Kort mellan trevliga träffar

Hos Heidi med Åsa Ö, Catrin, Gerd, Fia, Sussie, Malin och Joanna

Mellan träffen i januari och den i februari hinner det bara gå tre veckor, så det var nästan som att fortsätta samtalet vi hade senast när vi nu såg igen så snart. Det var trevligt att få komma hem till kvällens värdinna för första gången på länge och eftersom ringklockan inte gav något ljud ifrån sig välde vi bara in utan förvarning.

Januari månads bok hade två läst ut men betydligt fler hade kommit en bit på vägen. Det var lite nervöst för mig som valde boken, för jag älskade Timmarna av samme författare och nu fanns det stor risk att jag skulle bli besviken. Det borde inte vara möjligt att skriva flera böcker av samma höga kvalitet, men man kan aldrig veta, så det var med stor spänning jag valde Snödrottningen av Michael Cunningham.

När vi satt och skulle prata om den började inte jag, utan jag spetsade öronen för att ta in vad de andra läsarna tyckte. Tyvärr visade det sig att de tyckte precis som jag; att den tyvärr inte var så värst bra. Jag var rädd för det och hade kalkylerat med det, men jag blev i alla fall besviken. Det vackra språket som sken så klart i Timmarna och som många kritiker hyllat även i Snödrottningen upplevde ingen av oss. Tvärtom var antalet parenteser alldeles för många och de kändes så otympliga at de bromsade upp läsningen allt som oftast.

Flera tyckte också att meningarna var onödigt långa och det var väldigt roligt för mig att en i gänget hade tagit med sig boken och visade på en av sidorna exakt hur lång en mening var. Vi skattade alla gott och en påpekade att efter fjorton år i bokcirkeln har min petighet smittat av sig så tydligt att det inte bara är jag som gör denna typ av reflektioner numera. Hurra!

Vi tyckte heller inte att karaktärerna fängslade oss. Vi brydde oss inte jättemycket om hur det skulle gå för dem och det är alltid lite trist när man känner så.

När de som kommit halvvägs frågade om det var värt att lägga tid på att läsa ut den sa vi som läst hela att det alltid är trevligt att läsa ut en bok och visst händer det ett par saker mot slutet, men ändå... Det finns bättre böcker att lägga sin värdefulla tid på. Det var vu tyvärr överens om.

Trots att vi inte var så euforiska över boken fanns det annat som muntrade upp oss. Vi pratade lite om tv-serier och biofilmer och konstaterade att det skulle vara kul att gå på bio tillsammans igen någon gång, som vi gjorde med The Danish Girl. Vi ska hålla ögonen öppna efter något som kan passa.

Jag, som arbetar som lektör och redaktör för andra författares manus, fick frågan om vad som skiljer de båda rollerna åt och hur jag arbetar när jag läser manus. Självklart blev det genast spekulationer, för varför vill man veta det? Är det möjligen så att det är någon mer i vårt gäng som drömmer om att skriva en bok? Detta förnekades ihärdigt, men vem vet? Vi får väl se vad som händer framöver!

Lite snabbt pratade vi också om resan vi ska göra tillsammans fredag den 17 mars. Vi kommer alla att bo i samma villa och alla är välkomna när de kan och hinner. På kvällen äter vi middag tillsammans och morgonen därpå blir det gemensam frukost. Mer om detaljerna kring detta tar vi via mejl, så håll utkik där.

En rolig sak som hände mitt under kvällen var att värdinnan plötsligt försvann från bordet och det tog flera minuter innan vi förstod vad hon höll på med. Hon letade efter den nya bokcirkelboken som hon valt. Haha, den hade jag gömt! Så busig var jag!

Vi brukar ju ha det lite som en överraskning på kvällen. När vi umgåtts i några timmar lanserar värdinnan under mer eller mindre dramatiska former boken vi ska läsa tills nästa gång vi ses. Den här gången låg boken helt öppet på soffans ena armstöd och det var det första jag såg när jag klev in i vardagsrummet. Så kunde vi ju inte hade, så jag puttade den helt sonika över kanten, så den hamnade stående mot armstödet och lagom osynlig istället.

Det kunde ju dock inte värdinnan veta, så hon letade i både köket och hallen och överallt efter den. Och jag kunde inte veta att det var därför hon försvunnit, så därför sa jag ingenting förrän en annan i gänget frågade vad värdinnan letade efter. Hoppsan, så det kan gå.

Boken vi ska läsa i februari är Barnet från ingenstans av Kari Rosvall. Det ska bli väldigt intressant att få ta del av denna sanna historia om en liten flicka som föddes in i Hitlers avelsprogram, adopterades av ett svenskt par och hann bli hela 64 år innan hon fick veta sanningen - att hon fötts enbart för att vara en av dem som skulle föra den rena ariska rasen vidare.

Till slut skildes vi åt igen och nästa gång vi ses är det mars. Vår! Det låter helt underbart. Då ska vi prata lite mer om vår resa och vi håller redan nu tummarna för att vädret den 17-18 mars blir så där soligt och ljuvligt som det faktiskt kan vara så dags på året.

Hur som helst, får vi säkert trevligt tillsammans oavsett vädret!