tisdag 27 januari 2015

Gästbloggare Sverker Snidare

Jag tycker att det är så trevligt att vi är flera författare och bloggare som hälsar på hos varandra och gästbloggar om våra böcker och vårt skrivande. Idag är det dags för Sverker Snidare att hälsa på hos mig och han berättar om hur det gick till när han bestämde sig för att skriva.

Den 21 januari gästbloggade jag hos Sverker och då skrev jag om alla känslor som dök upp i samband med mitt arbete med reportageboken Våra älskade orkade inte leva som handlar om att vara anhörig till någon som tagit sitt liv.

Tusen tack, Sverker för ett trevligt samarbete!





Varför jag skriver
                          
Jag hittade nyligen en skrivbok bland mina papper. En grön skrivbok med linjer i, en sådan man hade i skolan för länge sen. Den innehöll tre berättelser, som tillsammans fyllde boken. De är skrivna vid samma tid. I mitten av åttiotalet, när jag var drygt fyrtio år och bytte liv: kvinna, bostad, jobb.

I en pärm i mitt förråd, med en penna ritad på etiketten, har jag samlat diverse jag skrivit genom åren, liksom tidningsartiklar om skrivande och några bokrecensioner. Jag hittar papper från en skrivarkurs jag gick hösten 1986, jag kommer inte ihåg var. Jag ser att de flesta andra på kursen skrev dikter. Jag har sparat slarviga blyertsanteckningar om undertext.

 I skolan tyckte jag om att skriva uppsats. Ju friare ämne, desto roligare. Jag minns en uppsats jag skrev i gymnasiet, den var i tre delar, där varje del skildrade en möjlig framtida livssituation. Man kunde se det som tre alternativa liv, eller som tre olika faser i mitt vuxna liv. Den fick högt betyg. Kanske var det den uppsatsen som skapade drömmen, som det tog ett halvsekel att realisera.

I den första delen av mitt vuxna liv, med studier, äktenskap, barn och arbete fanns ingen plats för drömmen. Så kom förändringen på åttiotalet och drömmen väcktes. Men den kvävdes snart igen, ett nytt arbete i Stockholms stadshus gav ingen tid över för skrivande. Till slut höll jobbet på att kväva mig och i mitten av nittiotalet sade jag upp mig och blev konsult. Började skriva och gå skrivarkurser.

I pärmen finns en A4-sida med rubriken ”Del av en längre berättelse”. Det är en av de gamla texterna från åttiotalet och är embryot till det romanmanuskript jag skickade till förlag år 2004 och som självklart blev refuserat. Jag hade testat min dröm. Den funkade inte.

Men det fanns en ny berättelse i mig, två förresten. Efter ett par år när den falnade drömmen började glöda igen, satte jag igång att skriva om pojken Sam. Det blev en bok som kom ut hösten 2013, Den Trettonde Messias. Den andra berättelsen är den jag arbetar med nu, det blir en bok under 2015.

Så det är därför jag skriver berättelser: för att jag vill, för att det är vad jag drömde om som ung. Men absolut inte hade självkänsla nog att tro mig om att kunna. Visst kan man spekulera över vad som kunnat bli… nej, det ligger inte för mig. Men jag är tacksam över att jag inte kommer att dö utan att ha testat min dröm, över att jag till slut började leva den.

Sedan Den Trettonde Messias kom ut har jag fått en ny drivkraft: alla positiva omdömen jag fått från läsare, som: ”Hej Sverker, du har skrivit ett litet Mästerverk. Hoppas den blir film.” Läs mer på min hemsida.

Den senaste uppmuntran jag fått är att min bok blivit en av finalisterna till Selmapriset, instiftat av tidningen Skriva och Lava förlag.

Inga kommentarer: