Vilda diskussioner och gapskratt

Hos Millan med Lena, Åsa Ö, Catrin, Fia, Cattis, Sussie och Joanna


Vi hann knappt förse oss med allt gott som kvällens värdinna hade dukat upp, innan vi fullkomligen kastade oss in i en härlig debatt om månadens bok, men det var, som ni ser, fullt av godsaker. De två delikatessmarmeladerna var väldigt goda och inte alls så söta som marmelader ibland kan vara. Den ena var rabarber/nypon och den andra svarta vinbär och de var riktigt goda.

Februari månads bok Mitt liv med Saddam av Parisoula Lampsos hade de flesta läst och alla hade så många åsikter och tankar om boken att diskussionen blev så livlig att det ibland var svårt att få en syl i vädret. Det är underbart när en bok engagerar sin läsare och det gjorde sannerligen denna.

Det vi började att diskutera var trovärdigheten, eftersom det har förekommit kritik just inom det området. Vi var dock alla överens om att under bokens gång så köper vi det som står där, tveksamheterna kommer möjligen efteråt, när vi läser om boken eller hör andra prata om den. Medan vi läste var vi dock övertygade om att det som står där är sanning i den bemärkelsen att det är så som Parisoula uppfattade det hela. Den filosofiska diskussionen om det finns en enda sanning som gäller för alla lämnade vi helt, för det gör det förstås inte.

Vi försökte analysera vad det var för typ av förhållande som Saddam och hon hade och det var inte helt enkelt. Att hon som 16-åring blev fascinerad av, smickrad av och förälskad i Saddam kände vi alla, men att hon, trots allt hon vet vad Saddam gör och står för, fortfarande under trettio år har ett förhållande med honom tyckte vi var aningen märkligt.

Trots att Saddam på det mer privata planet sett till att hennes man försvunnit ur hennes liv och att de skilt sig och trots att han på det mer allmänna planet dödar eller låta andra döda folk som misshagar honom, så fortsätter hon att krypa ner under täcket med honom år efter år. Hon poängterar ofta att hon är både europé och kristen, men vi pratade en hel del om att det ändå är så stora kulturskillnader mellan oss och hur kvinnor behandlas i många andra länder att hennes agerande kanske inte är så förvånande ändå. Vi skulle aldrig göra det som hon gjorde, trodde vi, men viss förståelse för att hon ändå gjorde som hon gjorde kunde vi ofta förstå. Dessutom står det ofta "Jag ville leva, eller hur?" i boken som ett mantra.

Ett par saker som vi dock inte alls kunde begripa var hennes agerande, eller snarare brist på agerande, när hennes 16-åriga dotter blir våldtagen av Saddams äldste son, som har rykte om sig att vara mycket brutal och hänsynslös. Han var dessutom Parisoulas chef. Vi har väldigt svårt att förstå att hon fortsätter att jobba för honom och till och med släpper in honom i sitt hem, efter vad han har gjort. Någon polisanmälan är tydligen inte alls att tänka på. Först långt senare berättar Parisoula vad som hänt för Saddam och då frågar han om hon vill att han ska döda sin son.

En annan sak som vi inte kan förstå är varför hon mer eller mindre plötsligt bestämmer sig för att lämna landet och då lämnar sin 16-åriga yngsta dotter i Irak. Vi i bokcirkeln är alla mammor och det var helt obegripligt för oss att hon väljer att lämna dottern, särskilt som hon om någon vet vad som kan hända om Saddam är missnöjd med något.

Ett frågetecken som inte besvaras i boken är vem som är pappa till sonen och vi är alla övertygade om att det är Saddam. En invändning var att han då kanske borde krävt att ha honom hos sig istället för att skicka Parisoula till Grekland för att föda honom och sedan låta dem stanna där i flera år, men å andra sidan har vi ingen aning om hur många utomäktenskapliga barn han har. Parisoula säger själv att hon ska skriva en bok till där hon berättar vem som är pappan och det är vi alla väldigt nyfikna på.

De som inte hade hunnit läsa boken blev starkt rekommenderade att göra det, för detta var en oerhört intressant bok, både som tidsdokument och som personlig skildring av ett annorlunda liv.

Vi hade också läst Mörkersikt av Johannes Källström och Vredens tid av Stefan Tegenfalk och för att inte detta inlägg ska bli alldeles för toklångt kommer jag att skriva om dem under helgen istället och då kommer ett nytt inlägg här på bloggen.

Det finns alltid plats för andra samtalsämnen och den livfulla stämningen blev knappast mindre när vi började prata om skolor med allt vad det innebär av elever, lärare och rektorer. Någon hade väldigt dåliga erfarenheter av det mesta och var mycket upprörd, medan en annan sa att man då antingen får byta skola eller gilla läget och tänka att det blir bättre på gymnasiet istället, särskilt som det nu bara är en termin kvar.

Vi pratade om vems fel det är att skolan inte fungerar. Är det elevernas fel? Särskilt de med bokstavsdiagnoser? Är det föräldrarnas fel? Är det lärarnas fel? Är det rektorns fel? Eller är det i själva verket politikernas fel, för det är trots allt de som styr med pengarna? Detta är ett fullständigt outtömligt ämne, så vi fick lämna de flesta frågor obesvarade, men ibland är det skönt att bara få prata av sig lite.

En annan sak som väckte heta känslor var barnens aktiviteter och vi hade mycket olika åsikter om hur kul och viktigt det är att som förälder hänga med på alla träningar, turneringar, läger osv i all oändlighet. Måste vi göra det? Och måste vi tycka att det är kul? Det blev en hejdlöst intensiv debatt, för några tycker att det är uppriktigt roligt att sitta och prata med de andra föräldrarna och upplever matcherna som spännande, medan andra mest stönar och inte alls vill sitta och kallprata med människor de varken känner eller är intresserad av att lära känna, bara för att ens barn råkar hålla på med samma sport.

Det blev många gapskratt när debattens vågor gick höga och det är så härligt att vi har högt i tak och att alla vågar säga vad de tycker, även om det går på tvärsen mot vad många andra tycker.

Någon med äldre barn påpekade vikten av att ha god kontakt med de andra  barnens föräldrar eftersom de kan vara till nytta när barnen blir äldre och rör sig ute på kvällarna och festar. Om man redan då har en relation till föräldrarna kan mycket underlättas och man kan hjälpa och stötta varandra. Kanske kan det vara värt lite kallprat i handbollshallen eller på fotbollslägret...

När värdinnan till slut skulle presentera mars månads bok blev det tumultartat igen, för hon är med i två bokcirklar och i den andra gör de ibland så att värdinnan föreslår två titlar och så röstar sällskapet enligt demokratisk ordning och vinner gör förstås den som får flest röster.

Här höll det dock på att gå helt över styr redan från början för den ena boken lanserades som att den är något vi kanske kan känna igen oss i eller känna igen våra vänner i. Hetsiga ord for omkring eftersom det är en bok som handlar om smygalkoholism och värdinnan fick övertygande, men ändå under fnitter och skratt, klargöra att hon inte på något sätt tror att någon av oss har den här typen av problem.

Vi som inte är vana vid att få välja, men desto vanare att diskutera allt möjligt, började genast diskutera böckerna utan att ens ha läst dem, så värdinnan avbröt skrattande den verbala folkhopen och ville ha handuppräckning.

Med förkrossande majoritet vann i alla fall Jag ska bara fixa en grej i köket av Moa Herngren och det ska bli mycket intressant att läsa den, för sedan bag-in-box-vinet har gjort entré har många av oss ändrat sina alkoholvanor och har ofta en öppnad bib i kylen, vilket gör det lätt att tappa upp ett glas vilken onsdagskväll som helst.

Den enorma semmeltårtan var tänkt för fem personer, men när vi proppmätta inte kunde pressa ner en enda liten bit till var ändå hälften kvar, så det var enormt generösa bitar och väldigt gott.

När vi skildes åt var det med stora leenden på läpparna och det var länge sedan vi hade så här våldsamt roligt och så spännande diskussioner. Kanske var det till viss del tack vara Parisoula Lampsos, för engagemanget som boken gav upphov till präglade hela kvällen.

Nästa gång vi ses är det april och då hoppas vi på lite vårväder för denna afton låg temperaturen precis kring nollstrecket...