fredag 9 december 2011

Träff i Cyranos anda

Vegetable - mycket god vegetarisk pizza.

På Cyrano i Kungsbacka med Åsa Ö, Catrin, Millan, Sofie, Camilla och Joanna

Det var en kraftigt decimerad styrka som samlades på Cyrano denna riktigt kyliga afton i midvintermörka december. Vi var sex av fjorton, men fördelen med det (man måste ju ändå se någon) är att alla faktiskt kan prata med varandra och hålla ett enda samtal i liften trots att vi sitter på restaurang. För ett par år sedan var det precis tvärtom, för då skrattades det vid ena bordet medan det andra bordet mest pratade skilsmässor och dödsfall. Det gjorde att upplevelsen för kvällen skilde sig markant beroende på vilket bord man hamnat vid.

Den här gången pratade vi alla tillsammans och dessutom pratade vi om ämnen vi inte så ofta diskuterar så ingående. Vår vana trogen började vi med att prata om boken och den här gången gick det ovanligt snabbt, för inte en enda av oss som var där hade läst boken. Det har faktiskt aldrig hänt förut och det kändes väldigt märkligt.

Pistou - väldigt god pizza utan tomatsås men med chevre.
Några hade köpt den, men inte börjat på den och andra hade inte ens köpt den. De som både köpt den och börjat läsa var tyvärr inte md denna kväll, så kanske kommer vi att få en rapport i januari istället.

Maten var vi väldigt nöjda med och de flesta beställde de speciella vedugnsbakade pizzorna, som restaurangen är mest kända för, men även de som valde pasta och sallad blev nöjda.

Eftersom det inte blev så mycket diskussion om månadens bok ägnade vi längre tid åt andra spännande och läskiga ämnen som träning och rädslor. En i gänget har deltagit i ett träningsprogram som var väldigt avancerat och innebar fem träningspass i veckan under tio veckor. Vi andra som inte tränar lika hårt har svår att förstå hur man hinner med något sådant, men vi var alla mycket fascinerade och imponerade.

I programmet hade även ingått att mäta kroppen utifrån andel fett, muskelmassa osv och även hålla koll på måltiderna. För att nå optimalt resultat gäller det att äta mer fick vi veta och framför allt tidigare på dagen. Tyngdpunkten ska ligga på frukost och lunch, för att sedan trappas av under dagen. Mycket intressant.

Vi andra var inga direkta träningsnarkomaner om man uttrycker det milt, så det var intressant att höra hur det går till på hög nivå.

Ett annat ämne vi pratade om en del var rädslor och hur rädda vi har blivit sedan vi fick barn eftersom vi då är sårbara på ett helt annat sätt än vi varit förut, då vi trott oss styra våra liv på ett annat sätt. En del är rädda för att barnen ska göra galna saker som tonåringar och andra är rädda över att det bara ska hända dem saker, i princip utan anledning. Ytterligare andra tycker inte att det finns någon anledning att oroa sig innan eländet kommit och det är självklart det allra klokaste sättet att se på livet. Att bara gå runt och oroa sig leder ju sannerligen inte till något gott.

Nästa månadsbok blir som vanligt i december årets nobelpristagare i litteratur och i år gick priset till Tomas Tranströmer, så nu är det valfria dikter av honom som gäller. Vi brukar alltid ha ett alternativ och i år blir alternativet Nära dig av Joanna Björkqvist, och det låter ju härligt bekant, för det är ju jag som skriver den här bloggen som skrivit den boken.

Vi kommer att diskutera båda dessa, om någon har läst dem förstås, i januari och vi brukar alltid flytta januariträffen en vecka, eftersom den första onsdagen i januari alltid ligger medan det fortfarande är jullov. Så är det även denna gång. Dessutom råkar jag befinna mig på resande fot och det skulle kännas väldigt snopet att diskutera bokcirkelboken som jag skrivit utan att jag är närvarande, så därför beslutade vi att januari månads träff flyttas till torsdagen den 12 januari. Precis som planerat äger träffen rum hos Camilla och eftersom var med på Cyrano gick det snabbt att fatta beslutet.

De flesta har redan köpt boken, men om det är någon som inte har gjort det och vill göra det, så går det förstås utmärkt att höra av sig till mig, så fixar vi det. Samma regler som vi alltid har gäller självklart även denna gång; man måste inte ha läst boken för att få komma på träffen.

Listan över värdinneskapet, som finns under fliken Kommande träffar, är nu uppdaterad så att alla träffar ytterligare två år framåt finns antecknade. Ända fram till december 2014 är det alltså möjligt att se vem vi ska vara hos och när. Kolla gärna där och säg till om det är någon dag som det inte passar dig att vara värdinna.

Kvällen träff blev ovanligt kort för redan 21.30 började de sopa i trappan och då misstänkte vi att det började bli dags att dra sig hemåt, så då gjorde vi det. Det var glashalt ute och riktigt läskigt att köra hem, men som tur var klarade vi oss alla bra - säkert till stor del tack vare att vi bytt till vinterdäck i god tid.

Som vanligt fick vi en mysig afton tillsammans och det kändes trevligt och passande att sitta på en restaurang med namn ifrån en författare på 1600-talet. Nu är det dags att önska er alla

God Jul och Gott Nytt År

så ses vi igen torsdagen den 12 januari!

tisdag 22 november 2011

Bokcirkeln inspirerar i MåBra



Idag kom det nya numret av tidningen MåBra ut i butikerna och den här gången är det ett ovanligt trevligt nummer, för vår bokcirkel finns med på sidan 117 under vinjetten Kick för själen som är ett återkommande inslag i tidningen.

Ibland händer det att någon journalist hittar vår hemsida tack vare det enkla och tydliga namnet bokcirkel.se som jag passade på att sno åt mig för många år sedan. Om de blir riktigt intresserade av bokcirkeln, och det är det ju så trevligt när de blir, så kan det resultera i ett reportage eller att vi får vara gäster i ett TV-program.

Den här gången låg fokus på att det är en kick för själen att vara med i en bokcirkel och det är det verkligen. Alla som är intresserade av att starta en egen cirkel kan kika under fliken som heter Regler och riktlinjer, för där finns mer information om hur vi brukar göra för att det ska vara enkelt att vara värdinna och kul att ses.

Under fliken Tidigare månadsböcker finns alla böcker och teman vi haft under de nio år vi har funnits. Där finns massor av tips och kanske också en och annan bok som vi inte tyckt varit riktigt värd tiden vi lade ner på den.

Om någon ny läsare hittar hit och vill ha tips och råd kan ni höra av er. Mejladress finns högt uppe i högerspalten.

Starta en bokcirkel - det är ett underbart sätt att umgås!


torsdag 10 november 2011

Mycket prat om livet


Hos Fia med Camilla, Sussie, Cattis, Catrin, Åsa K, Sofie, Malin och Joanna

Vi brukar alltid ha en massa att prata om på våra träffar, men den här gången var det verkligen många olika ämnen som avhandlades i rask takt kring bordet fullt av godsaker. Det fanns flera sorters bröd och kex, massor av goda ostar, två röror, marmelad, säkert sju sorters te och kaffe. Slutligen avrundades det hela med två sorters muffins och mörk choklad. Mmmmm, vad vi behövde detta denna mörka novemberkväll.

Först började vi tala om boken vi läst sedan vi träffades senast och det var Morgan Allings Kriget är slut. De flesta hade läst den och tyckte att den var både lättläst och intressant, men samtidigt väldigt jobbig eftersom Alling hade en så tuff uppväxt. Flera hade hört hans Sommarprogram och kände väl till de historier han skriver om i boken. Det har var lite en utbroderad version.

En orkade inte läsa klart boken, för att det blev för tungt, trots vetskapen om att det ändå gått bra för honom och någon annan reagerade på att slutet lämnade en del frågor. Hon hade önskat fler svar och mer om vad som hände sedan.

Vi diskuterade en del hur det sociala skyddsnätet fungerar eller i vissa fall inte fungerar och detta är något som alltid är aktuellt. Det är jobbigt att tänka på att det alltid finns barn som far illa runt om i landet och det enda vi vill är att de räddas. Frågan är bara hur det ska gå till och vilket som är det bästa för barnet.

De som lyssnat på Kriget är slut som ljudbok, där Morgan Alling själv är uppläsare, tyckte att han gjort ett utmärkt jobb. De hade inte kunnat tänka sig någon annan uppläsare, inte minst för att det är en så personlig bok. Det var också någon som tyckte att det var lite skönt att slippa se honom, för han upplevs som väldigt intensiv när han är i tv-rutan till exempel.

Sammantaget var det här en bok som vi upplevde väldigt olika om man ser på djupet. Några tyckte att den var intressant och hemsk men inte tårdrypande, en annan kunde inte läsa klart för att den berörde för mycket och en tredje grät i två dagar efter att ha läst den.

En intressant sak som vi talade om när första bokpratet var över var datorer och deras inverkan på våra och våra barns liv. Ungefär hälften av oss har facebook och det är dessutom väldigt olika hur aktiva vi väljer att vara där. Någon tyckte att det stjäl för mycket tid, andra tyckte att det var krångligt och ytterligare andra tycker att det är ett trevligt sätt att hålla sig uppdaterad med sina vänner på ett enkelt sätt. Det pratas ofta om att facebook är ett ställe där man dels vill ha bekräftelse och dels gärna vill visa upp en snygg och putsad fasad, men när vi diskuterade just det blev det tydligt vem som tycker vad.

Så här fina keramiksaker gör värdinnan.
De som inte har facebook eller har gått ur har känslan av att det är en ytlig värld där man vill bli bekräftad och där man skriver mer eller mindre ointressanta saker ur vardagen medan de som är mer aktiva tycker att det finns mycket värme och glädje och att världen faktiskt kan bli mer positiv via facebook och den typen av sociala medier. Det var en riktigt intressant diskussion.

Nästa dataämne handlade om ifall vi låter våra barn spela spel som de egentligen inte har åldern inne för och även här hade vi olika erfarenheter och tyckte olika saker. Några säger nej med hänvisning till att det inte är tillåtet, trots att barnens jämnåriga kompisar får spela, medan andra säger ja utifrån hur det egna barnet är. En del spel är väldigt våldsamma, men ofta är det skickligheten och tekniken som sätts i fokus och inte det faktum att man använder vapen som gör att våra barn tycker att det är intressant.


Samtidigt är det så att våra barn lever i en annan tid än vi gjorde och vi kan inte riktigt jämföra hur vi tillbringade vår fritid med hur de spenderar sin eftersom det knappt fanns datorer på vår tid. Dessutom konstaterade vi att det finns en fördel med att ha teknikvanan barn för de kan ofta hjälpa oss med både datorer och tv-apparater.

Att barnen kanske är lite väl unga för att spela åskådliggjordes genom att en stackare blivit hackad på sitt spel som han kämpat med i över ett år. Det var lätt att lura av honom lösenordet, för att han inte var tillräckligt mogen för att reflektera över om det var riktigt klokt att göra det. En synnerligen dyr läxa.

Vi fick också höra fasansfulla historier om sjuka barn, som åtminstone tillfrisknat och ännu värre om drogade barn, som förvisso är myndiga, men likafullt någons barn. Eftersom det är väldigt svårt att bevisa vad som hänt har polisutredningen lagts ner och vi fick oss alla en tankeställare att alltid köpa flaskor med kork eller lock på. Så numera ska vi inte beställa ett glas vin på krogen och sitta och smutta på, utan vi tar en hel flaska direkt.

Apropå krogsvängen bestämde vi förra gången att vi ska följa traditionen och äta på restaurang i december som vanligt. Den här gången bestämde vi oss för att byta ställe och äta på Cyrano, som vi tycker har god mat och väldigt goda stenungsbakade pizzor. Hör av dig så fort du vet om du kan komma eller inte så vi beställer rätt antal sittplatser kring bordet.

Innan det var dags att traska iväg i den kolsvarta, men förhållandevis varma, novemberkvällen tog värdinnan fram sitt val av ny bok. Nu ska vi läsa Elefantskötarnas barn av Peter Høeg.Vi har inte läst något av honom tidigare i bokcirkeln, men många hade ändå läst någon eller några av hans tidigare böcker, framför allt Fröken Smillas känsla för snö och Kvinnan och apan. Det ska bli spännande att se vad vi tycker om hans senaste.

Nästa gång vi ses har förhoppningsvis tidningen där vår bokcirkel ska vara med kommit ut och det ska bli spännande att se hur reportaget och bilden blir.

Nu får vi, efter ännu en mycket trevlig afton, mysa ner oss i soffan, tända ljus och läsa om elefantskötarnas barn.




måndag 31 oktober 2011

Tankar kring Casanovas kvinna



Jag försöker hinna med att läsa andra böcker än bara dem vi läser i bokcirkeln och det får jag nog erkänna är med varierad framgång för tillfället, för mest av allt har jag skrivit på min egen bok och då räcker inte tiden riktigt till samtidigt som jag inte har kraft och intresse för ytterligare en värld att engagera mig i.

För minst ett år sedan köpte jag hur som helst boken Casanovas kvinna av Åsa Hellberg, men olika orsaker (framför allt mitt eget skrivande) har gjort att jag inte läst den förrän nu. Eftersom Åsa bloggar har jag tittat in hos henne då och då och hon skriver på ett sätt som jag gillar, så till slut var jag bara tvungen att läsa hennes historia.

Boken handlar om hur hon, som kallar sig Lotta i boken trots att den bygger på en sann historia, efter några år som singel träffar Jonas. Trots att de har det fantastiskt ihop bedrar han henne gång på gång med andra kvinnor och till slut står det klart att han är sexmissbrukare. Han är beroende av jakten på nya erövringar.

Hon stannar hos honom, fast han faller tillbaka i sitt missbruk, och hennes kontrollbehov gör att hon kollar upp alla kvinnorna och tar också ibland kontakt. Hon inser att hon är medberoende och tillsammans, fast i olika grupper, får de hjälp av Dysberoendeklinikens program.

Casanovas kvinna är mycket intressant och dessutom enormt lättläst, men gav också en klump i magen. En rejäl klump.

Det är en ovanligt naken berättelse där hon blottar hela sig. Vi får ta del av hela hennes breda känsloregister och under mycket längre tid än jag räknat med, för hon blickar tillbaka till barndomen och sin ungdomstid för att ge en förklaring och en bredare bild av vad som format henne och vad som får henne att agera som hon gör som vuxen.

I början av boken håller hon en distans till sitt berättade, tycker jag. Hon redovisar och klargör och allt det där och det är intressant hela tiden, men riktigt, riktigt nära kommer jag som läsare när jag passerat ett par hundra sidor. Det är då jag börjar rysa som mest.

Innan dess har jag känt att hon faktiskt har lite kläder, åtminstone underkläder, på sig, men här sliter hon av sig varenda tråd och blottar hela sig. Det är fruktansvärt utlämnade och samtidigt så starkt och nödvändigt för ämnet. Hon har då kommit så långt i sin egen utveckling att hon törs stå där inför tusentals läsare som hon vet kommer att ha massor av åsikter om henne och ifrågasätta hennes handlingar. Hon gör det rak i ryggen och med en klar blick som går rakt in i mitt hjärta.

Mitt i allt missbruk och all terapi är både Lotta och Jonas dessutom föräldrar och det påverkar också deras förhållande till varandra, för de har andra människor omkring sig som de måste ta hänsyn till.

För min egen del har jag oerhört svårt att tänka mig att jag skulle stanna hos min man om han ständigt bedrog mig med andra kvinnor. Jag kan inte föreställa mig att ha sex med någon som nyss haft oskyddat sex med andra främmande kvinnor. Det är både fysiskt äckligt och psykiskt påfrestande och för mig obegripligt att någon kan stå ut med det.

Men det är just precis det som är så intressant med Åsas historia. Hon ger mig nycklar att förstå. Det känns enormt främmande för mig som person, men samtidigt inte alls orimligt att det blir så här. Hon förklarar så ingående och tydliggör mekanismerna bakom att det blir helt logisk och rimligt att de hamnat där de hamnat och ändå fortsätter tillsammans. Jag beundrar henne för det. Både för att hon kan förklara det för mig och för att hon faktiskt orkar. Hon separerar det Jonas gör med de andra kvinnorna med den han är tillsammans med henne och det de har tillsammans som par. Vilken makalös kvinna!

Jag tycker att det är lite synd att vi inte läste den som bokcirkelbok för det hade varit väldigt intressant att få diskutera den på det sättet som vi brukar göra. Det är en bok som passar utmärkt att diskutera och fundera kring.

Casonovas kvinna är en viktig bok, för bortsett från att kvinnor (och även män) som bedras av sina sexmissbrukande män (eller kvinnor)  blir förbannade och kränkta, så känner de väldigt ofta skuld och skam, men den här boken tror jag effektivt tar bort en stor del av det. Och framför allt; den visar att det faktiskt finns professionell hjälp att få.

torsdag 6 oktober 2011

Intressant myskväll på landet



Hos Åsa K med Lena, Sussie, Åsa Ö, Millan, Cattis, Catrin och Joanna

För andra månaden i rad ägde bokcirkelträffen rum hemma hos en nyinflyttad som vi inte varit hos tidigare. Denna gång körde vi längs en väldigt lång och mycket smal väg långt ut på landet tills vi kom fram till en stor hästgård.

Där ute, där vägen faktiskt tog slut, låg ett väldigt modernt och snyggt hus mitt emot hästgården. I köket och matsalen var det dubbel takhöjd och det gav en fantastisk rymd som kom till användning denna kväll, eftersom vi hade en fotograf på plats även denna gång, precis som förra gången.

Det råkade dessutom vara samme fotograf som var ute på uppdrag för samma tidning som förra gången. Bilderna han tog förra gången, och som jag berättade om redan då, var inte så som tidningen tänkt sig, så därför fick de tas om.

Nu håller vi tummarna för att det går vägen denna gång, så vi kan läsa om oss i tidningen inför jul. Men vi sa också att vi troligen kommer att sakna fotografen nästa gång vi ses, för han är riktigt trevlig att ha på plats.

Efter ett antal olika poser tackade fotografen för sig och vi kunde flytta tillbaka möblerna till deras ursprungliga platser igen. Vi det laget var vi alla ganska hungriga och det smakade utmärkt med allt färskt bröd och alla underbara pålägg. Riktigt mysigt var det också att känna värmen från den öppna spisen.

Vi började som vanligt med att diskutera månadens bok och den här gången hade vi läst Niceville av Kathryn Stockett och det blev en spännande och intressant diskussion. En sak som jag som skriver här i bloggen reagerade på var allt talspråk i boken, för i skrift ser det lite slarvigt ut. Nu för tiden köper man ofta att det står sånt, dom och nåt i replikerna, men här stod i den löpande texten också. Än värre är det med söndan och han när det borde vara honom.

Detta var ett sätt att överföra den sydstatsdialekt som boken har på originalspråket och efter några tiotal sidor smälte det in och då funkade det utan problem.

Ett par av oss hade lyssnat på boken istället för att läsa den och där märktes över huvud taget inte det talspråkliga eftersom det faktiskt är så många pratar till vardags. En hade däremot reagerat på att uppläsaren svalde så hårt genom hela boken och tyckte att det var irriterande.

Det är svårt att tänka sig att det som händer i boken sker så sent som på 1960-talet. Det är lätt att tro att det var på 1860-talet, men så var det inte, utan det är mindre än femtio år sedan. Visst har vi på något sätt alltid vetat att skillnaden mellan svarta och vita långt in i våra dagar har varit stor, men det var ändå omskakande läsning.

I boken berättas att de svarta hembiträdena ska vara så svarta som möjligt i hyn och att de inte får gå på de vitas toalett i huset där de arbetar, för att de har så många hemska sjukdomar som inte vita har. Trots detta får de hantera det vita herrskapets mat och inte minst ta hand om deras barn varenda dag.

En vit ung kvinna vill bli journalist och bestämmer sig för att berätta hur det är att vara svart och arbeta som hembiträde i vita familjer. I början är det inte lätt att få de svarta kvinnorna att ställa upp, men till slut får hon med tillräckligt många och den ena historien efter den andra avlöser varandra.

Niceville är det fiktiva namnet på stan där de anonyma hembiträdena sägs arbeta och vi tyckte alla att det var en bra bok. Den var väldigt intressant som tidsdokument och har också fått mycket stor uppmärksamhet världen över. En i sällskapet tyckte att den var så haussad att den inte riktigt kunde leva upp till förväntningarna, medan en annan sa att det var en av de bästa böckerna vi läst i cirkeln genom tiderna och då höll flera med.

Dock tyckte vi att den kanske var lite onödigt lång, eftersom det blev en del upprepningar. Miss Skeeter, som skriver på boken om hembiträdena, åker fram och tillbaka sida efter sida och träffar hembiträdena och det kunde periodvis kännas lite upprepande. Men vi gillade karaktärerna och det var lätt att engagera sig i deras öden.

Dessutom kändes boken väldigt genomarbetat med gjutna beskrivningar och mycket litterär gestaltning där man kom nära handlingen och personerna.

Som vanligt hann vi avverka en hel del andra ämnen också och ett av dem var hur gymnasieskolan fungerar nu för tiden. Numera har ett par av oss så stora barn att de börjat på gymnasiet och till och tagit studenten.

Det blev en ganska rolig diskussion eftersom en har en dotter som nyss har börjat och en har en dotter som går sista året. De var inte alls överens om hur det är på gymnasiet och det skrattade vi åt, eftersom båda var så tvärsäkra på hur det faktiskt förhöll sig. Så går det när två olika system, ett äldre och ett sprillans nytt hakar i varandra.

Vi hann också prata en del om olika tv-program och det är alltid trevligt. Svenska Hollywoodfruar fick några minuter, men det vi pratade om mest var Barn till varje pris? som går på SVT. Det är så lätt att engagera sig i olika par som kämpar för att få barn och mycket intressant att höra allt de är beredda att gå igenom för att få det där efterlängtade barnet.

Som motpol fanns också en kvinna som inte alls längtar efter barn och dessutom tycker att kvinnors barnlängtan är något de lärt sig under sin uppväxt och att det inte alls nödvändigtvis måste komma från oss själva.

Kan man verkligen säga att barn är meningen med livet, som många påstår? Och betyder då det att de som inte har barn lever meningslösa liv? Och är det en mänsklig rättighet att få barn? Oerhört spännande diskussion som fördes både på tv och hos oss.

Vi passade också på att fatta beslut om decemberträffen. Vi hade i läxa att fundera över detta tills idag, eftersom det kommit fram önskemål om att inte äta på restaurang då, utan att vara hemma hos någon enligt vårt vanliga rullande schema. Till slut bestämde oss i alla fall för att fortsätta som vi gjort de senaste åren, nämligen att vi ses på en restaurang i Kungsbacka den första onsdagen i december och det blir den 7 december.

Kvällens värdinna hade haft lite funderingar kring månadens bokval, som vi alla brukar ha i olika omfattning, men till slut bestämde hos sig för Kriget är slut av Morgan Alling och vi var flera som redan hade köpt den, men ännu inte hunnit läsa den, så vi ser fram emot att få göra det nu. Flera hade också hört honom som sommarpratare och vet därmed vad den självbiografiska boken handlar om.

Nyligen har han också fått IRIS-pris för bästa uppläsning på ljudbok, så de som väljer att lyssna istället för att läsa kommer antagligen att vara mycket nöjda.

Efter en mycket mysigt och trevlig afton var det till slut dags att ge sig ut på den där smala långa vägen igen och då var vi många som var glada över att det bara var kolsvart och inte snöigt och halt också, för vi ville inte få möte där och köra ner i diket...


Alla dessa böcker bar jag med mig inför fotograferingen och någonstans
i de tre kassarna låg Morgan Allings bok, så jag fick ta upp allihop för att
kunna fotografera den till vår sajt här. Den allra sista i de tre
kassarna var hans bok. Otroligt märkligt.


lördag 1 oktober 2011

Mysläsning med bok och godis


Skittels ser ut som Nonstop, men istället för choklad är det mjukt
tuggodis i mitten och det är utomjordiskt gott...



Vilket njutbar lördag! Jag sitter med en skål direktimporterade Skittels - mitt favoritgodis som inte går att köpa i Sverige - och läser månadens bokcirkelbok, Niceville av Kathryn Stockett.

På onsdag ses vi igen och det ska bli väldigt intressant att höra vad alla har att säga om denna bok. Den är tjock och med liten text, så det ska bli spännande att se hur många som hunnit igenom den. De som hunnit läsa den kommer säkert att ha mycket att säga om den i alla fall.

En underbar lördag har jag i soffan. Och den är inte slut än på länge.

fredag 23 september 2011

Bokcirkel.se - känt från TV!


Bilden är tagen från SVT Play och mestadels sitter bokcirkeln högst upp
och jag på raden framför...

Det blev en både kul och intressant kväll på SVT igår och väldigt kul att bokcirkeln var inbjuden till att debattera litteraturkritik i direktsändning.

Vi hade bestämt att jag skulle plocka upp två bokcirkeltjejer som bor i närheten, så vi skulle få sällskap in till TV-huset på Lindholmen, men när klockan började närma sig erbjöd sig en av tjejerna att ta bilen till mig, för att jag skulle slippa omvägen och så fick det bli.

Så snart hon kommit satte vi oss i bilen och åkte vidare till nästa tjej. Jag som har jobbat på SVT var inte alls lika uppjagad som de andra, men det är klart att det pirrade lite, för jag är inte van att vara framför kameran, utan bakom.

Belinda Olsson har också en bokcirkel fick vi veta!
De andra tjejerna sa flera gånger att de ville åka hem igen och att de inte ville prata på TV, men jag som vet hur kloka de är lugnade dem med att om de nu fick chansen att säga något skulle det gå alldeles utmärkt bra.

Jag vet ju vilka härliga och livfulla diskussioner vi alltid har i bokcirkeln, så det var egentligen bara att flytta ut till debatten till ett annat forum.

Vi hittade fram till SVT och sammanstrålade med ytterligare en tjej ur vår bokcirkel och en annan tjej som har en annan cirkel och är väldigt pratsam och orädd.

Marita Johansen var klok, välformulerad
och trevlig att prata med.
När vi kom in i TV-studion såg vi att vi hade fått fina platser och jag hamnade dessutom tjusigt nog bredvid en av huvudpersonerna, Marita Johansen, kultur- och nöjeschef på Nerikes Allehanda, och den som gjort mejlväxlingen med Håkan Nesser offentlig på sin blogg.

Marita Johansen skrev i somras en lite sval recension där hon framför allt kritiserade slutet i Håkan Nessers senaste bok Himmel över London och det fick honom att reagera och undra om det var hon som inte kunde läsa eller han som kunde kunde skriva.

Idag ångrar han sitt mejl, eftersom det har lett till en så stor debatt, men han surnade till och eftersom det är så lätt att skicka ett mejl nu för tiden så gjorde han det. En annan gång, innan mejlens tid, hade han skickat ett vykort en recensent, så det här var ingen engångsföreteelse.

Precis som jag tyckt när jag läst både mejl och annat på hennes blogg var hon väldigt välformulerad och klok även här och det var kul att få träffa henne IRL. Vi passade på att prata med henne efteråt också och hade en alldeles egen liten debatt där vi pratade om kritikernas roll och att de skriver för läsarna och inte för författarna. Mycket intressant och mycket givande.

Håkan Nesser eftersnackar
Trevligt nog skrev Marita om oss och vårt samtal på bloggen sedan och jag håller med henne om att vi inte riktigt fick chansen att komma till tals ordentligt. Vi hade och har massor av åsikter, men det var svårt att slåss om utrymmet och jag var den enda som lyckades klämma in en eller möjligen två meningar. Mitt inlägg i debatten kommer 28.55 in i Debatt.

När jag pratat klart vände sig Nina Lekander, från Expressen, om och sa att det var bra sagt! Då blev jag glad!

De andra bokcirkeltjejerna sa ingenting, även om en viftade och försökte ge sig in i debatten. Det var lite synd att vi inte fick större utrymme, men man vet aldrig vad som ska hända i en direktsändning och man vet definitivt aldrig åt vilket håll samtalet ska gå. 

Det är förstås en charm i sig, men jag hade hoppats på att få höra massor av klokheter från fler i bokcirkeln eftersom jag vet hur många tankar som rör sig där.

Eftersnacket med Marita var som sagt en fin avrundning på Debattkvällen och när vi boktjejer åkte hem tillsammans,  fyra kvittrande flickor i samma bil, var vi alla både nöjda och glada, trots att det inte blev så mycket sagt som vi hade hoppats på.

När jag hade släppt av alla flickorna vid sina hem och skulle parkera bilen på vår uppfart såg jag en svart bil stå utanför vårt hus. Jag tyckte att det var väldigt konstigt, för vi hade ju inga gäster hemma.

Då slog det mig att tjejen som jag släppte av sist hade kommit till mig i bil några timmar tidigare. Så kan det gå när man är så uppe i varv efter en intensiv TV-kväll. Jag försökte ringa henne direkt, men eftersom hon stängt av mobilen inför TV-inspelningen gick hon inte att nå. 

Hon får ta en morgonpromenad och hämta bilen istället...

Här sitter jag och pratar i Debatt...




onsdag 21 september 2011

Bokcirkeln på TV!



Tack vare vår blogg hittade SVT oss och nu ska vi vara med i tv-programmet Debatt som sänds på torsdagar klockan 22 från Göteborg.

Eftersom det är Bokmässa i Göteborg till helgen och det finns en debatt om vad litteraturkritikerna tycker och anser jämfört med vad som säljer mest har vi i bokcirkeln blivit inbjudna som gäster. Fyra av oss kommer tillsammans med ytterligare en tjej, som har en annan bokcirkel, att finnas på plats på Lindholmen när kamerorna börjar rulla

Lite tillspetsat kan man säga att det handlar om finkultur kontra fulkultur i böckernas förtrollade värld och detta är verkligen ett ämne som berör och något vi diskuterar då och då i bokcirkeln.

Det ska bli intressant att se hur debatten kommer att bli för i vår bokcirkel tycker vi ofta olika om böcker och det är kanske inte så konstigt att kritikerkåren tycker en sak och den stora massa en annan.

Man kan dessutom läsa böcker av helt olika anledningar. En del vill ha lättsmält underhållning medan andra vill ha ha något att bita i och de allra flesta kanske föredrar en mix där man väljer bok utifrån det behov man har just då.

Jag ska inte gå händelserna i förväg och skriva allt jag tänker och tycker om detta, men titta gärna på SVT1 klockan 22 torsdag den 22 september!

Bilderna är hämtade från SVT Play och Debatt den 15 september.

torsdag 8 september 2011

Äntligen tillbaka efter sommaren



Hos Heidi med Malin, Cattis, Åsa Ö, Sussie, Catrin, Fia, Camilla, Åsa K, Gerd och Joanna

Äntligen fick vi i bokcirkeln träffas igen efter sommaruppehållet och det blev en mycket speciell kväll på flera sätt.

För det första var det allra första gången hela gänget var hemma hos Heidi som flyttat sedan senaste värdinnegången. Hon bodde jättefint och hade fixat i ordning hemmet med nya tapeter och fullt av väldoftande värmeljus överallt. Det var en riktigt mysigt bostad och gott om plats för oss elva vid det stora matbordet.

En annan sak som gjorde kvällen mycket speciell var att en som vi saknat mycket den senaste tiden var tillbaka och det kändes väldigt skönt att få träffas och kramas igen.

Den tredje detaljen som stack ut denna kväll var att vi hade besök av en fotograf och hans uppdrag var att ta en bild på oss allihop inför ett kommande nummer av en rikstäckande tidning. Vilken tidning det är och när den kommer avslöjar jag när numret finns ute i butiken, men jag kan redan nu säga att det lär dröja några månader, så ägna tiden fram till dess åt att göra något annat än bara vänta!

Eftersom jag som skriver här i bloggen är frilansande journalist är det jag själv som skriver texten till reportaget och den är faktiskt redan klar och inlämnad. Utan att avslöja för mycket kan jag säga att den handlar om bokcirkeln. Helt enkelt.

Fotografen var oerhört ambitiös och energisk och satte upp lampor lite här och var och gav oss noggranna instruktioner för hur vi skulle positionera oss. Nu håller vi tummarna för att det blev någon bra bild, för jag som själv fotograferar väldigt mycket vet att det alltid är någon rackare som tittar bort eller blundar om det är fler än två personer på bilden. Igår var vi elva. Inte undra på att kameran smattrade rejält.

Jag tror i alla fall att det inte kommer att vara några stela leende på bilden, för vi skrattade väldigt mycket under tagningarna. Vi ser mycket fram emot att få se resultatet av äventyret!

Bokpratet denna gång blev ovanligt långt och det beror på att vi alla läst väldigt olika böcker på temat romantik som vi haft under sommaren och dessutom hade några läst flera böcker som passade in på temat. Ganska raskt insåg jag att det var dags för papper och penna om något skulle ha en chans att hamna här på bloggen idag.

Det får bli lite korta rapporter om de olika böckerna och mest ses som en vink på vilka romantiska böcker man skulle kunna läsa, eller för den delen undvika.

Först ut var Allison Pearssons Jag tror jag älskar dig om hur den första kärleken kan forma våra liv och läsaren tyckte att det tog en stund att komma in i den, men att den sedan var bra. Hon hade även läst den senaste boken av Marian Keyes, Oväntat besök på Star Street, och hon gillar den typen av böcker och tyckte att även denna var bra.

Nästa hade läst en bok av Nora Roberts, men förträngt vad den hette och inte klarat mer än hälften, vilket vi skrattade gott åt, eftersom Nora Roberts är en mycket etablerad författare i genren medan vi själva inte har läst något av henne tidigare.

En bra och lättläst bok som flera hade läst var Baddaren, om en simskola för vuxna, av Emma Hamberg. I samband med denna och andra böcker diskuterade vi trovärdighet och rimlighet lite grann, men här var det en del saker som kanske var lite tokiga, men som funkade bra i sitt sammanhang.

Sirila gentlemän sökes av Karin Brunk Holmqvist handlar om två damer kring 80 år som gör ett sista försök att hitta varsin manlig vän med bil. Liksom författarens tidigare bok Potensgivarna uppskattades denna av läsarna.

Överenskommelser av Simona Ahrnstedt är en svensk, historisk och romantisk roman som utspelar sig i slutet av 1800-talet och även denna fick goda omdömen.

En gammaldags släktsaga som också var bra är Rosornas arv av Leila Meacham och den utspelar sig i Texas.

Anne Swärds Till sista andetaget ställer sig frågan "Hur vet man vad det är att älska?" och handlar om Lo och Lukas, där Lo lämnar Sverige och Lukas och fortsätter under en lång tid att möta och lämna män över världen. Bra och tänkvärd blev omdömet.

Allt han någonsin drömt om av Anita Shreve från 2003 fanns också med på läst-listan och den ansågs både stark och bra.

Svinalängorna av Susanna Alakoski fick högt betyg, medan Louise Boije av Gennäs senaste bok Högre än alla himlar inte ens blev utläst. Inte heller Elisabeth Gilberts uppföljare till den omtyckta Lyckan, kärleken och meningen med livet blev utläst. I nöd och lust hette den, men läsaren orkade inte igenom den för att det var så mycket uppradande av fakta.

Hon och Han - sambo i Sumpan av Annika Sundbaum-Melin och Henrik Kolbjèr, där de skrivet ett kapitel var, ansågs både lättläst och småtrevlig.

Den allvarsamma leken av Hjalmar Söderberg hade också några läst och det är en bra klassiker som man kan läsa mer om här.

Som vanligt hann vi prata om annat än böcker och en sak vi skrattade gott åt och grubblade lite över var om det är en komplimang eller inte att bli kallad piffig. En hade tre gånger samma dag fått höra av arbetskompisarna att hon var piffig. Vi funderade lite över vad som kunde menas med uttrycket och enades till slut om att det var en komplimang och nog betydde att man var ovanligt matchad och genomtänkt i kläder, accessoarer och smycken.

Mottagaren av ordet tyckte dock att det var något man möjligen kunde säga till äldre damer och hon hade själv föredragit om något sagt att hon var cool. Det tyckte vi var väldigt roligt sagt.

Lite prat om den just passerade sommaren och det flitiga regnande hann vi också med innan vi styrde in samtalet på höstens återstående träffar. Det har blivit en del förändringar och nu kom också förslag om att vara hemma hos något i december istället för att gå ut på restaurang som vi brukar.

Om vi börjar med de två kommande träffarna så har Fia och Åsa K bytt med varandra, så det betyder att vi kommer att hälsa på i Åsa K:s nya hus onsdagen den 5 oktober och det är ju lite lustigt att vi två månader i rad får komma hem till någon för första gången. Det hör inte till vanligheterna.

Novemberträffen flyttade vi enligt ett majoritetsbeslut, eftersom träffen egentligen låg mitt i höstlovet och somliga har planer på att resa bort då. Det betyder att vi träffas hemma hos Fia onsdagen den 9 november.

Förr om åren har vi alltid ätit ute på en restaurang i Kungsbacka den första onsdagen i december och anledningen till det har varit att vi förr hade så många andra åtaganden och uppbokningar i december att vi inte ville tynga någons redan överlastade axlar med att vara värdinna. Dessutom brukade vi alltid läsa årets nobelpristagare i litteratur och eftersom bokvalet redan var givet passade det bra att vi inte var hemma hos någon, för då blev det tokigt med valet.

Numera brukar vi ha två alternativ att välja på i december och antalet pyssekvällar och liknande på förskolor och skolor har avtagit betydligt. Det skulle alltså vara möjligt att stryka utekvällen i december och istället vara hemma hos den som står näst på tur att vara värdinna. I år skulle vi i så fall, enligt turordningen, vara hemma hos Camilla.

Alla får i uppdrag att tills nästa träff fundera över vad ni tycker och så fattar vi beslut hemma hos Åsa K i början av oktober.

Boken vi ska läsa till nästa gång vi ses är den mycket uppmärksammade boken Niceville av Kathryn Stocklett och den hade många av oss hört så mycket gott om så det ska bli riktigt kul att få läsa den.

Efter en mysig kväll med ovanligt vackert bröd med tranbär i och en riktigt krämig och god kanelkrans var det dags att vända hemåt igen. Lite trist är det kanske att hösten så tydligt är i antågande, men samtidigt känns det skönt att bokcirkelträffarna börjat igen och nu kan vi alla med riktigt gott samvete krypa upp i soffhörnet och läsa i skymningen igen.

Det finns fördelar med allt!

tisdag 30 augusti 2011

Tankar kring Den allvarsamma leken

Under sommaruppehållet skulle vi läsa någon romantisk bok och det är inte så lätt att hitta en bok med romantiskt tema om man väljer att inte försjunka i Harlequinträsket. Det ska bli oerhört spännande att nästa vecka få höra vad alla har valt.

Eftersom jag inte räknar med att någon mer har valt Den allvarsamma leken av Hjalmar Söderberg skriver jag redan nu några tankar kring boken. Det kan knappast störa diskussionen nästa vecka.

Doktor Glas av samma författare är en av mina absolut favoritböcker genom tiderna och jag har länge haft Den allvarsamma leken stående i bokhyllan utan att läsa den, för det har hela tiden funnits andra böcker jag har prioriterat före den. Nu fick jag, tack vare det romantiska sommartemat, en anledning att äntligen läsa den.

Romanen skrevs för 99 år sedan och handlingen utspelar sig vid 1900-talets början. Det känns lustigt att de talar om unionsupplösningen mellan Sverige och Norge, Dreyfusaffären och August Strindberg i realtid, men så är det. Allt det där känns så väldigt gammalt och något man läser om i historieböckerna, men Söderbergs böcker känns inte alls lika gamla. På något sätt fungerar de än idag.

Arvid Stjärnblom är en ung man på 22 år när han träffar sin stora kärlek nittonåriga Lydia, men eftersom han är rädd att inte kunnat försörja dem ber han Lydia att inte vänta på honom och hon vill inte vara en börda för honom. Han får jobb på en tidning och gör sig så småningom ett namn.

Det går tio år utan att han ser Lydia och hon gifter sig med en välbärgad man som är 51 år, vilket även med dagens mått får anses vara en äldre man för någon som inte ens fyllt 20, men det känns som om han med dåtidens mått var ännu äldre. De får en liten dotter tillsammans, men från början ville han inte ha barn med den intressanta motiveringen att han själv är ett geni och geniers barn ofta blir idioter.

Finurliga Lydia, som längtar efter barn, säger då att barnet kanske kan komma att brås på henne istället och eftersom hon inte är ett geni behöver barnet inte bli idiot. Tydligen håller mannen med om att Lydia inte är ett geni för samma natt blir lilla Marianne till på ett hotell i Venedig.

Arvid tröstar sig under åren som går med "nattens lösa flickor" och gör dessutom en butikflicka med barn innan han slutligen gifter sig med Dagmar Randel, som han inte älskar. 

Söderberg är en mästare på att servera odödliga citat och här lanserar han "Man väljer inte" när det gäller sitt öde eller sin fru. 

"Man väljer lika litet sitt öde som man väljer sina föräldrar eller sig själv: sin kroppsstyrka eller sin karaktär eller färgen på sina ögon eller vindlingarna i sin hjärna. Det förstår var och en. Men man väljer lika litet sin hustru eller sin älskarinna eller sina barn. Man får dem, och man har dem, och det händer att man mister dem. Men man väljer inte!"

Onekligen ett intressant resonemang. Paret får två döttrar tillsammans och det sägs att Arvid levde mycket lyckligt med sin hustru, trots allt.

När han av en slump råkar på Lydia efter ett decennium flammar dock kärleken mellan de båda upp igen och Lydia har redan under sitt äktenskap varit otrogen mot sin make under ett års tid innan de stötte på varandra igen.

Lydias man märker att hon inte är lycklig och erbjuder henne sin frihet, men han behåller dottern hos sig och Lydia flyttar till Stockholm och en lägenhet på fjärde våningen. Hon ville inte att Arvid skiljer sig, men ser gärna att han kommer på besök då och då om han gör det diskret.

Han erbjuder sig att skilja sig för att kunna leva och åldras tillsammans med Lydia, men hon är inte intresserad av det. Här är Söderberg väldigt modern. Om det hade varit mannen som haft den inställningen till deras förhållande hade man tyckt att han var en riktig skitstövel som bara vill ha en älskarinna vid sidan om, men när det är kvinnan som vill leva sitt fria liv, så känns det annorlunda. 

För nästan hundra år sedan måste denna bok ansetts väldigt provocerande.

När Arvids pappa är döende i Värmland och han behöver resa dit säger hon att de aldrig mer kommer att få hade det som de haft det denna sommar. Arvid vill det för han älskar henne och vill vara med henne för alltid, men så är det inte för henne. Hon nöjer sig med "till i morgon bitti!"

Det är redan här tungt att läsa om Arvid, för det känns som om Lydia leker med hans känslor. Han vill så mycket mer än hon och hon tar exakt det hon vill ha hela tiden och på sina villkor.

Medan han vakar vid sin fars dödsbädd har Lydia en älskare och först framåt hösten skriver hon ett brev till Arvid där hon berättar att hon tillhört en annan man medan han var borta, men att det är över. Han blir både förvånad och besviken, men älskar henne så mycket att han är beredd att fortsätta träffa henne. Dock vill han gärna knäppa henne på näsan och därför skriver han :

"I fråga om en kvinnas älskare brukar man tillämpa australnegrernas aritmetik: man räknar bara till tre. Vad som är därutöver kallas 'många'."

Att en kvinna har haft tre älskare för hundra år sedan måste ansetts oerhört ovanligt och vidlyftigt. Att hon dessutom är så öppen med det är ännu mer intressant. Och innan boken är slut hinner hon med ett par till.

Hon har sagt till honom att han aldrig får komma hem till henne oanmäld, men dagen efter att han svarat på brevet går han i alla fall dit. Han har sett att det lyser svagt i fönstret och ringer på dörren tre gången utan att hon öppnar. Då gick han "på en krog och söp förfärligt".

Han är så olycklig att det gör ont i mig. Visst bedrar han sin godtrogna och snälla hustru och det är lumpet på alla sätt, men jag kan inte låta bli att tycka synd om honom ändå. Lydia leker med honom. Och med andra. Hon förför och alla blir genast förälskade i henne.

När Dagmar får veta att Lydia finns i hans liv erbjuder han henne skilsmässa, men det vill hon inte, utan hon är beredd att förlåta honom. Dagmar tycker jag också synd om. 

Att tycka synd om människor kan ibland uppfattas som provocerande, men jag gör det. Jag tycker synd om Arvid som snärjts så i Lydias garn att han inte kan komma loss och jag tycker synd om Dagmar, som har en man som påstår att han lurades in i äktenskapet med henne och inte älskar henne trots att allt vi får veta om henne är att hon är en bra kvinna på alla sätt. Nog är det något tragiskt i detta, alldeles oavsett hur de själva borde kunna påverka situationen.

Namnen i boken är ofta lite roliga och det finns ett långt resonemang kring huvudpersonens efternamn Stjärnblom ("En stjärna och en blomma på en tallrik, det blir för mycket av det goda! Fy tusan!") och andra tagna namn. P. A. von Gurkblad och fröken Hej är mina personliga favoritnamn.

Den allvarsamma leken är en bok att fundera över även i våra dagar, för vad får man göra i kärlekens namn och hur mycket kan man stå ut med om man älskar...