Läskig värld i sportlovstider

Det finns de som tycker att man ska vara i skidbacken, eller möjligen i snowboardbacken, när det är sportlov. Det tycker till exempel mina barn. De testade för första gången att åka snowboard i år och det gick mycket bättre än någon i familjen vågat tro, så nästa gång är det säkert enbart denna läskigt snabba bräda som gäller.

Själv var jag mest glad över att de varje gång kom hem oskadda - och till och med glada och nöjda.

För mig är det dock helt andra saker som är trevliga på ett sportlov. Jag är alldeles för feg för att ge mig ut i backarna oavsett vad jag har för utrustning på fötterna. Jag har provat att åka utför vid ett par tillfällen i mitt liv och är fortfarande lycklig över att kroppen var intakt efter äventyren. Det är ingen idé att utsätta kroppen för nya risker av detta hemska slag när jag nu imponerande nog överlevde senast jag testade för sådär tjugo år sedan. Jag har knappast blivit varken smidigare eller modigare sedan dess.

Det är rätt så skönt att barnen inte tycks ha ärvt mina räddhågsna och fega gener, utan istället vågar kasta sig ut för backarna. Antagligen missar jag en del kul som de faktiskt har.

Medan familjen härjar ute i kylan sitter jag mycket hellre hemma i stugan i mysbyxorna med fötterna uppdragna i soffan och läser bokcirkelboken i stearinljusets milda sken. Där är det varmt och gott minsann och inte en enda vilsen snöflinga retar mitt ansikte.

Det blir knappast sämre i stugan av att boken, Djävulen hjälpte mig av Caroline Eriksson, är en ruggigt spännande och välskriven historia så här långt. Om jag tycker att backarna är läskiga är boken sannerligen inte mindre läskig.

Hu, vilken otäck värld.