bokcirkelkväll


Hos Joanna med Camilla, Fia, Cattis och Åsa Ö

Det var en tapper liten skara som träffades hemma hos mig denna februariafton. Månaden kallas mest vabruari nu för tiden och även om vi numera har så stora barn att vi knappt vabbar längre stämde det väldigt bra in på oss den här gången. Dagen innan träffen kom två återbud och samma dag som vi skulle ses regnade mejlen in och den ena efter den andra tackade nej av olika skäl. Det var alltid från hög arbetsbelastning till magsjuka det handlade om, så inom några timmar hade inte mindre än fyra personer fått förhinder med några timmars varsel.

Kanske var det någon mening med det för vi fem som träffades fick en väldigt intim och nära kväll tillsammans och det blev flera djupa ämnen som berördes medan tårar föll. Mest på mig som vanligt, men det blev en annorlunda kväll med mycket prat om de två stora ytterligheterna som ändå ligger så nära varandra; livet och döden. Livet är långt ifrån lätt att leva och döden är oändligt svår att stå ut med. Ändå måste vi hantera både det som händer i livet och när döden hastigt slår till. Vi kan inte värja oss trots att vi försöker. Men vi kan finnas till för varandra och vi kan prata, stötta och kramas. Ibland får det vara gott nog.

Eftersom fyra av avhoppen kom samma dag fanns det massor av inköpt mat att kalasa på, så alla fick i uppdrag att äta riktigt mycket av allt. Som vanligt var vi alla utsvultna så det var ingen svår uppgift, utan riktigt trevligt. Flera sorters ostar, välrökt skinka, ugnsvarmt bröd, färgglada grönsaker, smakrika röror och salta nötter fanns på bordet och eftersom vi var så pass få var allt inom armlängds avstånd. Mycket praktiskt.

Förra månadens bokcirkelbok Vila i frid av Sofie Sarenbrant hade tre i gänget läst. En hade slukat den raskt och ledigt på en lördag och vi andra två hade kämpat med den under betydligt längre tid. Hon som läste den i ett svep tyckte att tempot i början var väl lågt, men att den tog sig på slutet och blev lite spännande. Den andra tyckte att den var sådär, medan jag själv störde mig på den mest hela tiden och inte kunde ta mig igenom den.

Om det inte varit en bokcirkelbok hade jag gett upp betydligt tidigare, men nu försökte jag ändå vid flera tillfällen att ge mig på den, men det var så mycket i den som retade mig att jag inte orkade fortsätta några längre stunder. Exempelvis var det strösslat med utropstecken överallt och det brukar man säga är ett typiskt nybörjarfel, så jag hade svårt att förstå att detta är författarens tredje bok. Jag skulle själv aldrig skriva "Hej! Vi är från Nackapolisen!" För mig är det en vanlig presentation och inte ett utrop som tarvar utropstecken.

Ett par andra saker som jag hade svårt att ha överseende med är att när en person hamnat i koma och tre andra människor dött, så har polisen inte förhört alla som jobbat på spaanläggningen vid dessa tillfällen. Är det inte det allra första man gör? Stämmer av med dem som var på plats om de hört eller sett något anmärkningsvärt under den aktuella tiden? Det hade jag i alla fall börjat med om jag utrett saken. Här är det istället så att på ett stort polismöte dyker frågan upp om det finns en komplett lista över dem som arbetat vid de aktuella tidpunkterna och svaret blir "nej". Nej?! De borde varit förhörda för länge sedan, inte bara funnits på en lista, tycker jag.

Ytterligare en sak som stör min läsning är att en konferensgäst försvinner under en kväll efter det att incident två/tre på spaanläggningen inträffat tidigare. Istället för att kika runt på anläggningen och se om mannen i fråga är någonstans ringer de polisen. Om mina barn inte svarar när jag ropar tittar jag först i deras rum innan jag ringer polisen. Det är mer rimligt att de är där än att de är kidnappade eller förrymda. Här ringer de polisen innan de letar. Fast det handlar om en vuxen man som bara varit borta från sällskapet i ett par, tre timmar. Han är väl inte livegen? Mycket riktigt hittas han senare - avliden på anläggningen och det hade de sett om de brytt sig om att kolla först. Därefter hade det dock varit ytterst rimligt att ringa polisen.

De här obegripligheterna och logiska luckorna gör att jag så smått får spader och inte kan engagera mig i berättelsen. Jag tror ju inte på den.

En annan tjej i vårt gäng hade börjat läsa en annan bok av Sofie Sarenbrant, men gett upp efter en stund och det gjorde att hon inte ens började läsa denna bok. Hon annars den största bokslukaren av oss alla så det var helt oväntat att hon skulle rata Vila i frid.

Däremot blev hon väldigt glad över mitt val av bokcirkelbok för februari månad. Eftersom hon läser flest böcker av oss har hon ofta redan läst den bok som väljs, särskilt om det är någon som ligger på topplistan eller är skriven av en av de mer etablerade författarna. De här gången hade jag bett om tips i den slutna gruppen Författare på Facebook, där jag är medlem, och jag bad särskilt att få tips om bra böcker som ligger utanför den vanliga topplistan. En liten dold pärla, som vi kan upptäcka.

Jag fick otroligt många fina och spännande förslag och skrev ett långt blogginlägg om alla böcker jag fick tips om. Det var inte alldeles enkelt att välja, men ganska tidigt var det en bok som särskilt väckte min nyfikenhet och den blev också till slut den bok jag valde. Den fångade mitt intresse för att den handlar om det ökända Yngsjömordet, som ledde till att den sista kvinnan i Sverige avrättades. Jag vill gärna välja en bok som ger upphov till diskussioner och inte bara är förströelseläsning. Lättsamma slukarböcker har också sin plats i min bokhylla, men de behöver jag inte nödvändigtvis prata med mina väninnor om, så därför passar de inte så bra som just bokcirkelböcker.

Den här däremot får jag direkt en känsla av att vi kan prata mycket om. Det finns tre stora teman som jag spontant ser det och det är förhållandet mellan föräldrar och barn, svartsjuka och dödsstraff. Jag ser redan väldigt mycket fram emot att få läsa boken och sedan diskutera den.

Den fyller också perfekt de kriterier vi har i bokcirkeln; det är en pocket (finns även som ljudbok och e-bok, vilket är en fin bonus som flera i gänget uppskattar), den är nyutkommen och den är lätt att få tag på. Utan tipset från författaren själv hade jag förmodligen inte hittat denna bok, så jag är väldigt nöjd över att jag bad om tips.

Den bok vi ska läsa under februari är Djävulen hjälpte mig av Caroline Eriksson. Författaren är socialpsykolog och har ägnat mycket tid åt research för att få till den här historien. Om en månad berättar vi vad vi tyckte, som vanligt.

När vi skildes åt i hallen blev det kramkalas igen och även om det var tråkigt att så många fick förhinder, så det blev det en otroligt fin kväll tillsammans. Ännu en gång slås jag av att vår bokcirkel, trots att vi ändå har sådant fokus på böckerna vi läser, är så oändligt mycket mer än bara en bokcirkel.

Vi finns där för varandra och vi bryr oss om varandra på riktigt. Det är fint.


måndag 3 februari 2014

Tankar kring Pyttepojken Pelle i blåsväder


När jag var barn ville jag så gärna ha en liten lekkamrat. Inte en vanlig kompis som bodde i huset bredvid och som man kunde hoppa hopprep med, för det hade jag flera stycken, utan en pytteliten vän. En sådan där speciell liten vän som jag kunde ha i klänningsfickan eller skolväskan och på kvällen bädda ner i en liten ask och säga godnatt till. Precis en sådan liten människa ville jag ha.

En bild ur boken med nio sagor av Astrid
Lindgren. Peter och Petra får också läsa
i läseboken i skolan.
Jag älskade att läsa Astrid Lindgrens saga om Nils Karlsson-Pyssling och var alltid en smula avundsjuk på Bertil som hade den lilla vän jag själv drömde om. Jag ville också att det en vacker dag skulle höras en försynt knackning på klassrumsdörren och utanför skulle det stå två små barn som ville börja i min klass, precis som pojken och flickan gjorde i sagan Peter och Petra. De var små som dockor, skrev Astrid Lindgren, och jag tyckte de var ljuvligt söta.

Kanske är det därför jag genast blir så barnsligt förtjust i Birgitta Fernströms bedårande saga Pyttepojken Pelle i blåsväder. Pyttepojken är ännu mindre än de figurer jag läste om i Astrid Lindgrens sagor och därmed ännu gulligare, förstås. Pelle är så liten att han med lätthet kan krypa upp i sin favoritfåtölj, som är gjord av ett ekollon. Han är så minimal att han kan rida på en myras rygg och hela hans hus får plats på ett ekblad.

Åh, vad jag vill ha honom här hemma hos mig. Det har inte ändrats ett dugg genom åren.

Men precis som när jag var barn får jag nöja mig med sagans värld och det är en dramatisk värld Pelle lever i, för en dag sveper det in ett riktigt oväder över eken där Pelle bor. Regndropparna, som brukar stanna till en stund på bladen och berätta om främmande platser, verkar till och med lite rädda och snart upptäcker Pelle att vännerna myrflickorna Märta och Majsan kämpar i blåsten där ute.

Efter en tumultartad luftfärd landar Pelle på marken och där stöter han på de charmiga arbetsmyrorna. Ledarmyrar Laban bestämmer sig för att hjälpa Pelle att hitta kusinerna Märta och Majsan för de är plötsligt borta med vinden.

Det är ett härligt entusiastiskt språk i boken och i vuxenlitteratur talas det nu för tiden alltid om gestaltning. Författaren ska inte berätta vad som händer utan visa det och det konststycket har verkligen Birgitta Fernström lyckats med. Jag sveps med i stormen och följer med stor spänning äventyret. Att till och med regndropparna är besjälade tycker jag är både påhittigt och trevligt.

Författaren har helt rätt när hon inledningsvis skriver att det är en saga för små och stora barn. Jag känner mig helt inkluderad, trots min vuxna ålder, och njuter av texten samtidigt som jag tycker att det är precis lagom läskigt. En balansgång som inte är alldeles enkel, men som här fungerar utmärkt.

Boken passar perfekt som högläsning på förskolor runt om i landet och jag är säker på att barnen kommer att sitta knäpptysta och hålla hårt i sitt gosedjur under sagostunden. Kommer Pelle någonsin att återse myrflickorna? Vad hände egentligen med Pelles hus när stormen drog fram? Och duvan David – hurdan är han egentligen?

Anna Maria Persson har illustrerat Pyttepojken Pelle i blåsväder och bilderna kompletterar texten fint. Varje sida känns luftig, men ändå innehållsrik, och det är genomgående pigga och glada färger, trots det dramatiska ämnet. Det enda jag kan sakna en aning är en bild på slutet, så man visuellt får se det där som involverar hus, duva och ek. Tydligare än så vill jag inte vara här, eftersom jag inte vill avslöja slutet, men jag vill ändå hinta om att jag faktiskt saknar den detaljen en smula. Det hade rundat av lite extra även bildmässigt. 

Birgitta Fernström har tidigare skrivit boken Den musikaliska musen EBBA och jag har läst även den. Det var också en charmig historia, men det märks att författaren landat i sitt skrivande på ett helt annat sätt nu. Precis som i debuten har också denna bok ett djupare tema än det som syns på ytan. Förra gången handlade det om att våga tro på sig själv och ha modet att satsa på sina drömmar. Den här gången handlar det om att hjälpa varandra och finnas där för varann när det stormar i livet.

Det är självklart något som både små och stora barn kan ta till sig och känna värme av.


lördag 1 februari 2014

Tankar kring Det kommer aldrig mer vara du



Det kommer aldrig mer att vara du av Anne-Lie Högberg är en bok som får mig att fundera över nätbokhandlar kontra fysiska bokbutiker. Jag är nämligen övertygad om att boken skulle nå många fler läsare om de såg den IRL, för den är så vansinnigt snygg. På nätet måste man nästan veta vad man letar efter för att hitta böcker som ligger på mindre förlag eller är skrivna av okända författare. Men i bokhandeln! Åh, vad denna brandgula pärla lyser bland alla andra strömlinjeformade bokomslag. Jessica Eklund på Stilgrepp har formgivit boken och jag blev på gott humör bara av att se boken ligga på sängbordet och varje gång jag skulle läsa den fick jag lust att klappa på den blanka kjolen på omslaget.

Omslaget passar dessutom berättelsen väldigt bra och sätter tonen för boken. Agnes blir en midsommar plötsligt lämnad av sin man. Med orden ”Jag älskar Lisa” avslutar han deras långa förhållande och lämnar Agnes och de tre små barnen chockade och otroligt besvikna. Besvikelsen blir knappast mindre av att Lisa är Agnes bästa väninna och att det är hos henne och hennes familj de firar midsommar när bomben oväntat exploderar. Vilket svek!

Denna sorgliga händelse hade kunnat ge upphov till ett dystert omslag i mörkblå toner. Kanske ett oroligt hav som symbol för Agnes långa färd mot ny självständighet och nytt liv. Men nej. Det är inte en sådan bok. Det är inte en självömkande bok om den stackars mamman som blir ratad och lämnad. Det är en bok om en kvinna som visserligen tvingas in på nya stigar på livets väg snarare än väljer dem själv och dessutom tappar ett och annat kilo längs vägen eftersom aptiten minimerats, men som går stark ur motgången.

Hon grubblar också över hur de kunde tappa bort varandra under åren som gick. De som älskade varandra så mycket. Varför höll inte kärleken? Varför räckte den inte till?

Det kommer aldrig mer vara du är en lågmäld bok om att landa i en ny verklighet. Den är jordnära, varm och väldigt lätt att ta till sig. Det är inga stora scener, yviga gester eller spektakulära galenskaper. Inte heller några verbala eller fysiska slagsmål. Utan det är berättelsen om att det går att gå vidare trots att livet inte alls blev som man trott eller hoppats på. Att finnas där för sina barn, få hjälp och stöd av sin syster och sina föräldrar, anpassa sig efter allt det nya och slutligen kanske våga älska ännu en gång – det är det boken handlar om.

Redan på omslaget ser man att det kommer att gå bra för Agnes, för trots att hon har det jobbigt många gånger och är förtvivlad och ledsen, så finns det en kraft som tar henne framåt. Det känns skönt att veta – inte minst som stora delar av det som händer i boken är självupplevt av författaren.

Det kommer aldrig mer vara du är Anne-Lie Högbergs mycket läsvärda debutroman och det dricks väldigt mycket te i boken. Jag hade gärna dragit ner på en och annan kopp, men i övrigt måste jag säga att den här boken är my cup of tea. Jag tycker om vardagsnära berättelser som får mig att fundera över livet och jag gillar när jag får ta del av andras liv och kika lite bakom deras köksgardiner, för vem vet vad som pågår där egentligen? Bakom den putsade fasaden?

Agnes hade ingen aning.