onsdag 30 december 2015

Tankar kring Nätverka bör man - men hur gör man?



För några veckor sedan fick jag ett mejl från Hoi förlag med frågan om jag ville ha ett recensionsexemplar av Nätverka bör man - men hur gör man? av Sophia Sundberg. Titeln väckte min nyfikenhet, för nog är det viktigt att nätverka och jag skulle helt säkert kunna lära mig ett och annat, så jag tackade ja. För ett par veckor sedan damp boken ner i brevlådan och även om jag inte hann läsa ut hela innan jul, så passar det nästan ännu bättre att ha gjort det i mellandagarna.

Det betyder ju att jag är tokladdad med mingelkunskaper inför det nya året 2016.

För detta är absolut en inspirerande bok och det allra bästa med den är att författaren gång på gång slår fast att mingla INTE är detsamma som att sälja. Hurra! Jag är nämligen urdålig på att sälja för jag tycker att det är så jobbigt eller rent av nästan pinsamt. Prata och vara social är jag däremot betydligt bättre på, så om jag tänker så lär det bli mycket lättare för mig att knyta kontakter som jag i förlängningen kan ha både nytta och glädje av.

Sophia Sundberg har föreläst om nätverkande sedan 2009 och ända sedan dess har hon nominerats för priset som Årets Affärsnätverkare. Än så länge har hon inte vunnit den nationella tävlingen men väl den regionala delen både 2009 för Stockholm/Uppsala och 2015 för Stockholm. Hon är även initiativtagare till affärsnätverket Walk and talk och startade sitt första företag vid blott 14 års ålder. Idag driver hon Ypsilon och ägnar en stor del av sin tid åt interaktiva föreläsningar där hon istället för åhörare ser besökarna som deltagare där målet är att de ska rustas att göra saker på ett nytt sätt.

Sophia Sundberg är alltså en mycket driftig kvinna och just nätverkande ligger henne särskilt varmt om hjärtat. Eftersom hon tycker det är viktigt att vara generös har hon därför skrivit boken Nätverka bör man - men hur gör man? där hon pedagogiskt delar med sig av sina bästa tips för att bli ett riktigt nätverksproffs.

Hon skriver själv i början av boken att det inte direkt handlar om raketforskning och nej, det gör det kanske inte, men det är ändå väldigt bra att få vissa saker påpekade för sig och även om man kanske egentligen känner till en del saker sedan tidigare är det inte fel med en påminnelse.

Själv fick jag till exempel en god idé när det gäller visitkort. Det är säkert fler än jag som tackar för ett som sticks i handen, men när man får ett tiotal vid samma tillfälle börjar det bli lite svårt att hålla isär dem. Kanske kan man minnas vem man fick dem av, men vad sade man? Där börjar det bli svårt.

När jag beställde mina senaste visitkort i vintras valde jag att ha omslaget till Våra älskade orkade inte leva tillsammans med mitt namn och kontaktuppgifterna på framsidan. Bättre än en bild på mig, tyckte jag. Baksidan lät jag vara tom för att jag skulle kunna skriva något där innan jag gav bort det. Så långt, tänkte jag.

Men Sophia Sundberg tänker längre. Hon tipsar nämligen om att man även som mottagare kan skriva ner några små ord om vad man pratade om när man träffades, för när man då senare hör av sig kan man återknyta till det förra samtalet. Och följa upp ska man, anser mingelproffset. Inom 72 timmar, för att vara exakt. Det är jag urdålig på, så det var ett tips jag verkligen tog till mig.

I Nätverka bör man - men hur gör man? är kunskaperna, anekdoterna från både sitt eget liv och andras tillsammans med tips och snygga checklistor fördelade på olika kapitel av hyfsat kronologisk karaktär. Det händer att samma sak upprepas i ett par av dem, men det är för att vissa saker helt enkelt gäller för flera områden och då ska du lätt kunna hitta informationen genom att söka på de olika kapitlen.

Här några typiska exempel på kapitelrubriker:


  • Hur kommer du igång med ditt nätverkande?
  • Visitkortsnörd
  • Mingelteknik under själv minglet
  • Bredda och fördjupa ditt kontaktnät


Ni hör ju. Lockande, charmigt och upplysande. Dessutom genomsyras hela boken av författarens egen uppenbara entusiasm för nätverkande. Det verkar både enkelt och roligt att nätverka och Sophia Sundberg är väldigt konkret i sina råd och tips. Ingen behöver tveka kring vad hon menar. Oavsett om det handlar om att det är trevligt att mötas av ett leende, att man inte ska prata för mycket om sig själv eller att man faktiskt måste uppsöka toaletten om man avslutar ett samtal med att säga att man behöver pudra näsan är det träffsäkert, inspirerande och rent av underhållande att läsa.

Rent fysiskt gillar jag bokens moderna mjuka pärmar och layouten på omslaget är med sina cirklar perfekt till bokens tema. Bilderna på författaren är också väldigt snygga och det är riktigt roligt att Sophia Sundberg tagit hjälp av en så fantastisk fotograf som Elisabeth Ohlson Wallin, som varit en av mina absoluta favoritfotografer i ett par, tre decennier. Långt innan hennes omtalade utställning Ecce Homo väckte stort rabalder 1998 hade vi fått avnjuta hennes personporträtt i olika magasin.

Min diskreta författar-
bild på ena fliken till
Våra älskade orkade
inte leva
...
Att Sophia Sundberg anlitar Elisabeth Ohlson Wallin till sin bok tyder på att hon menar allvar, tycker jag, och det blir dessutom en härlig kontrast till att jag själv anlitade min då trettonårige son till mitt författarporträtt till min senaste bok. Visserligen ville jag ha en väldigt diskret och enkel bild som inte skulle ta över boken svåra ämne självmord, för det passade sig inte att jag såg varken speciellt glad eller glamorös ut.

Exakt tvärtom är det med Sophia Sundbergs bok. Hon ska självklart vara på framsidan och hon ska utstråla energi, kraft, pondus och glädje. Och det gör hon verkligen.

När det gäller den fysiska insidan av boken hade jag personligen föredragit mindre blanka och mindre vita boksidor, för jag blir nästan lite bländad om jag läser med lampan tänd. Det blir bättre i dagsljus och visst ser det exklusivt ut med vita och blanka sidor, men jag föredrar själv lite mattare, färgbrutna sidor. Storleken på texten är dock perfekt. Liksom de snygga checklistorna med sina rutor att bocka av.

Slutligen konstaterar jag att 2016 ska bli ett år då jag ska satsa på att bli bättre på att nätverka. Allra först måste jag uppdatera min LinkedIn-profil. Efter att ha läst Nätverka bör man - men hur gör man? börjar jag äntligen förstå att man kanske kan ha lite nytta av det där sociala mediet som jag anslöt mig till för några år sedan, men jag som praktiskt taget aldrig ägnar en tanke, utom då jag acceptera en eller annan kontaktförfrågan.

Om du vill ha praktiska och konkreta råd kring hur du kan utöka ditt nätverk, vad du ska packa inför ett event eller hur du bygger långsiktiga relationer är Sophia Sundbergs bok Nätverka bör man - men hur gör man? med sina handfasta tips och råd en pärla.

Så, nu kör vi - vi ses väl på något mingel 2016?














lördag 19 december 2015

Tankar kring Sekten på Dimön



Jag har varit nyfiken på Sekten på Dimön av Mariette Lindstein ända sedan den kom ut på Mörkersdottir förlag i början av 2015. Vi rör oss lite i samma skrivarkretsar på Facebook så jag har stött på boken och författaren flera gånger, men författaren och jag känner inte varandra. Dock är sektämnet så spännande att jag genast blev nyfiken, för hur går det egentligen till när annars kloka människor manipuleras så totalt att de tappar känslan för vad som är vettigt och inte? Klart man blir nyfiken och vill veta.

Sekten på Dimön blir knappast mindre intressant när man vet att Mariette Lindstein själv var insnärjd i Scientologikyrkan i över 20 år. Hon var bara 19 år när hon gick med och när hon till slut lyckades fly hade hon inte träffat sin familj på 16 år. Det går inte att föreställa sig hennes föräldrars oro och ständiga saknad. Om mindre tre år är min egen dotter 19 och mammahjärtat blöder när jag tänker på att hon kan bli lika vilseledd som Mariette Lindstein blev. Hon tilläts inte att ha någon kontakt värd namnet med sin familj och sina vänner utanför kyrkan, utan var hänvisad till att skriva korta censurerade brev då och då. Jag får ont i magen av det. På riktigt.

Med detta i bakhuvudet lyssnade jag på Sekten på Dimön och det var verkligen gripande. Jag har lyssnat alldeles ovanligt uppmärksamt i 14 timmar och det är 14 välspenderade timmar. Jag är nybörjare på att lyssna på böcker istället för att läsa dem och jag kämpar fortfarande lite med formen för det är lätt att tappa alla de små, små nyanserna och upptäcka att tankarna fladdrat iväg lite medan bokens handling pågått och gått förlorad.

Men faktum är att Sekten på Dimön fungerar riktigt bra som ljudbok och de två uppläsarna Gunilla Leining och Björn Wahlberg, matchar varandra väldigt bra. Jag gav boken som boktips till mina bokcirkelflickor för ett par veckor sedan när vi sågs för att se Orup eftersom vi har som projekt att alla ska lyssna på en bok under juluppehållet istället för att läsa. Somliga i bokcirkeln lyssnar nästan alltid medan några av oss helst läser. Den här boken passar helt klart både som fysisk bok och som ljudbok. Faktum är att jag kan tänka mig att läsa den trots att jag redan lyssnat på den och det säger en hel del.

Berättelsen kretsar kring Sofia Bauman som precis tagit sin universitetsexamen och som av en händelse går på en föreläsning med Franz Oswald och genast blir intresserad av ViaTerra, som är den New Age-rörelse han är ledare för. Meningen med rörelsen är att återställa själslig frid och kroppens naturliga balans och precis som när det gäller Scientologikyrkan har rörelsen en magnetisk kraft på kändisar och makthavare. Sekten håller till på en dimmig och vindpinad ö utanför den bohuslänska kusten och där har jag tillbringat så många timmar att jag förstår exakt hur det ser ut och känns i landskapet.

Dock har jag sluppit de elstängsel som rests kring sektens ägor och jag har verkligen sluppit Franz Oswald lynniga humör och allmänna tokigheter. Hur kan vuxna människor finna sig i att bli behandlade som idioter? Hur kan de gå med på att bära en keps för att de gjort något som ledaren ansett vara fel? Det är en perfekt omskrivning av en dumstrut och det gör mig galen.

Men jag köper det. Författaren får det att verka fullständigt rimligt och det är ju själva poängen. Allt sker så stegvis att det nästan inte märks. Ungefär som att månen är ny och plötsligt är den full utan att man helt hann se förändringen. Det bara blir.

Sekten på Dimön är en bok som ökar förståelsen för att människor alltsomoftast är totalt irrationella och för hur lätt det är för en karismatisk ledare att totalt dupera sina anhängare. Välskriven, gripande och viktig, tycker jag.

Om du inte köpt alla julklappar - den här passar alla vuxna och jag tror faktiskt inte att någon enda blir besviken. Möjligen besviken på tingens ordning, för ingen borde hamna i garn av den här typen, men så länge vi drömmer om något som är större än vi själva så kommer det att ske.

En riktigt bra bok på liv och död (jo, faktiskt) är det i alla fall.

lördag 12 december 2015

Tankar kring Smak: mat och vin



Häromdagen fick jag mejl från Blue Publishing med förfrågan om jag ville ha ett recensionsexemplar av författaren, kocken och föreläsaren Peter Streijfferts rykande färska bok Smak: Mat och vin - de bästa kombinationerna. Enligt mejlet skulle de flesta rätterna vara vegetariska och det passar ju mig utmärkt eftersom jag varken äter kött eller fågel sedan evigheter. Dessutom har jag börjat intressera mig för vin och frågar gärna personalen på Systembolaget vad som kan passa till rätter som jag tänker servera.

Alltså tackade jag glatt ja till ett exemplar av boken och igår kom den i brevlådan. Och jag har redan läst ut den! Inte bläddrat i den lite på måfå utan jag har LÄST ut den! Jag hade tänkt att göra annat, typ ta hand om tvätten som alltid ropar ivrigt på mig från tvättstugan, men det gick faktiskt inte att lägga ifrån sig denna lilla pärla till kokbok. Jag blev totalt trollbunden från första stund och mitt intresse hölls uppe genom alla 128 sidorna.

Vad är det då som gör att det är möjligt att läsa en kokbok i ett enda svep?

Jo, de härliga formuleringarna och de nya, fräscha recepten. Att läsa Peter Streijffert är nämligen som att prata med en vän. Han pratar direkt med mig, fullkomligt drar in mig i vårt samtal och han har dessutom ett sätt att skriva som är så ljuvligt att jag ler flera gånger. Vad sägs om dessa talande citat:

"Om du dissar läsk och godis kommer du att kunna njuta mer av mat och vin. Det tar någon eller några månader för dina smaklökar att ställa om - men wow vad du kommer att gilla ditt nya jag!"

"Basilika är inte det lättaste att odla men heller inte asknepigt."

Eller när han berättar att han begett sig till Hammarby Sjöstad där det finns ett stort antal körsbärsträd och där han i juli-augusti plockade allt han nådde och förmådde.

"Mina vänner säger: Får man det? Jag säger: Det är ju våra körsbär, de står på kommunal mark."

Hans analys av kvinnors respektive mäns alkoholpreferenser är också underbar. I korthet handlar det om att vi kvinnor helst vill ha "snäll sprit" som inte smakar alkohol medan män vill ha sprit och det skulle jag vilja säga stämmer väldigt bra, men han uttrycker det så himla roligt. Och klockrent.

En sak till; han nöjer sig inte med att skriva att det ska vara ägg i recepten. Nej, ekologiska ägg ska det vara. Såklart. Vi är väl medvetna konsumenter och kockar?

Och så har vi ju då alla inspirerande recept där jag allra först kommer ge mig på Bakad lökblomma. Jag tycker lök är fantastiskt gott och här ska man ta rödlök och och via lite knep baka den i ugn i två omgångar. Först ensam och sedan med paprika och getost. Slutligen strör man över pumpakärnor och kapris. Hur vansinnigt gott låter inte det? Och nytt! Vi är några tjejer som träffas och har knytis då och då och nästa gång ska jag ta med mig en form med bakade lökblommor.

Jag kommer även att göra Karamelliserad kladdkaka ("värsta kladdkakan") och Röd guacamole. Och en dag när jag känner mig modig ska jag göra Laxcevichen. Jag gillar sushi, men har aldrig själv tillagat något med rå lax, så det blir ett äventyr.

Oftast står det i anslutning till receptet exakt vilket vin du bör välja men till laxcevichen har författaren och kocken varit så där småkul igen; "Köp en torr riesling för minst 90 kronor och den finaste laxbiten du kan hitta. Nu är du på god väg till riktig matlycka."

Det finns också fem rafflande vindueller där Peter Streijffert lagat fem rätter och själv testar två olika sorters vin till dem. Spännande och jag blir sugen på att göra samma sak. Det är ju utan tvekan så att vissa viner passar bättre till vissa maträtter än andra och här blir det väldigt tydligt. Något att fundera på inför nästa gång vi har gäster, så vi blir fler som provar.

Jag tycker att det är en utmärkt idé att göra en kokbok som bygger på hur mat och vin kombineras för att nå maximal upplevelse och att boken dessutom i sig är så trevlig är ett extra plus. Detta är en bok som jag lätt skulle kunna köpa och ge bort till mina kräsna väninnor. Jag vet att de skulle tycka lika mycket om den som jag gör. Givetvis passar den lika bra till män.

Jag gillar även boken som fysisk produkt. Den är väldigt snygg rent grafiskt och bilderna är ytterst skickligt tagna med god variation i utsnitt och innehåll. Snyggt jobbat av fotografen Lasse Hallström. Dessutom känns det modernt med de mjuka pärmarna som kommit att bli min favorit. Förr tyckte jag att inbundna böcker med hård pärm var de enda "riktiga" böckerna, men så tycker jag inte alls längre. Tvärtom uppskattar jag smidigheten och lättheten som de mjuka pärmarna ger. De generösa flikarna här ger dessutom den stadga man kan vilja ha.

Om du fortfarande inte köpt alla julklappar och har människor i din närhet som gillar både mat och vin är detta den perfekta presenten.

Om du är färdigshoppad för den här julen; varför inte unna dig själv en fin present? Där du dessutom lär dig saker! Detta är en bildande, underhållande och snygg bok - det är du värd!

tisdag 8 december 2015

Författarintervju med Jessica Hjert Flod




För ett par veckor sedan såg jag Mitt psyke och jag på SVT Play och det går att se detta viktiga program ända till den 17 februari nästa år, så passa gärna på. Programmet handlar om sju personer med olika psykiska diagnoser och alla sju filmar sig själv under ett halvår för att vi ska få en bild av hur det är att leva med psykisk ohälsa.

En av de som medverkar är Jessica Hjert Flod, som lider av ADHD och generaliserat ångestsyndrom. Jag har under en längre tid varit nyfiken på hennes bok Måste alla vara så jävla lyckliga hela tiden!, som kom ut på Nestor förlag 2013,och nu ville jag absolut läsa den. Hennes bok har tydliga beröringspunkter med min reportagebok Våra älskade orkade inte leva, eftersom vi båda intervjuar människor där ämnet är riktigt känsligt. Jag intervjuar åtta anhöriga till en, två eller tre familjemedlemmar som tagit sitt liv. Jag intervjuar också två personer som i sina yrken kommer i kontakt med de anhöriga eller de suicidala, en psykoterapeut och en präst.

I Jessicas bok har hon intervjuat sexton mammor som vittnar om att det inte alltid är en dans på rosor att vara mamma. Alla mammor är anonyma i boken för det var omöjligt att få dem att ställa upp annars. I min bok framträder alla med sitt namn, ålder, yrke och bostadsort för att visa att vi vågar tala om något av de allra svåraste som kan drabba en människa; en älskad anhörig tar sitt liv. Det var ett sätt bryta det tabu som finns kring självmord. Men det var helt omöjligt för Jessica att göra samma sak, för att berätta att det ibland är jobbigt, svårt och tungt att vara mamma är något man helt enkelt inte törs erkänna.

Särskilt inte om barnet är frisk och man älskar sitt barn. Då har man tydligen inte rätt att tycka att det är jobbigt. Därför är Jessicas bok så viktig och jag känner igen mycket från både min egen tid som småbarnsmamma och från mina väninnor och deras barn. Det är klart att vi alla får världens underbaraste och mysigaste hjärtegryn, men det betyder inte att det inte kan vara påfrestande också.

Nu är mina barn tonåringar och småbarnsåren känns avlägsna, men jag minns ändå hur det var och Jessica fångar både det och hel del annat på ett riktigt bra sätt i Måste alla vara så jävla lyckliga hela tiden! . Boken är mycket öppenhjärtig och har ett härligt driv som gör att det inte går att lägga den ifrån sig. Jag läste ut den på ett par dagar och älskade många av Jessicas klockrena meningar. Här kommer ett av mina favoritcitat:

“Det känns som att bli mentalt skjuten med en kulspruta utan någon paus. Det är jävligt oglamouröst att vara förälder!”

Hur underbart är inte det? Det är modigt att våga skriva så!

Jag vill också påpeka att boken inte på något vis känns gnällig eller navelskådande, utan den är uppriktig och full av kraft. Den riktar sig till de mammor som just nu befinner sig mitt i tumultet för att de inte ska känna sig ensamma. För det är de inte. 

Faktum är att jag tycker att den borde köpas in av alla BVC-mottagningar i hela landet och allra helst delas ut gratis till alla nyblivna mammor eller i alla fall ges som värdefullt tips, även om mamman inte uttrycker att det är jobbigt med bebisen. Det kan vara tungt utan att det sägs i ord, för det dåliga samvetet över att man inte är en tillräckligt god mor ligger alltid där alldeles under ytan, och då är den här boken en kär vän att hålla i handen. 

Jessica har också skrivit Annas oroliga mamma som handlar om hur det är att växa upp med en mamma som lider av ångest. Också en viktig bok som kan öppna för samtal med barn till föräldrar med ångestsyndrom.

Jag passade på att skicka några frågor till Jessica och här nedan kommer hennes svar.

Tack så mycket, Jessica, för att du ville vara med på Bokcirkel.se och för att du skrivit den viktiga och utmärkta boken Måste alla vara så jävla lyckliga hela tiden! som jag verkligen rekommenderar. Tack också för att jag fick vara med på din blogg med min bok. Båda våra böcker vill hjälpa andra och förklara att alla känslor är okej att ha - det tycker jag är riktigt viktigt!

Varför ville du skriva Måste alla vara så jävla lyckliga hela tiden! ?

Till en början var det nog bara för att skriva av mig, jag var så himla ensam och ledsen. Jag hade verkligen ingen att prata med. Trots att jag gick hos psykolog vid båda graviditeterna kändes det som ingen någonsin förstod mig eller upplevde det som jag gjorde. Jag träffade inte ens någon som höll med mig och kunde säga att föräldraskapet var ens lite jobbigt, utan oftast var det bara tvärtom, så mysigt och fint.

Jag lade all skuld på mig, att jag var en dålig mamma, eftersom ingen annan kände som jag. Det kanske inte ens var meningen att jag skulle vara mamma, jag kanske inte passade i den rollen? När jag fick mitt andra barn insåg jag att det inte handlade om mig, utan att barnen var olika. Att mitt första barn hade ställt mycket högre krav på mig, som jag och kanske även många andra mammor skulle ha svårt att nå upp till. Barn nummer två kände jag att jag kunde ha 100 stycken av, hur jobbigt är det att ha barn när de inte väcker en 20 gånger per natt och kräver din uppmärksamhet hela dagen. Inte så värst! Det blev min ögonöppnare och jag kände att jag omöjligtvis kunde vara ensam. Det måste finnas fler mammor med krävande barn som mår dåligt … och där började bokprocessen.

Var det svårt att få andra mammor att ställa upp och berätta sina historier?

Jag försökte till en början med mammor runt om mig, vänner eller såna man träffade på förskolan osv, men det var omöjligt. Ingen som ville prata, ingen som tyckte att det var jobbigt. Sen lade jag ut en efterlysning på familjeliv och då började några mammor höra av sig. Många av dessa mammor mådde verkligen jättedåligt. De var noga med att vara anonyma och ville inte att folk skulle få veta. Bara det är hemskt, tycker jag, för hur ska folk som mår dåligt kunna hitta och stötta varandra om ingen vågar öppna upp?

Vilka reaktioner har du fått på boken?

Efter boken blev det tvärtom, plötsligt ville alla prata, på fester, folk som stoppade mig när jag lämnade barnen i skolan och ville köpa eller berätta att de läst boken. Helt plötsligt hade mammorna jättelätt för att prata och ville bara vräka ur sig allt som var jobbigt till mig. Det var som att öppna en hemlig dörr.

Jag var förberedd på negativ kritik kring boken, att folk skulle tycka att jag var världens sämsta mamma osv, men jag kände att detta var något som måste sägas och jag varken kunde eller ville hålla tyst. Jag kände att om jag bara hade hjälpt en enda person med min bok så var det värt det! Jag har bara fått positiv respons. Blev kallad till ett möte med mödravårdspsykologer för ett samtal hur de skulle kunna förbättra sin verksamhet och fånga upp dessa mammor. Jag har även fått mail från flera mammor som läst boken och velat tacka för att det känt sig mindre ensamma. Så allt jobb jag har lagt ner på den har verkligen varit värt det!

Varför ville du skriva Annas oroliga mamma?

Jag lider av generaliserat ångestsyndrom och gick i tron att min familj inte påverkades av det. Jag trodde inte mina barn skulle märka. Det var många små, små grejer som sakta fick mig att inse sanningen. Jag märkte t ex att min dotter började bli  mer och mer lik mig och det skrämde mig. Sen sade hon en dag "mamma måste du var så jävla rädd hela tiden", men det som fick bägaren att rinna över var när hon åkte en karusell och grät när hon gick ur den. Året efter berättar hon för lillebror om den "roliga karusellen" och då säger jag till henne "men du tyckte ju inte att den var rolig, du grät ju"  - ja, men jag grät inte för att jag var rädd, jag grät för att du var det, svarade hon. Det var min sista dag av förnekelse. Jag ville då skriva boken för att på ett enkelt sätt kunna prata med barn om rädsla och ångest. Jag vill att de ska veta att bara för att jag är rädd så behöver inte de vara det, för min rädsla är inte alltid på riktigt.

Vilka reaktioner har du fått på den?

Bara positivt även där. Både psykologer och kuratorer har gett mig positiv feedback och jag har fått information om att den har lästs i grupper för barn som har föräldrar som är psykisk sjuka  eller har missbruksproblematik.

Hur mycket pratar ni om din ångest hemma hos dig? Alltså, hur pass medvetna är era barn om din ångest? 

Mina barn har kunskap och är väl medvetna, vi brukar prata om alla slags känslor, men mest pratar vi rädslor, det är lättare för dem att förstå. Min dotter som likt mig själv kan vara orolig och ha katastroftankar, där kan vi stanna upp och tänka är det en riktigt rädlsa, ett riktigt hot eller något min hjärna hittat på? Ofta är det något hjärnan hittat på och då blir det lättare att ta sig ur det. Vi kan också påminna och säga till varandra när vår oro bli överdriven. När vi t ex gick i affären vid ett tillfälle och lillebror gick med pappa så fick jag någon tanke att pappa kan tappa bort lillebror. Utan att jag sa något  märkte dottern på mig att jag blev ängslig, hon tog mig då i hand och sa att mamma nu överdriver du igen, pappa tar hand om honom, det är inget som du behöver oroa dig för.

Genom våra samtal tror jag att mina barn blivit väldig medvetna, min dotter berättade härom dagen att hon tröstade en kompis som blivit instängd i ett mörkt rum. Hon hade berättat att mörkret inte var farligt utan att det är våra tankar vi blir rädda för, att vi hittar på saker som kan hända eller som vi tror finns i mörkret. Men om vi vet att det är påhittat blir vi inte lika rädda längre. Det tyckte jag var stort!

Hur mycket påverkar din ADHD och ångest dig i ditt vardagliga liv?

Oj, svårt att säga då jag inte vet något annat och har något att jämföra  med. Men jag är impulsiv och göra ofta flera saker samtidigt, har svårt att lägga upp en bra struktur och prioritera vilka saker som är viktigast. Det tar ju såklart mycket energi och ställer till det för mig. Men jag har en hjärna som aldrig stannar, där tankarna bara går runt runt och det är svårt att veta vilka jag ska ignorera och vilka jag ska fånga upp. Min ångest är väl den som hindrar mig mest. Jag är ju i ett ständigt beredskapsläge och går på helspänn, det gör mig inte bara trött utan ger också spänningshuvudvärk och värk i kroppen. Vissa saker vägrar jag att göra p g a min ångest, flyga, åka båt, åka åkattraktioner och likande. Jag är även rädd varje gång jag åker bil och tåg, men det gör jag ändå. Men det gör mig så klart väldigt trött. Allting tar kraft. Sen är jag ju igång mycket, jobbar hela tiden, jobbar heltid och driver företag, har alltid nya projekt på gång, skulle jag stanna till skulle nog ångesten äta upp mig är jag rädd för. Som på sommaren när jag har semester, då mår jag som sämst.

Var det självklart för dig att ställa upp i SVTs Mitt psyke och jag?

Nej, det var det inte, det är klart att jag är rädd för vad andra ska tycka och tänka. Men sen tänkte jag att det är ändå en rädsla jag kan gå emot.  Jag vill trotsa alla mina rädslor och inte låta dem hindra mig i livet, och då var det här valet enkelt. Hellre spela in mig själv i ett halvår än att flyga flygplan liksom. Jag tar en rädsla i taget och går emot dem, det gör mig starkare. Sen tänkte jag också på alla som har dessa diagnoser och inte har ett lika välfungerande liv som jag. Då kände jag att jag ville visa upp den sidan, för att ge andra hopp. Att man faktiskt kan jobba heltid, gå högskola, driva företag och ha familj trots sina diagnoser. Jag har haft en rädsla vid varje boksläpp jag gjort och det är samma här,  man får räkna med lite kritik, men har man bara kunnat hjälpa någon så är det värt det, och jag har känt att det varit värt det varje gång, trots stor ångest och rädsla inför det.

När fick du dina diagnoser?

Jag var 32 år. Många ser det som en lättnad men jag såg det som en sorg. Jag hade behövt hjälp och stöd när jag var 6 år och inte vågade prata, eller 12 år när jag fick ätstörningar, eller 13 vid självskadebeteendet eller vid 15-16 när jag drack alldeles för mycket alkohol. Att få några bokstäver på ett papper när man är 32 år är bara ett svar på många frågor man haft, men ingen hjälp.

Vad betydde det för dig att få diagnoserna?

Jag förstår mig själv bättre nu, men skulle inte kunna säga att jag blivit hjälpt av diagnosen, allt jobb får man liksom göra själv. Däremot ser jag det som min uppgift nu när jag har den här kunskapen nu att hjälpa andra, genom att berätta min historia, mina känslor och mitt liv. För någon som har det som jag ska kunna få hjälp tidigare.

söndag 6 december 2015

Bokcirkeln blir partycirkeln




På Bodega Tapas med Åsa Ö, Fia, Sussie, Catrin, Malin, Heidi och Joanna

Ibland skojar vi om att böckerna upptar lite väl lite tid som diskussionsämne i vår bokcirkel och det händer att vi fnissande funderar på att byta namn till matcirkeln eller något som involverar fler ämne än så; livscirkeln kanske. Vi pratar mycket om mat och ännu mer om livet i stort. Men efter den här veckan har jag ett nytt förslag.

Partycirkeln!

Vi är ändå rätt grymma på att ha kul och partystämningen infinner sig lätt hos oss. Den här veckan har vi haft både avslutningsmiddag på Bodega Tapas i Kungsbacka på onsdagen och på lördagen började vi med tvårättersmiddag på Rondo där Orup stod på scenen kl 15. Kvällen avslutades sedan på Heaven 23, så det blev en fantastisk heldag på alla sätt.

Men en sak i taget. Vi börjar med middagen på Bodega Tapas. Det blev en del avhopp på slutet men vi var ändå sju glada flickor som samlades kring alla de små goda rätterna på restaurangen. Särskilt roligt var det att välkomna Heidi i gänget igen. Efter ett par års uppehåll är en av originalmedlemmarna tillbaka hos igen och det känns fantastiskt kul. Jag tycker det är så härligt att det går att ta upp tråden direkt där vi lämnade den senast och plötsligt känns det som om det vara gått några veckor sedan vi senast satt och pratade. Vi är ändå ett väldigt gott gäng och det har känts särskilt väl de senaste träffarna då vi fått tillbaka två fina flickor som alltid har intressanta, roliga och spännande saker att säga.

Flera i gänget hade läst eller lyssnat på november månads bok Hustrun av A S A Harrison. Vi var alla överens om att det fanns något genuint sorgligt över att frun Jodi under flera års tid utan bekymmer accepterar att hennes man Todd är otrogen mot henne. Det är först när hon gör sin barndomsväns unga dotter gravid som något inom henne händer. Den twisten hoppade flera till av, men sedan tappade boken tempo lite grann. Den tuggade på i samma mönster sida efter sida och inte så mycket annat hände.

En bokcirkeltjej fångade det vi alla tyckte rätt bra när hon sa att hon hade väntat sig mer. Boken bådade gott i början och hade inledningsvis ett bra driv, men en som lyssnade var på vippen att sluta när det var några kapitel kvar för då var intresset väldigt lågt och inte så mycket hände.

Eftersom flera hade valt att lyssna på boken diskuterade vi den även utifrån hur den var som ljudbok. Jag själv är novis på området och har helt nyligen börjat lyssna, men flera andra har mängder av lyssnade böcker bakom sig och kan tycka till mycket mer än jag kan.

Jag tyckte att Alexandra Rapaport fungerade bra som uppläsare, även om hon uttalade ett par ord fel. Ett av dem var mangrant och där lade hon betoningen på sista stavelsen istället för den första och det tyckte jag var ytterst märkligt för i min värld är det inget ovanligt ord. Det andra ordet var litania och där lade hon betoningen på det första a:et så att betoningen blev som i Victoria, trots att den ska ligga på bokstaven i. Det är tokigt att ingen redigerare reagerat på detta, tycker jag. Korrekturläsning är viktigt när det gäller skrivna böcker och det är lika viktigt när det gäller talade.

En annan som lyssnat tyckte att uppläsaren var för statisk och dessutom slarvade vid vissa ord, så nog är det väldigt viktigt att det är en bra uppläsare för att göra berättelsen rättvisa.

Dessa diskussioner ledde fram till att vi faktiskt valde att ha ljudbok som tema över jul. Vi har alltid nobelpristagaren i litteratur i december, men vi brukar alltid komplettera med att annat val om vi tycker att nobelpristagare verkar för svår eller ointressant. Den här gången ska alltså alla ha lyssnat på en valfri ljudbok tills vi ses igen den 13 januari. En bok som flera rekommenderar varmt är Martina Haag gripande Det är något som inte stämmer. Att hon själv läser texten för att den kommer ännu närmare och det går verkligen inte att sluta lyssna. En fantastik bok att bli berörd av.

På lördagen var det äntligen dags för att fira vår senaste 50-åring ännu en gång. De flesta av oss var på hennes fantastiska fest med glitter- och glamourtema, men nu var det dags att avnjuta hennes present från bokcirkeln. Vi hade köpt biljett till henne på Rondo för att se Orup och sex av oss valde att följa med och göra henne sällskap. Det var svårt att få kvällsbiljetter, så vi valde matinéföreställningen klockan 15 och det betydde att vi skulle vara på plats redan kl 13 för att äta en tvårätters lunch.

Rondo är stort och jag vill alltid sitta nära scenen så när vi gick bakom en i personalen för att bli lotsade till våra platsen var spänningen mycket stor. Var skulle vi sitta? Men hurra! Vi fick platser allra närmast scenen! Vi kunde i princip bara sträcka ut handen för att nudda vid Orup och självklart ger detta en extra behållning.

Redan när klockan var ett par minuter över ett satt vi med varsin drink i handen och skålade och med det inledde vi drygt åtta härliga timmar tillsammans. Det kändes underbart och lite busigt att få lämna den grådaskiga decembereftermiddagen och fly in i partystämningen som genast rådde innanför portarna på Rondo.

2017 fyller ytterligare två av bokcirkelns medlemmar 50 år och båda var extremt tydliga med att det är just den här typen av present som uppskattas mest av allt. Det är verkligen härligt att få umgås och förgylla en alldeles vanlig lördag till en riktig festdag.

Maten var jättegod, servitrisen Elin en pärla och Orup radade så småningom upp ett helt pärlband av hits. Vi sjöng med för glatta livet och flera av oss kunde varenda textrad, så det var en föreställning utöver det vanliga. Tack vare att vi satt så nära blev bilderna jag tog med mobiltelefonen riktigt bra också.

Klockan var inte mer än 17 när magin bröts och de tände ljuset i lokalen igen. Det var alldeles för tidigt för oss att skiljas åt, så vi drog vidare till Incontro för att ta ett glas vin tillsammans. Det var inte så mycket folk där vid den tiden, men trots det fanns det inga bord lediga så vi tog hissen till Heaven 23 istället. Även där såg det ut att vara svårt att få ett bord, men plötsligt reste sig ett mindre sällskap och vips studsade en bokcirkeltjej dit och viftade glatt till oss att komma efter.

När vi druckit upp det första glaset vin började några bli hungriga. Heaven 23 är berömda för sina goda räkmackor, så efter att ha funderat en stund bestämde vi oss för att beställa varsin. Jag var inte säker på att jag skulle orka äta upp den, men det var ju faktiskt flera timmar sedan vi åt så den slank med lätthet ner.

När klockan började närma sig 21 hade vi babblat, skrattat, druckit drinkar och vin, sjungit, ätit och haft det allmänt underbart i nästan åtta timmar och då kändes det ganska lagom att runda av och bege oss hemåt igen.

Jag klev av bussen på hållplatsen bara några minuter hemifrån tillsammans med en annan i gänget vid 22-tiden och när vi kramades innan vi skildes åt var vi rörande överens; detta MÅSTE vi göra om!

Nu återstår bara att önska er alla

GOD JUL OCH GOTT NYTT ÅR

så ses vi igen 2016 för ännu ett härligt år tillsammans!






torsdag 26 november 2015

Tips på ljudböcker


Här är några fysiska böcker jag gillar - alla utkomna på Grim förlag.

Jag är en utpräglad bokmänniska. Med det menar jag både att jag tycker om att läsa och att jag gillar själva boken. Jag älskar böcker som fysiska ting - tycker om hur de känns i tyngd och format, gillar att bläddra i dem, ibland till och med att lukta på dem. Det är det yttre. Till detta kommer själva orden, språket och och det visuella i att se vad som är löpande brödtext, dialog och kanske dagboksanteckningar, brev eller liknande.

Det är så mycket som ryms i en fysisk bok och det är därför som jag har haft så oerhört svårt att lyssna på böcker. Jag har gjort några halvhjärtade försök, men jag saknar en dimension i ljudböcker. Många av mina bokcirkelflickor lyssnar dock på månadens bok istället för att läsa den och de gillar det. Dessutom har jag den senaste tiden tillbringat ovanligt många timmar i bilen och då passar det bra med en ljudbok i öronen.

Alltså bestämde jag mig för att ge ljudboken som fenomen en ärlig chans.

Först ut blev november månads bokcirkelbok, Hustrun av A S A Harrison, och jag lyckades faktiskt ta mig igenom hela boken lyssnande. Den funkade riktigt väl som ljudbok och jag tror inte att jag gick miste om någon rent språkligt. Mer om åsikterna kring denna kommer efter vår nästa bokcirkelträff.

Peppad av mitt första försök fortsatte jag med en bok som jag var riktigt nyfiken på och där jag till och med tänkte att det kunde vara en fördel med att lyssna jämfört med att själv läsa. Anledningen till det var att författaren själv läser sin bok och även om den inte sägs vara självbiografisk finns det sannolikt drag av verklighet i den.

Jag talar om Martina Haags senaste roman Det är något som inte stämmer, som handlar om den framgångsrika författaren Petra som blir övergiven av sin man programledaren Anders sedan han varit otrogen med Klara. Man behöver inte vara speciellt insatt i skvallerbranschen för att se uppenbara likheter mellan Martina Haags eget liv och den fiktiva karaktärens. Makarna Haags skilsmässa slog ner som en bomb för ett par år sedan.

Och nog är Det är något som inte stämmer en uppgörelse på många plan. Men den är också på något sätt inte bitter i första hand utan uppriktigt ledsen. Drömmen om den eviga familjelyckan har slagits i kras och det är i sprillrorna av den som boken är skriven. Petra är bedragen och slängd på soptippen och det känns. Parallellhandling i en fjällstuga hade kanske kunnat kvitta lite, för det är när Petra befinner sig i Stockholm och Anders säger till barnen att han finns kvar under eftermiddagen för att svara på frågor sekunden efter att han sagt att han inte älskar barnens mamma längre det bränner till. Eller när Petra lappar ihop sig hjälpligt för att vara med på Bokmässan i Göteborg och signera böcker och blir påhoppad av journalisten på Expressen som det verkligen svider.

Och allt detta hör vi med Martina Haags egen röst. Det är möjligt att hon skarvar och hittar på i boken och det får hon som författare, men det spelar faktiskt ingen roll - det är nära alldeles oavsett. Jag har läst de flesta av hennes böcker och tycker att allt hon skriver är extremt lättläst och ofta rätt roligt, men det här är hennes absolut bästa bok. Den har ett bra driv och känslorna fullständigt kryper in i mina öron.

Jag lyssnar på boken nästan i ett svep för det går inte att sluta. När sista ordet är sagt funderar jag på om jag ska höra den en gång till. Det kostar ju inget extra. Det är ett riktigt gott betyg och jag tänker tipsa mina bokcirkeltjejer om den när vi ses nästa vecka, för jag tror att alla kommer att bli berörda och tycka att den är riktigt bra.

Näst på tur blev Lotta Modins Ur jord är de komna, som är något så nyskapande och intressant som en miljöthriller. Eftersom den handlar om miljö finns den över huvud taget inte som pappersbok så vill man ta del av den får man göra det som e-bok eller lyssna på den och då valde jag att lyssna på den.

Det är ingen märkvärdig historia egentligen. Kortromanen handlar om det unga paret som flyttar ut på landet för att odla ekologiskt och leva nära naturen med sina tvillingpojkar. Jag lyssnade på den i tisdags och plötsligt hör jag att det är första advent på söndag och det tyckte jag var riktigt läskigt för det är ju faktiskt första advent på riktigt på söndag.

Men varför var det så läskigt?

Jo, för att boken handlar om naturen och hur den förändras. Naturkatastroferna runt om på jorden blir bara fler och de kommer dessutom närmare. Här i Sverige har mördarsniglarna, som i sig är rysligt äckliga, muterats till supersniglar och förökar sig i enorm takt. Livet på landet blir inte riktigt som det unga paret har tänkt sig, skulle man kunna sammanfatta det hela.

Det är som sagt ingen märkvärdig historia, utan istället väldigt vardagsnära och det är just det som gör att boken blir så otäck. Tiden fortsätter att gå, så innan boken är slut når vi en liten, liten bit in i framtiden men vi är absolut inte på 2093 eller rent av 2142, utan det är i den nära framtiden de här läbbiga supersniglarna finns och det får mig att rysa.

Välskrivet, vardagsnära och läskigt summerar mycket väl mina tankar kring Ur jord är de komna.

Efter de här tre välfungerande ljudböckerna lyssnar jag nu på Tid : livet är inte kronologiskt av Alex Schulman och Sigge Eklund. Precis som i Martina Haags fall läser de själva sina texter och det passar alldeles utmärkt. Även här är det svårt att sluta lyssna för de lämnar ut både sig själva, sina föräldrar och faktiskt även sina barn.

Jag trodde aldrig att jag skulle säga det, men jag gillar faktiskt ljudböcker. Troligen kommer jag att välja en fysisk bok även i framtiden om jag tror att språket i sig är en avgörande faktor för hur bra jag kommer att tycka att den är, men jag måste säga att ljudböcker absolut har sina poänger.

Jag har blivit en ljudbokslyssnare - nu kan allt hända!






måndag 23 november 2015

Tankar om Laga fisk helt enkelt



I en Facebookgrupp bad kokboksförfattaren Gunnel Sandquist om tips på bokbloggar som kan tänka sig att skriva om hennes bok Laga fisk helt enkelt. Jag som väldigt ofta lagar fisk, inte minst för att jag inte äter varken kött eller fågel, blev genast nyfiken på boken och anmälde mitt intresse. Bara någon dag senare damp den ner i brevlådan - trevligt, så stort tack!

Laga fisk helt enkelt har som titeln antyder en enkel filosofi; det ska vara lätt att laga fisk och det ska inte enbart vara lätt att laga den, utan det ska vara smidigt att komma över råvarorna också. Det är en tanke jag gillar, för alla bor inte så lyxigt som min familj gör, på västkusten med stor tillgång till färsk fisk. Recepten i den här boken bygger istället på råvaror som författaren köpt i sin vanliga mataffär i en liten ort i Västergötland.

Ett tjugotal recept finns i boken och de är fördelade på ett typiskt kokbokssätt; receptet på ena sidan och en bild på rätten på den andra. Dessutom är det gott om bilder från västkusten däremellan. Recepten är både klassiska som Laxkotlett med romsås och lite nyare med en twist, som Tantröra som en variant på Gubbröra.

I slutet av boken finns information om de fiskar och skaldjur som finns i recepten och där får man veta både var de lever och deras olika näringsvärden. Praktisk information för den vetgirige eller för den som räknar kalorier.

Jag som lagat mängder av fiskrätter på hyggligt avancerad nivå de senaste decennierna är kanske egentligen inte den tänka målgruppen för denna kokbok, men den passar utmärkt som inflyttningspresent till någon ungdom som just flyttat hemifrån eller till någon hemmakock som vill komma bort ifrån vardagens köttbullar och spagetti utan att göra några större åthävor. Här känns det lätt att ta ett paket hokifilé ur frysdisken istället för ett paket köttfärs ur kyldisken.

Det är nämligen fullständigt uppenbart i boken att författaren har rätt; det ÄR enkelt att laga fisk helt enkelt.


lördag 7 november 2015

Återträff med fina samtal


Hos Catrin med Åsa Ö, Cattis, Sussie, Fia, Sofie, Malin och Joanna

Denna afton hade vi den stora glädjen att få välkomna Malin i gänget igen. Efter ett långt uppehåll känner hon nu att hon har tid och möjlighet att vara med i bokcirkeln igen och det är vi verkligen jätteglada över. Att hon dessutom tagit reda på förra månadens bokcirkelbok och läst den inför kvällens träff var förstås extra roligt. Så underbart att veta att vi är ett gäng som det är värt att vara delaktig i. Hurra och välkommen igen!!!

Och det var hon inte ensam om. Tvärtom hade faktiskt alla åtta närvarande läst eller lyssnat på Konsten att höra hjärtslag av Jan-Philipp Sendker och det är första gången på länge, så det blev ett långt och spännande samtal om boken.

Det var några saker som alla höll med om; det var en lättläst bok med ovanligt stor text för att vara en pocketbok och språket flöt fint. Språket kändes genomarbetat, men ibland på gränsen till för gammaldags, märkvärdigt eller kanske poetiskt, tyckte jag själv, för jag hajade till över meningar som till exempel "Vattnet vederkvickte honom". Samtidigt är det svårt att veta hur mycket som beror på översättaren och hur mycket som är författarens eget val, så jag funderade en del över det under läsningens gång.

Dock måste jag säga att med några dagars distans och bläddrande fram och tillbaka i boken tror jag att översättaren Lena Torndahl har gjort ett gott jobb. Jag tror att hon fångat författarens intentioner väl och  typen av språk och ordval förstärker känslan av saga och det är jag helt säker på att författaren vill ge oss läsare; en fin saga.

Det är kanske inte en helt realistisk historia vi får ta del av, men det är ju lite det som är grejen med böcker. Vi vet att vi inte kan flyga på kvastar som Harry Potter och hans polare gör när de spelar Quidditch men vi köper det där och då. När vi läser det är det helt självklart att det går att flyga på kvastar. Precis så ska man bygga en berättelse. Vi ska bli fångade och köpa det som händer.

Vi pratade också en del om det är en man som skrivit boken. Det var inte självklart för några av oss, medan en tyckte att det var väldigt tydligt på grund av vissa ordval. Den typen av diskussioner tycker jag själv är helt underbara. Att någon vill googla författaren för att hon reagerat på ett enda litet ord i en bok som innehåller 333 sidor är ju bara ljuvligt.

En i gänget tyckte att det faktum att vi inte fick vet VARFÖR astrologin spelar så stor roll i människornas liv gjorde boken lite ytlig. Vi andra höll inte med, utan nöjde oss med att det var en kulturell skillnad. Vi bryr oss inte speciellt mycket om astrologi i vår tid och våra sammanhang, men vi köpte att det spelade en avgörande roll i Burma.

Vi uppskattade att slutet inte var helt givet och att det faktiskt var en twist för oss. Sammantaget kunde vi förstå att denna bok hamnat på topplistan för det var en mysig bok med mycket värme. Så gott som alla skulle rekommendera Konsten att höra hjärtslag och det skulle jag med. Jag tycker att det var en fin bok med mycket värme och mycket kärlek. Det är sannerligen inte det sämsta och att det är en debutroman av en tysk journalist som är född 1960, och alltså är 55 år i år, fascinerar också. Det märks att han jobbat mycket i Asien för han känns nära den verklighet han skildrar.

Vi pratade också om den härliga fest vi i bokcirkeln var bjudna på för några veckor sedan. Temat var glitter och glamour och vi var sjukt imponerade av allt som gjorts på temat, både när det gäller alla uppklädda (utklädda???) gäster och all dekor. Maten var också ljuvlig och blusen som jubilaren sytt själv väckte minst sagt uppseende för något så vackert borde inte gå att sy själv och särskilt inte i så tunt tyg och utan mönster. Vi var hänförda!

Vi pratade också om våra tonåringar som börjat på gymnasiet denna höst och checkade av hur de har det. De verkar ha det bra även om resorna hit och dit kostar på för somliga.

Dessutom avslöjade en i sällskapet att hon sagt upp sig! Vi blev alldeles stumma och förskräckta innan det visade sig att hon fått en nytt jobb inom samma företag om än på en avdelning i närheten och därför sade hon ju såklart upp sin nuvarande tjänst. Vi som trodde att vi skulle behöva samla in pengar för att familjen skulle klara julen... ;) Kul med nya utmaningar och vi önskade alla stort lycka till!

En del diskussion bröt ut angående nästa träff. Vi brukar äta på en restaurang i Kungsbacka den första onsdagen i december och den här gången velade vi länge mellan två förslag. Faktum är att vi velade så länge att somliga hann rösta och gå - och först därefter ändrade vi oss. Igen....

Till slut konstaterade vi i alla fall att vi ska gå ut på Bodega Tapas onsdag den 2 december. ALLA måste oavsett om ni kommer eller inte höra av sig till Sussie, som erbjöd sig att boka bord, eller till mig, absolut senast den 25 november.

Innan gänget började droppa av var det dags för kvällens värdinna att avslöja månadens val och det var inte alldeles enkelt denna gång. Hon hade funderat en hel del och bad till slut personalen på Akademibokhandeln om hjälp och det var riktigt härligt att höra hur snacket gått. "Jo, det där är en bra bok, men den passar inte direkt för en bokcirkel." "Jodå, den boken är bra, men vad ska man säga om den...?" Till slut kom: ""Den HÄR boken kan man prata om i en bokcirkel så den passar riktigt bra!"

Minsann! Så med det sagt ska vi nu läsa Hustrun av A S A Harrison. Boken var den kanadensiska författarens debut och kort efter att den släppts dog hon av cancer vid 65 års ålder, så det känns lite ödesmättat att läsa den.

Det ska bli väldigt spännande att diskutera den på Bodega Tapas den 2 december och jag hoppas att alla, precis som den här gången, har läst eller lyssnat på den!















måndag 12 oktober 2015

Bokcirkeln fyllde 13 år


Hos Åsa Ö med Sussie, Fia, Cattis, Catrin och Joanna

Det känns fantastiskt att konstatera att vårt bokcirkelgäng har hållit ihop i hela 13 år. I oktober 2002 hade vår första träff och sedan har det rullat på. Vi har behållit samma koncept hela tiden och det har visat sig vara ett vinnande koncept för det kräver ganska lite av månadens värdinna. Det går att komma hem tio minuter innan resten av sällskapet dräller in och ändå lyckas få till det hyggligt. Om vi bjudit på lagad mat hade läget varit ett annat, men bröd, pålägg och grönsaker kan vi alltid hjälpas åt att ställa fram om tiden är knapp.

Några få medlemmar har kommit och gått, men sex bokcirkelflickor som varit med ända från starten är fortfarande med allihop och det känns riktigt kul. Tänk allt som vi har gått igenom under dessa år - det är så mycket att jag inte ens kan skriva ner det för på 13 år hinner man uppleva så gott som allt vad livet har att erbjuda.

Förra månadens bokcirkelbok var Fyren mellan haven M. L. Stedman av och den hade flera antingen läst eller lyssnat på så vi pratade en rätt så god stund om den. Vi tyckte alla att själva grundtanken med boken, att ett spädbarn hittas på en båt och tas om hand av ett barnlöst fyrvaktarpar, var väldigt intressant och vi var beredda på många starka känslor eftersom vi redan efter att ha läst baksidestexten förstod att bebisens mamma fortfarande levde och letade efter sin dotter.

Flera tyckte att tempot var lite väl långsamt, både inledningsvis och under en stor del av mitten, och inte särskilt mycket hände. De där starka känslorna som vi räknade med blev det inte mycket av, utan vi tyckte att det hela tiden fanns en distans mellan berättaren och berättelsen. Polariseringen mellan de båda mammorna, den biologiska och fostermamman, blev inte så stark och tydlig som den hade behövt vara för att historien verkligen skulle gripa oss och göra boken till en bladvändare där man var tvungen att läsa en sida till för att få veta hur det skulle gå.

Däremot tyckte vi att man upplevde miljön väldigt tydligt och vi hade lätt för att måla upp bilder i huvudet oavsett om vi läste eller lyssnade.

Personligen mig på de återkommande tempusväxlingarna. Handlingen var i sig kronologisk men ändå växlade tempus helt slumpmässigt, vad jag kunde se i alla fall, mellan presens och preteritum och det kändes ytterst märkligt. Det var inte helt ovanligt att det hann växla på samma uppslag och jag kunde inte finna något som helst skäl till detta. Ett exempel på ett sådant uppslag är sidorna 178-179. På den ena sidan berättas det i preteritum "Tom och Isabel stod nere på bryggan och Lucy satt på Toms axlar." I dialogen följer sedan "ropade Ralph"" och "sa Lucy". På andra sidan står det "Lucy tultar glatt efter Isabel när de går för att plocka ägg." och detta följs av "skrattar Isabel".

Jag störde mig också på översättningen vid flera tillfällen. Den känns lite styltig, men det är svårt att veta vad som är författarens, översättarens och redaktörens "fel" när det inte flyter på bra och här var det kanske en kombination. Som exempel kan jag nämna att det vid ett tillfälle står "livet var en opålitlig djävel" och tre rader längre ner "ut i tomma jävla intet" (sidan 159). Jag tycker att man får hålla sig till en form; antingen djävel och djävla eller jävel och jävla i samma text. Båda varianterna är godkända enligt SAOL, men att växla stavning är osnyggt. Möjligen hade jag kunnat sträcka mig till att "djävul" och "jävla" hade kunnat fungera ihop, eftersom en djävul betyder ond ande och jävla är en svordom. Det valda "djävel" används enligt nämnda ordlista "om en person som man tycker illa om" och då är väl ändå "livet", som är det som avses, mer en ond ande eller en person man tycker illa om? Som parentes kan nämnas att även ordet "djävul" förekommer. Då är det Septimus som arbetar som en sådan på sidan 158 (jag tycker det kanske inte är helt klockrent att påstå att någon arbetar som en ond ande), alltså möts de tre olika orden på samma uppslag.

En i gänget, som inte läst ut hela boken, tyckte att den var bra och fick delvis medhåll från andra men lite svala var ändå några av oss för temat lovade så mycket och eftersom vi alla är mammor själv trodde vi att vi skulle beröras mer än vi faktiskt gjorde.

Innan den nya bokcirkelboken presenterades hann vi uppdatera oss lite på varandras liv och vi pratade också om vad vi ser på TV. Flera av oss följer i år ovanligt många produktioner på grund att vi känner deltagare i dem och det gör dem extra intressanta, såklart. Idol är givet och likaså roas vi av Bonde söker fru och Tro, hopp och kärlek. Det sak bli spännande att se hur det går. Vi håller tummarna!

Flera av våra barn har den här terminen börjat på gymnasiet och vi var nyfikna på hur alla trivdes så även det var ett spännande ämne att tala om. Alla verkar nöjda även om det fanns detaljer som inte var helt okomplicerade.

Till slut blev det dags att plocka fram den nya boken och det blev Konsten att höra hjärtslag av Jan-Philipp Sendker som seglat upp på en andraplats på pockettoppen och sålt i en miljon exemplar. Enligt SVTs Go'kväll är det en storslagen kärleksroman, så nu håller vi tummarna för att denna bok berör oss mer än den förra.

Den här månaden var det ljust när vi träffades men kolsvart när vi skildes åt. Nästa gång skriver vi november och då är det troligen mörkt redan när vi ses. Så fort en sommar med sina långa ljuva kvällar går. Det är tur att vi kan ägna oss åt lite mysig bokläsning när mörkret faller.

Och de där 13 åren vi redan har tillbringat tillsammans med att läsa och analysera blir förstås snart fler!