Finstämd bokcirkelkväll

Hos Joanna med Camilla, Fia, Cattis och Åsa Ö

Det var en tapper liten skara som träffades hemma hos mig denna februariafton. Månaden kallas mest vabruari nu för tiden och även om vi numera har så stora barn att vi knappt vabbar längre stämde det väldigt bra in på oss den här gången. Dagen innan träffen kom två återbud och samma dag som vi skulle ses regnade mejlen in och den ena efter den andra tackade nej av olika skäl. Det var alltid från hög arbetsbelastning till magsjuka det handlade om, så inom några timmar hade inte mindre än fyra personer fått förhinder med några timmars varsel.

Kanske var det någon mening med det för vi fem som träffades fick en väldigt intim och nära kväll tillsammans och det blev flera djupa ämnen som berördes medan tårar föll. Mest på mig som vanligt, men det blev en annorlunda kväll med mycket prat om de två stora ytterligheterna som ändå ligger så nära varandra; livet och döden. Livet är långt ifrån lätt att leva och döden är oändligt svår att stå ut med. Ändå måste vi hantera både det som händer i livet och när döden hastigt slår till. Vi kan inte värja oss trots att vi försöker. Men vi kan finnas till för varandra och vi kan prata, stötta och kramas. Ibland får det vara gott nog.

Eftersom fyra av avhoppen kom samma dag fanns det massor av inköpt mat att kalasa på, så alla fick i uppdrag att äta riktigt mycket av allt. Som vanligt var vi alla utsvultna så det var ingen svår uppgift, utan riktigt trevligt. Flera sorters ostar, välrökt skinka, ugnsvarmt bröd, färgglada grönsaker, smakrika röror och salta nötter fanns på bordet och eftersom vi var så pass få var allt inom armlängds avstånd. Mycket praktiskt.

Förra månadens bokcirkelbok Vila i frid av Sofie Sarenbrant hade tre i gänget läst. En hade slukat den raskt och ledigt på en lördag och vi andra två hade kämpat med den under betydligt längre tid. Hon som läste den i ett svep tyckte att tempot i början var väl lågt, men att den tog sig på slutet och blev lite spännande. Den andra tyckte att den var sådär, medan jag själv störde mig på den mest hela tiden och inte kunde ta mig igenom den.

Om det inte varit en bokcirkelbok hade jag gett upp betydligt tidigare, men nu försökte jag ändå vid flera tillfällen att ge mig på den, men det var så mycket i den som retade mig att jag inte orkade fortsätta några längre stunder. Exempelvis var det strösslat med utropstecken överallt och det brukar man säga är ett typiskt nybörjarfel, så jag hade svårt att förstå att detta är författarens tredje bok. Jag skulle själv aldrig skriva "Hej! Vi är från Nackapolisen!" För mig är det en vanlig presentation och inte ett utrop som tarvar utropstecken.

Ett par andra saker som jag hade svårt att ha överseende med är att när en person hamnat i koma och tre andra människor dött, så har polisen inte förhört alla som jobbat på spaanläggningen vid dessa tillfällen. Är det inte det allra första man gör? Stämmer av med dem som var på plats om de hört eller sett något anmärkningsvärt under den aktuella tiden? Det hade jag i alla fall börjat med om jag utrett saken. Här är det istället så att på ett stort polismöte dyker frågan upp om det finns en komplett lista över dem som arbetat vid de aktuella tidpunkterna och svaret blir "nej". Nej?! De borde varit förhörda för länge sedan, inte bara funnits på en lista, tycker jag.

Ytterligare en sak som stör min läsning är att en konferensgäst försvinner under en kväll efter det att incident två/tre på spaanläggningen inträffat tidigare. Istället för att kika runt på anläggningen och se om mannen i fråga är någonstans ringer de polisen. Om mina barn inte svarar när jag ropar tittar jag först i deras rum innan jag ringer polisen. Det är mer rimligt att de är där än att de är kidnappade eller förrymda. Här ringer de polisen innan de letar. Fast det handlar om en vuxen man som bara varit borta från sällskapet i ett par, tre timmar. Han är väl inte livegen? Mycket riktigt hittas han senare - avliden på anläggningen och det hade de sett om de brytt sig om att kolla först. Därefter hade det dock varit ytterst rimligt att ringa polisen.

De här obegripligheterna och logiska luckorna gör att jag så smått får spader och inte kan engagera mig i berättelsen. Jag tror ju inte på den.

En annan tjej i vårt gäng hade börjat läsa en annan bok av Sofie Sarenbrant, men gett upp efter en stund och det gjorde att hon inte ens började läsa denna bok. Hon annars den största bokslukaren av oss alla så det var helt oväntat att hon skulle rata Vila i frid.

Däremot blev hon väldigt glad över mitt val av bokcirkelbok för februari månad. Eftersom hon läser flest böcker av oss har hon ofta redan läst den bok som väljs, särskilt om det är någon som ligger på topplistan eller är skriven av en av de mer etablerade författarna. De här gången hade jag bett om tips i den slutna gruppen Författare på Facebook, där jag är medlem, och jag bad särskilt att få tips om bra böcker som ligger utanför den vanliga topplistan. En liten dold pärla, som vi kan upptäcka.

Jag fick otroligt många fina och spännande förslag och skrev ett långt blogginlägg om alla böcker jag fick tips om. Det var inte alldeles enkelt att välja, men ganska tidigt var det en bok som särskilt väckte min nyfikenhet och den blev också till slut den bok jag valde. Den fångade mitt intresse för att den handlar om det ökända Yngsjömordet, som ledde till att den sista kvinnan i Sverige avrättades. Jag vill gärna välja en bok som ger upphov till diskussioner och inte bara är förströelseläsning. Lättsamma slukarböcker har också sin plats i min bokhylla, men de behöver jag inte nödvändigtvis prata med mina väninnor om, så därför passar de inte så bra som just bokcirkelböcker.

Den här däremot får jag direkt en känsla av att vi kan prata mycket om. Det finns tre stora teman som jag spontant ser det och det är förhållandet mellan föräldrar och barn, svartsjuka och dödsstraff. Jag ser redan väldigt mycket fram emot att få läsa boken och sedan diskutera den.

Den fyller också perfekt de kriterier vi har i bokcirkeln; det är en pocket (finns även som ljudbok och e-bok, vilket är en fin bonus som flera i gänget uppskattar), den är nyutkommen och den är lätt att få tag på. Utan tipset från författaren själv hade jag förmodligen inte hittat denna bok, så jag är väldigt nöjd över att jag bad om tips.

Den bok vi ska läsa under februari är Djävulen hjälpte mig av Caroline Eriksson. Författaren är socialpsykolog och har ägnat mycket tid åt research för att få till den här historien. Om en månad berättar vi vad vi tyckte, som vanligt.

När vi skildes åt i hallen blev det kramkalas igen och även om det var tråkigt att så många fick förhinder, så det blev det en otroligt fin kväll tillsammans. Ännu en gång slås jag av att vår bokcirkel, trots att vi ändå har sådant fokus på böckerna vi läser, är så oändligt mycket mer än bara en bokcirkel.

Vi finns där för varandra och vi bryr oss om varandra på riktigt. Det är fint.