Tankar kring Pyttepojken Pelle i blåsväder
När
jag var barn ville jag så gärna ha en liten lekkamrat. Inte en
vanlig kompis som bodde i huset bredvid och som man kunde hoppa
hopprep med, för det hade jag flera stycken, utan en pytteliten vän.
En sådan där speciell liten vän som jag kunde ha i klänningsfickan
eller skolväskan och på kvällen bädda ner i en liten ask och säga
godnatt till. Precis en sådan liten människa ville jag ha.
 |
| En bild ur boken med nio sagor av Astrid Lindgren. Peter och Petra får också läsa i läseboken i skolan. |
Jag
älskade att läsa Astrid Lindgrens saga om Nils Karlsson-Pyssling
och var alltid en smula avundsjuk på Bertil som hade den lilla vän
jag själv drömde om. Jag ville också att det en vacker dag skulle
höras en försynt knackning på klassrumsdörren och utanför skulle
det stå två små barn som ville börja i min klass, precis som
pojken och flickan gjorde i sagan Peter och Petra. De var små som
dockor, skrev Astrid Lindgren, och jag tyckte de var ljuvligt söta.
Kanske
är det därför jag genast blir så barnsligt förtjust i Birgitta Fernströms bedårande saga Pyttepojken Pelle i blåsväder. Pyttepojken är
ännu mindre än de figurer jag läste om i Astrid Lindgrens sagor
och därmed ännu gulligare, förstås. Pelle är så liten att han
med lätthet kan krypa upp i sin favoritfåtölj, som är gjord av
ett ekollon. Han är så minimal att han kan rida på en myras rygg och
hela hans hus får plats på ett ekblad.
Åh,
vad jag vill ha honom här hemma hos mig. Det har inte ändrats ett
dugg genom åren.
Men
precis som när jag var barn får jag nöja mig med sagans värld och
det är en dramatisk värld Pelle lever i, för en dag sveper det in
ett riktigt oväder över eken där Pelle bor. Regndropparna, som
brukar stanna till en stund på bladen och berätta om främmande
platser, verkar till och med lite rädda och snart upptäcker Pelle
att vännerna myrflickorna Märta och Majsan kämpar i blåsten där ute.
Efter
en tumultartad luftfärd landar Pelle på marken och där stöter han
på de charmiga arbetsmyrorna. Ledarmyrar Laban bestämmer sig för
att hjälpa Pelle att hitta kusinerna Märta och Majsan för de är
plötsligt borta med vinden.
Det
är ett härligt entusiastiskt språk i boken och i vuxenlitteratur
talas det nu för tiden alltid om gestaltning. Författaren ska inte
berätta vad som händer utan visa det och det konststycket har
verkligen Birgitta Fernström lyckats med. Jag sveps med i stormen
och följer med stor spänning äventyret. Att till och med
regndropparna är besjälade tycker jag är både påhittigt och trevligt.
Författaren
har helt rätt när hon inledningsvis skriver att det är en saga för
små och stora barn. Jag känner mig helt inkluderad, trots min vuxna
ålder, och njuter av texten samtidigt som jag tycker att det är
precis lagom läskigt. En balansgång som inte är alldeles enkel,
men som här fungerar utmärkt.
Boken
passar perfekt som högläsning på förskolor runt om i landet och
jag är säker på att barnen kommer att sitta knäpptysta och hålla
hårt i sitt gosedjur under sagostunden. Kommer Pelle någonsin att
återse myrflickorna? Vad hände egentligen med Pelles hus när
stormen drog fram? Och duvan David – hurdan är han egentligen?
Anna
Maria Persson har illustrerat Pyttepojken Pelle i blåsväder och bilderna kompletterar texten fint. Varje sida känns luftig, men ändå
innehållsrik, och det är genomgående pigga och glada färger,
trots det dramatiska ämnet. Det enda jag kan sakna en aning är en bild på slutet, så man visuellt får se det där som involverar hus, duva och ek. Tydligare än så vill jag inte vara här, eftersom jag inte vill avslöja slutet, men jag vill ändå hinta om att jag faktiskt saknar den detaljen en smula. Det hade rundat av lite extra även bildmässigt.
Det
är självklart något som både små och stora barn kan ta till sig
och känna värme av.
Kommentarer