lördag 10 juni 2017

Säsongsavslutning i busväder


                       

Hos Fia med Sofie, Åsa Ö, Malin, Catrin och Joanna


Det var en riktigt ruskig kväll när vi träffades hemma hos kvällens värdinna och vi fick nöja oss med att njuta av den vackra trädgården inifrån. Det blåste stormbyar och regnet piskade, men vi hade det i alla fall mysigt inomhus.

Det blev en del sena avhopp under dagen, men så är det ibland. Det är säkert den långa och kalla våren som varit en del av boven i dramat, för flera var förkylda och kom inte av den anledningen. Det brukar vara andra skäl i juni, men så kan det bli.

Vi som var på plats fick desto mer gott att äta. Vi bjöds på både kokt ägg och rökt lax och det allra vackraste och godaste var förstås den fina marängtårtan som trollades fram som en välkommen efterrätt mot slutet av kvällen.

Den här gången var vi ganska disciplinerade och pratade direkt om maj månads bok, Alla delar av dig av Charlotta von Zweigbergk. Vi var flera som läst eller lyssnat på den och vi tyckte att grundidén var intressant, men att det också var en smått bisarr historia. Handlingen kretsar kring Simon, som är psykolog och som bjuder sex personer till en ö för att göra en psykologisk studie på människor som fått nya organ. Redan första kvällen börjar dock de inbjudna misstänkta att allt inte står rätt till och känslan blir lite som i Och så var de bara en (tidigare Tio små negerpojkar) av Agatha Christie. De är isolerade ute på en ö och vad ska hända egentligen? Simon verkar inte helt frisk, men hur illa är det egentligen?

En del tyckte att Simon var för otäck som person och att han inte kändes trovärdig. De tyckte att han var alldeles för fixerad vid det som han ser som sin stora uppgift här i livet och att han borde ha släppt tankarna på att genomföra sin plan för flera år sedan. Exakt vad det handlar om avslöjar jag inte här i bloggen, men det är väldigt centralt för handlingen, så utan den fixa idén hade det knappast blivit en bok.

Någon reagerade också på tidslinjen i boken för den började i nutid och gick sedan rejält tillbaka i tiden för att sedan avslutas i nutid igen.

Själv köpte jag faktiskt det mesta i boken, men höll absolut med om att Simon var otäck. Jag såg honom dock som psykiskt störd och genom det kom han undan med mycket av sina knepigheter och idéer. Jag har börjat lyssna lite mer på böcker och för mig är det fortfarande stor skillnad på att läsa och lyssna, men jag tycker att det går allt bättre och den här boken passade bra att lyssna på. Uppläsaren Maria Lyckow var bra och även om tillbakablicken inte kändes helt nödvändig för berättelsen störde den inte lyssningen, vilket tidshopp faktiskt kan göra.

Vi trodde nog att samtalet kring boken skulle leda till fler egna reflektioner kring organdonation, men riktigt så blev det faktiskt inte. Kanske för att vi spontant berört ämnet tidigare, men kanske också för att vi hade så mycket annat att prata om också.

Jag vill ändå gärna passa på att tipsa alla om att antingen berätta för sina nära och kära om de vill donera sina organ eller inte om möjligheten skulle dyka upp i framtiden eller gå in på Vita arkivet och fylla in hur man vill ha det. Där kan man även fylla i en hel del annat. Att fundera på sin egen död och begravning när man är fullt frisk och har tänkt att leva många år till kanske känns konstigt, men när jag gjorde det för flera år sedan var det av omtanke om mina närmaste. Om något plötsligt skulle hända mig ville jag inte att de skulle behöva ställas inför de svåra besluten, utan jag ville hjälpa dem genom att berätta vad jag själv önskade. I den kris som alltid uppstår när någon går bort är det ändå möjligt att göra det lite, lite lättare för de anhöriga och det tyckte jag var så värdefullt att jag inte tvekade en sekund på att ta ställning och skriva ner mina tankar.

Resten av kvällen kom att till stor del ägnas åt våra arbetsliv. Någon har arbetat på samma ställe i 25 år och är därmed inbjuden till en Veteranfest, medan några andra söker nya jobb mitt i livet. Det är så kul med denna bokcirkel, för vi är verkligen en härligt brokig samling kvinnor.

Vi diskuterade också vilket tema vi ska ha under sommaruppehållet, då vi läser lite friare än vanligt. Jag tycker att det har varit roligt när vi haft teman som gått lite utanför boxen och inte varit typ biografier eller deckare, utan valfri bok där färgen orange dominerat omslaget eller prisvinnande böcker. Alltså försökte jag själv komma på något inför juniträffen.

Då kom jag att tänka på en bok som jag funderade på att välja senast jag valde bok, men den föll helt bort eftersom den är på 600 sidor och det är omöjligt för de flesta av oss att hinna läsa så många sidor på en enda månad. Jag kunde ändå inte släppa tankarna på den utan jag ville trots allt läsa den eftersom jag har hört så mycket gott om den. Den heter Ljuset vi inte ser och är skriven av Anthony Doerr. Jag tänkte att man skulle kunna ha temat att ordet INTE ska finnas med i titeln. Jag googlade lite och upptäckte att det finns många böcker med INTE i titeln, så jag funderade vidare på om man skulle kunna tänka sig en motsats till INTE för att få lite större valfrihet, men det finns ju inget klockren motsvarighet till detta ord, så jag fick tänka vidare. Då funderade jag på om vi skulle kunna ha en negation till, nämligen ordet ALDRIG.

Efter lite googlande även där bestämde jag mig för att lansera idén och den föll i god jord, så under sommaruppehållet läser vi valfri bok där titeln innehåller INTE eller ALDRIG. Vi konstaterade att det är ett tema som inte hade känts lika bra under vintern, då mycket är mörkt och tungt, men på sommaren kan det fungera väl tillsammans med sol, värme och sköna dagar. Böckerna på bilden är några av dem jag hittade i min bokhylla och som passar temat. En del känner vi igen som tidigare bokcirkelböcker, men om någon inte hunnit läsa dem kan de vara bra tips.

Nu återstår bara att önska er alla en riktigt fin sommar och så ses vi igen till hösten. Observera när träffen äger rum, för den är en tisdag och inte en onsdag.

Ha en riktigt härlig sommar!




onsdag 24 maj 2017

Grymt boktips: Innan ankorna drunknar



Det händer inte så ofta att jag önskar att jag var i sådär 18-årsåldern igen, även om det på många sätt var en härlig tid. Nu har det dock hänt och det beror på något så märkligt som en bok. Jag önskar så att jag fått läsa Innan ankorna drunknar av Ivana Vukadinovic medan jag varit i den perfekta målgruppen, unga vuxna (15-25 år). Redan i den åldern älskade jag bra böcker, men det var inte så värst vanligt med riktigt bra och rent av lite pretentiösa böcker för just den åldern när jag befann mig i den. Istället läste jag mest "vanliga vuxenböcker" och det gick för all del också bra, men vilken dröm att vara i de sena tonåren och få läsa Innan ankorna drunknar.

Den kryptiska titeln är hämtad ur en dikt som Ivana skrev när hon var sjutton år och det berättade hon för mig när jag intervjuade henne till Whip medias hemsida. Som jag skrivit tidigare är jag ganska ofta redaktör för böcker som Whip media ger ut och jag har också gjort en och annan spännande och trevlig författarintervju som återfinns på förlagets hemsida.

Boken Innan ankorna drunknar, som kom ut i slutet av april, handlar om Zandra, som är 18 år och vill göra misstag med flit för att kunna ha något att skriva dikter om. På planet till New York träffar hon Oliver, som är betydligt äldre och mycket mer världsvan, och hon tänker att han kan vara det perfekta misstaget. Hemma väntar pojkvännen Johannes och otroheten i den amerikanska storstaden gör att hon får dåligt samvete. Detta leder i sin tur till ätstörningar som kommer att genomsyra Zandras liv.

När Zandra kommer hem praktiserar hon på sommaren som fotograf på en lokalredaktion och där träffar hon Tanja, som kämpar på som ensam redaktör medan tankarna för henne allra mest kretsar kring exmannen. Det märks så väl att författaren har insyn i hur livet på en lokalredaktion kan te sig. Precis som jag är även Ivana journalist och vi vet rätt så väl hur det kan gå till på en tidningsredaktion.

Innan ankorna drunknar är en av de böcker som jag läst som redaktör och jag måste säga att det var en fantastisk bok redan när jag fick den som manus. Jag föll handlöst för både berättarstil och språk och märkte att jag kom in i en alldeles speciell stämning när jag satt med manuset. Allt var så genomtänkt, välarbetat och ja, kanske rent av uppfriskande? Det gick bara inte att lägga manuset ifrån sig, så där satt jag och njöt av språket som flöt fram som en vårbäck. Som en vårbäck? Hu, så klichéartat skulle författaren aldrig själv uttrycka sig. Jag kunde bara inte låta bli för att visa skillnaden mellan klyschor och ett eget sätt att skriva. Här kommer istället några ljuvliga Ivana Vukadinovic-formuleringar som jag bara älskar:

Vi delar inga drömmar längre, sover långt ifrån varandra. Hela tillvaron är som att andas genom ett sugrör.
Rösten är som att komma in och hem till en ljuvlig mardröm. Jag känner mig tjock i själen.
Verkligheten är alldeles för vass, jag är skör som blödande glas, is som går sönder i andetag.


Jag var trollbunden av författarens alldeles eget sätt att skriva. Innan ankorna drunknar är poetisk (utan att vara svår), inkännande (utan vuxna pekpinnar) och precis som en bal på slottet: alldeles, alldeles underbar.

Läs den oavsett vilken ålder du själv är i - Innan ankorna drunknar är värd varje minut av din tid.

fredag 19 maj 2017

Två böcker av Charlotta von Zweigbergk


Det blev ju lite tokigt på vår träff när hon som skulle välja månadens bokcirkelbok inte dök upp, men det tog bara ett par dagar så kom det mejl till oss alla vilken bok hon valt. Denna månad ska vi läsa Alla delar av dig av Charlotta von Zweigbergk. Författaren nominerades 2016 till Augustpriset för sin bok Fattigfällan, som jag själv har lyssnat på och också tipsat om i bokcirkeln. Jag har länge tänkt att blogga om den men tiden har inte räckt till, så jag tar tillfället i akt att skriva några ord om den nu när författaren ändå är aktuell i bokcirkeln.

Fattigfällan handlar om den medelålders kvinnan Beata, som en dag drabbas av en sjukdom som gör att hon blir sjukskriven en längre tid. Hon har varit egenföretagare i många år och när hon nu för en gångs skull behöver hjälp från samhället för att klara sin ekonomiska situation är inte alls hjälpen så självklar att få. Hon har betalat skatt i alla år och försörjt både sig och fyra numera vuxna och utflugna barn, men det skyddsnät hon trott finns, och som hon med sina skattepengar också bidragit till, visar sig ha massor av stora maskor och hål.

Fattigfällan är en mycket viktig och gripande historia som gör mig konstant upprörd och när jag till slut lyssnat färdigt på boken har jag lust att skriva till alla politiker, socialsekreterare, handläggare på Försäkringskassan samt Gud och hans moster att det bara inte får gå till så här. Jag blir faktiskt galen av frustration över allt som sker.

När man tror att man hört allt elände och alla bekymmer som möjligen kan dyka upp kommer ytterligare ett problem. Och sedan ett till. Och självklart ytterligare ett. Så är det hela tiden och jag lider ofantligt med Beata.

Det är också en ögonöppnare för mig på ett rent personligt plan och då handlar det om hur vi ser på varandra som medmänniskor och vad pengar betyder för oss. Jag förstår helt och hållet att Beatas väninna bjuder på lunch och hon kostar på både sig själv och Beata var sitt glas vin. Det är ju hur snällt som helst när hon vet att Beata har det jobbigt. Jag hade absolut gjort samma sak för en väninna. Men det är inte det Beata vill ha. Inte alls faktiskt. Hon vill hellre ha den där femhundringen, som lunchen kostar, rätt i näven, så hon kan köpa det hon allra mest akut behöver just då. Det kan vara toalettpapper eller mensskydd. Knappast ett glas vin i alla fall.

Visst hade de enskilda kapitlen kunnat kortas lite, men detta är en av de viktigaste böcker som kom under 2016. Precis som med min egen reportagebok När mörkret viker undan för livet, som också kom 2016, är detta en bok som vill säga något. En bok som vill väcka debatt och leda till förändring. Jag blir så himla glad över det; att författare kan ha ett högre syfte och vilja något bättre för sina medmänniskor. Inget fel på underhållning, vi behöver naturligtvis det också, men det finns något i den långa, utförliga och genomarbetade formen som en bok har som tilltalar mig enormt.

Avslutningsvis vill jag också säga att uppläsare Louise Raeder gjorde ett fantastiskt jobb med inläsningen. Hon låter precis lagom indignerad och uppgiven och hon talar i ett perfekt tempo. Ibland när jag kände att jag knappt orkade med fler motgångar för Beata var det faktiskt uppläsaren som gjorde att jag var tvungen att lyssna lite till.

Som ni förstår har jag hyggliga förväntningar på Alla delar av dig (och jag har redan börjat att lyssna på den, men har den även i pocket) efter att ha lyssnat på Fattigfällan. I början av juni får vi veta om Charlotta von Zweigbergk lyckas infria dem. Ämnet är i alla fall oerhört intressant, organdonation.


söndag 7 maj 2017

God träff utan ny bok



På Berzelius bar & matsal med Åsa Ö, Catrin, Sussie, Heidi och Joanna

Det var en underbart sommarväder när vi träffades för vår årliga utgång i Göteborg. Den här gången föll valet på Berzelius bar & matsal, som vi funderat på förut och där några av oss ätit flera gånger. Som alltid var det en och annan som inte kunde komma och på toppen blev det ett par avhopp även samma dag, men vi var ändå en liten glad skara som träffades. Servitrisen sa att vi skulle bli fem, men vi hävdade envetet att det var sex vi skulle vara, för vi hade inte hört något om det sista avhoppet och hoppades in i det längsta att den saknade personen skulle dyka upp.

Vi visste sedan tidigare att det var en hektisk kväll för henne men hon trodde ändå att hon skulle hinna med att komma en stund, så vi höll tummarna. Inte minst för att det var just den här personen som skulle välja maj månads bokcirkelbok. Då känns det ju lite extra angeläget.

I väntan beställde vi i alla fall in både mat och dryck. En del valde tapas, andra enbart en huvudrätt och någon vräkig och hungrig typ (jag, alltså) slog till med en trerättersmeny. Mums, så gott allting var. Köttet var visst lite sådär (något överstekt, enligt uppgift) men allt annat var vi väldigt nöjda med. För min del var jag mycket nöjd med Toast Skagen, röding och creme brulee - smarrigt värre!


Den här gången blev bokpratet väldigt kortfattat för det var endast en enda person som hade läst april månads bok till denna afton, Kvinnan i rummet av Jussi Adler-Olsen. En i gänget hade läst den för flera år sedan och då är det alltid svårt att minnas detaljer som gör att man kan diskutera den annat än i svepande ordalag. Hur som helst blev vår uppfattning att det var en läsvärd bok om den nystartade avdelningen Q och kanske blir det så att vi som inte hunnit plockar fram den till semestern.

En annan sak diskuterade vi längre och det var det faktum att vår fina bokcirkel fyller femton år i år. Detta har uppmärksammats på Boktugg.se som gjorde en intervju med mig för några veckor sedan och nu pratade vi om att vi kanske borde uppmärksamma detta genom att fira på något sätt. Vi var ju på äventyr så sent som den 17 mars i år, men det skulle ändå kännas lite snopet om vi inte gjorde något speciellt.

Inget är spikat ännu men vi har några kriterier som vi känner är bra att uppfylla. Det första är att vi vill åka iväg någonstans, så det blir något extra. Vi tycker inte att en vanlig kväll på stan känns så speciellt, så vi vill gärna åka iväg. De flesta vekar föredra att åka fredag till lördag, men vi pratade också om fördelarna med att åka lördag till söndag. Om vi åker en fredag är det lite extra viktigt att det inte är så långt att åka för de allra flesta jobbar ju hyfsat sent på fredag och om man ska kunna utnyttja kvällen är det skönt om man är på plats sedan klockan 19. Åker man istället en lördag är man lite friare, men då blir å andra sidan mer eller mindre hela helgen vigd åt detta. Vi får fundera lite till på dagar.

Tanken är att åka någon gång i oktober eller november. Förra gången vi var på vift hade med oss egna lakan och hyrde en villa där så gott som alla sov i samma rum. Vi lagade också vår egen mat. Den här gången framkom önskemål om att bo på hotell och få maten serverad. Det fanns de som tyckte att det vore mysigt med spa, men också de som tyckte att det inte var viktigt alls. Detta är helt klart något som vi får återkomma till, men redan nu tipsar vi alla om att hålla både ögon och öron öppna för intressanta tips framöver.

Lite jobbprat blev det också, för det har rört lite på sig de senaste månaderna. Ett par har bytt jobb, någon har fått mer jobb än tidigare och en annan startat företag och gått kurser. Alltid kul när det händer saker.

Som vanligt sprang kvällen iväg och den där bokcirkelflickan som vi väntade så på dök aldrig upp. Så för första gången i bokcirkelns snart femtonåriga historia skildes vi åt utan att ha en aning om vad vi ska läsa under månaden. Så fort jag kom hem såg jag ett sms som nyligen kommit. Det visade sig att hon som skulle välja och inte dök upp helt hade glömt sitt uppdrag och väldigt sent plötsligt hört en klocka ringa. Kanske var det så att ... Jo, det var ju det. Vi skrattade gott åt det hela och var glada över att det inte hänt henne något, när hon inte dök upp. Nu väntar vi istället med spänning på att via mejl få veta vad vi ska läsa. När beskedet kommer ska jag så fort som möjligt byta bilden i headern, men än så länge får den nuvarande ligga kvar.

Nästa gång blir sista gången innan det är dags för sommaruppehåll och som vanligt ska vi då välja ett tema. Fundera gärna redan nu på vad ni skulle vilja läsa under sommaren. Våra teman brukar resultera i en massa bra boktips när vi återser varandra igen i september, så grubbla och berätta!

Hoppas att maj blir riktigt solig och fin, så ses vi igen den 7 juni!


fredag 21 april 2017

Hunden Hjördis och nattens varelser


Jag läser en hel del manus för Whip media och det är så roligt att sedan få böckerna när de är klara. Här kommer dagens boktips!

Hjördis hittar hem av Anna Hansson och Emmalill Frank

Hjördis (bara namnet är ju ljuvligt!) kom en vacker vårdag till Hundstallet, för familjen som köpte henne när hon var en liten valp kunde inte längre ta hand om henne. Hon kom att trivas bra på Hundstallet på dagarna, för de som jobbade där var snälla. Nätterna var det värre med. Hon hade svårt att sova och kände sig ensam. Hon längtade efter att få bo hemma hos en familj igen.

Efter spännande äventyr slutar sagan precis så där lyckligt som man vill att en saga för barn i åldern 3-6 ska göra. Exakt hur den slutar tänker jag inte skvallra om, men jag kan säga att jag hade älskat att läsa denna saga för mina barn när de var små. Jag vet att de hade somnat riktigt gott efter att ha hört denna mysiga godnattsaga.

BTJ, som förut hette Bibliotekstjänst och som läser och skriver om många nyutgivna böcker för att biblioteken ska få tips om vad de bör köpa in, gav Hjördis hittar hem en femma i betyg av fem möjliga (lektör var Maj-Britt Claesson i BTJ-häfte nr 10/2017). Jag blev superglad när jag hörde talas om betyget och håller helt med. Det är en varm och gullig historia där både Anna Hanssons text och Emmalill Franks bilder skapar en fin helhet tillsammans.

Även om Hjördis är söt precis som hon är tycker jag faktiskt att det är ett extra plus att hon inte är docksöt, utan en rätt vanlig grå hund. Hjördis är liksom ingen Disney-hund utan mer en riktig hund. Det känns som om Hjördis finns i verkligheten och det gillar jag.

10 kronor per såld bok går till Hundstallet och det är ytterligare ett skäl att köpa boken. Man får en underbar saga och gör en god gärning samtidigt!

Var är Lilly? av Sanna Juhlin och Anette Bengtsson

Valkyra, Dorian, Monstret, Mumien och Lilly är alla nattens varelser och bor på den ödsliga kyrkogården. En kall oktoberkväll vaknar de upp och planen är att de ska berätta historier för varandra hela natten. Men någon saknas. Vart har Lilly tagit vägen?

Mumien får syn på Lilly som struttar iväg med det lockiga håret guppande. Hela gänget bestämmer sig för att följa efter henne och snart kommer de in till stan. Där upptäcker de något märkligt. De tycks finnas fler av deras sort ute på gatorna. Barn går från dörr till dörr och ställer en fråga. Det verkar skumt. Men ni kan säkert lista ut varför det finns så många spökliknande varelser i stan denna oktoberafton...

Var är Lilly? är en annorlunda berättelse om vänskap och full av läckra illustrationer som Anette Bengtsson har gjort. Framsidan är i färg, men inuti boken är det enbart svartvitt, men det gör faktiskt inget alls. Även de bilderna är riktigt snygga och jag tycker dessutom att det läskiga temat gör att svartvitt passar det läskiga temat extra bra. Sötast är Monstret och han är dessutom snällast. En klar favorit. Valkyra är mer kallhjärtad, men antagligen skulle hon mest se det som en komplimang, för det är hennes natur.

Boken vänder sig i första hand till barn i åldrarna 6-9 år och den fungerar både som högläsningsbok och för barn att läsa själva. Den är förstås lite otäck, men samtidigt är det något av poängen med boken. Den innehåller också en del humor. Mumien känner sig till exempel för stelbent för att gå längre sträckor. Han har ändå 3 000 år på nacken. Typiskt roligt.

Och rent av rimligt.







onsdag 19 april 2017

Farina och den gigantiska Jätten - härlig skräckelbok


Idag släpps Farina och den gigantiska Jätten av Niclas Christoffer på Whip media. I pressutskicket beskrivs den av förlaget som en skräckelbok och jag tycker att det är både fyndigt och träffande. Den är nämligen både en klassisk saga samtidigt som den skapar en alldeles egen, och för min del totalt oemotståndlig, genre - skräckelgenren.

De tidlösa ingredienserna gott och ont, fattig och rik samt mod och rädsla finns där som ett tryggt nav, men där finns också både skräck och äckel i en härlig kombination. Skräcken ligger förstås huvudsakligen i att lilla Farina möter den förskräcklige Jätten och det äckliga ligger i att Jätten helt sonika äter upp henne och låter henne och hennes nyvunne vän passera kroppen innan de kommer ut tillsammans med ... Tja, det kan ni nog lista ut själva. Äckligt,va?

Förvisso, men väldigt roligt också. Den primära målgruppen är 6-9 år och hur många har inte haft barn i den åldern som skrattar så de viker sig bara b-ordet kommer på tal? Därtill är den lärorik. Läsaren serveras en massa finurlig kunskap om vad som faktiskt händer i kroppen när det vi äter färdas från munnen via matstrupen till magsäcken och genom tarmarna för att till slut nå ändstationen, om det vitsiga uttrycket tillåts.

Upprinnelsen till äventyret är att Farina, som bor långt inne i skogen, vill hjälpa sin fattiga familj. Maten räcker inte till alla och därför bestämmer sig Farina för att ta sig till den gigantiska Jätten, som mormor har berättat är så rik att han äter ädelstenar som mat. Tänk om Farina kunde norpa åt sig bara några få av de där ädelstenarna? Trots att vägen till Jätten är väldigt farlig för en liten flicka är Farina modig. Ganska tidigt på sin färd träffar hon på Äggis, som hon lägger i sin väska och snart blir god vän med, så helt ensam är hon inte även om Äggis inte säger ett enda ord.

Under vandringen blir Farina trött och somnar på en mjuk och skön plats. När hon vaknar upptäcker hon att hon befinner sig i Jättens enorma och snoriga näsa. Först snyter Jätten ut Farina och Äggis och sedan äter han upp dem i ett nafs. Där börjar det stora äventyret.

Jag har varit redaktör för boken och när jag fick manuset i min mejlkorg och började läsa blev jag genast helt betagen. Det är en otroligt charmig saga berättad på ett påläst, roligt, känsligt och lagom läskigt sätt. Jag älskar hur det klassiska snittet med sina lätt övernaturliga detaljer möter vetenskapen i form av tarmar och pepsiner.

Katarina Vintrafors har illustrerat sagan och jag ska ärligt säga att jag innan jag såg bilderna tänkte att det var ett väldigt svårt uppdrag. Det gäller ju att inte skrämma bort läsarna, så omslaget får inte vara för otäckt, samtidigt som Jätten är som han är och måste se rätt hemsk ut för att stämma med sagan. Jag tycker omslaget blev underbart och den gröna tonen harmonierar ypperligt med det faktum att Jätten bor i skogen och nästan är en del av den. Även inuti boken finns tjusiga svartvita illustrationer som ger sagan en extra dimension.

Författaren Niclas Christoffer är kanske mest känd som komiker och stå-uppare, men han har också skrivit tre ungdomsböcker där förmodligen Som Zlatan fast bättre är den mest kända, inte minst sedan den i våras var nominerad till Årets bästa ljudbok i ungdomskategorin. Som Zlatan fast bättre handlar om Simon som bestämmer sig för att gå ner några kilo för att bli snabbare på fotbollsplanen och därmed lättare kunna nå upp till sitt mål - att bli som Zlatan fast bättre. Bantningen leder till ätstörningar och snart är inget sig likt i Simons värld.

Ätstörningar är något som Niclas har egen erfarenhet av och när han började bli frisk skrev han första utkastet på det som nu resulterat i Farina och den gigantiska Jätten. Han ville tänka på något annat än mat och då började han skriva. Men helt kunde han ändå inte lämna mattankarna. Eftersom han kunde mycket om matsmältningsprocessen och dessutom är undersköterska i botten passade det honom bra att skriva om någon som blir uppäten. Han har i en intervju, som jag gjorde för någon månad sedan,  förklarat att det blev lite som terapi att skriva sagan samtidigt som han bearbetade sina egna ätstörningar.

Jag tycker det är underbart att det fortfarande skrivs sagor som känns både klassiska och nyskapande och Niclas har en perfekt sagoton i denna ljuvliga bok, som passar de allra flesta åldrar från sådär fem år och uppåt. Farina är en varmhjärtad, medkännande och modig hjältinna, som gör vad hon måste och känner är rätt trots att hon ibland är livrädd och gråter. En sådan värld vill jag ha.

Fram för fler Farinor!

lördag 15 april 2017

Olika sorters bokprat i april



Hos Gerd med Åsa K, Heidi, Cattis, Catrin och Joanna

Det blev en del sena avhopp på grund av sjukdom, men vi var ett glatt och härligt gäng som tog oss till Gerd denna vackra onsdagskväll då vi fick avnjuta en riktigt rosa och fin solnedgång från köksfönstret. Vi fick, som traditionen bjuder, bröd, smör och ost, men dessutom bjöds vi på en tjusig fisksoppa och det var både värmande och gott.

Många av oss har det hektiskt nu, så det var inte fler än två som läst förra månadens bok Jag utan dig av Kelly Rimmer. Hon som valde den tyckte mycket om Livet efter dig av Jojo Moyes och uppskattade även uppföljarna, men den här tyckte varken hon eller den andra som läst var lika bra, trots att temat med kärlek och förestående död kändes igen.

Jag, som tyvärr inte hunnit läsa något alls i månadsboken, tyckte från början att det kändes som om någon ville härma och försöka skriva en lika stor succé som Livet efter dig och En dag av David Nicholls. Den svenska titeln Livet efter dig är ju något helt annat än originalet Me before you, så den leder kanske inte tankarna omedelbart till en efterapning, men om man känner till den engelska originaltiteln på mars månads bok, Me without you, blir det annorlunda.

Hur som helst berörde denna bok läsarna inte alls på samma sätt som Livet efter dig. Den var inte dålig, men heller inte så bra som de skulle önskat eller hoppats.

Lite otäckt var det att vi faktiskt pratade om flera upplever att det inte är så tryggt i Sverige längre. Det i sig är otäckt men än värre blev det när Stockholm utsattes för ett terrordåd bara två dagar efter det att vi talat om tryggheten inte är lika stor nu som förr. Någon berättade att hon inte går lika ofta som nu, utan hellre tar bussen, och en annan berättade att hon undviker att röra sig i stan kvällstid. Jag skulle säga att detta inte är något vi pratat om tidigare under våra drygt fjorton år tillsammans i bokcirkel, så att terrordådet hände så tätt inpå känns märkligt. Som om det fanns något i luften ...

Vi pratade också om vad det kostar att ge ut en bok och frågan kan låta enkel, men svaret är oerhört komplicerat. Det beror på så många olika saker; boktyp, antal sidor, hur mycket man gör själv, vilka saker man vill betala för (lektör, redaktör, formgivning av omslag, sättning av inlaga osv osv) bland annat. I de allra kortaste dragen kan man sedan säga att om man använder sig av print-on-demand blir varje bok dyrare men å andra sidan behöver man inte bekosta en hel upplaga, utan boken trycks digitalt i samband med att den beställs. Om man å andra sidan bestämmer sig för att trycka en upplaga på x antal böcker kommer man ner i pris per bok, men då får man dels vara beredd på att ha ett lager och dels betala en rätt så stor summa i tryckkostnad.

Det är andra gången på kort tid det ställs frågor av den här typen i bokcirkeln och det tycker jag är jättekul. Tänk om jag får en författarkollega i cirkeln till slut? Kom igen nu, tjejer, skriv!

Vi hade en del beslut att fatta under kvällen och ett beslut som var ganska lätt att komma fram till var när septemberträffen skulle hållas. Vi lät helt enkelt värdinnan bestämma dag och det betydde att vi ses hos Åsa K tisdagen den 5 september. Detta står även under fliken Kommande träffar.

En annan sak vi skulle besluta om var när och var maj-träffen ska äga rum och där har vi ännu inte kommit fram till något glasklart. Vi har en pågående mejltråd om det. Helt klart är i alla fall att vi kommer att äta på en restaurang i Göteborg någon gång i början av maj. Gå gärna in i tråden och tyck till!

Till slut blev det dags för kvällens värdinna att presentera april månads bok och hon hade två som hon själv ville läsa och lät oss därför välja. Det blev Kvinnan i rummet av Jussi Adler-Olsen. Det är den första boken i serien om Avdelning Q.

Nu återstår bara att önska er alla en riktigt

GLAD PÅSK!


tisdag 11 april 2017

Tankar om Fru Alms magiska resebyrå - Raggarbilar och rullstolar


Finns det något härligare än att utbrista "Vad var det jag sa?" när man har haft rätt i en alldeles speciell fråga? Nog är man nöjd? Lite mallig kanske, rent av? Det är ungefär så jag känner mig just nu.

Det är nämligen så att när den förra boken om Fru Alms magiska resebyrå kom och jag bloggade om den föreslog jag att nästa bok skulle utspela sig under påsken. Så här avslutade jag blogginlägget:

"Jag föreslår att nästa bok om Fru Alm utspelar sig på påsklovet. Då vill säkert Hilma åka till sina morföräldrar i Lysekil och se våren slå ut. Och det finns säkert någon spännande överraskning i påskägget. För det ska väl bli en tredje bok?

Det utgår jag ifrån så jag börjar redan nu vänta med spänning."

I efterhand fick jag veta att författaren Annakarin Rosengren blivit helt paff när hon läste mitt förslag för hon hade redan tänkt exakt samma sak. Det kunde inte jag veta, men det var väldigt kul att jag fick så rätt, för böckerna om Hilma och Fru Alm är så bra att hon gärna får skriva ännu fler, vilket jag återkommer till om en stund.

Hur är då den sprillans nya Fru Alms magiska resebyrå - Raggarbilar och rullstolar som utspelar sig under ett påsklov och passande nog släppts just till påsklovet 2017? Är den lika bra som sina föregångare?

Såklart att den är. Den är precis lika välskriven som de tidigare, Fru Alms magiska resebyrå och Nya och gamla vänner, och precis som vanligt är det en lagom mix mellan nutiden i dagens Lysekil och de resor tillbaka till dåtiden som huvudkaraktären Hilma gör tack vare det gamla släktträdet Fru Alms magiska resebyrå.

Den tjusiga affärskvinnan med de skyhöga klackarna, Maud Fiskebäck även kallad Båd-Maud, smider hemska planer som gör att den berömda Havsbadsparken och de älskade Havsbadsdagarna är hotade. Hilma och hennes vän Leo  bestämmer sig för att försöka rädda både Havsbadsparken och Havsbadsdagarna, men hur ska de lyckas med det? De är ju både små och endast två? Som tur är lär de känna Connie, som är den coola tjejen som kör raggarbild, och Eldsjälen, som brinner för att alla ska få vara sig själva.

Tidsresorna är alltid roliga att läsa om. I den här boken reser Hilma bland annat tillbaka till sin mormors barndom. Britt-Marie och hennes kompis Arne ska gå med sin mammor på konditori och de pratar om vad de ska beställa. Britt-Marie vill beställa en ägg- och ansjovissmörgås medan Arne vill ha en med kalvsylta som är så där dallrig på utsidan, för det älskar han. Är det inte underbart? Jag tror inte att en enda unge idag hade sett fram emot någon av de här mackorna. Annakarin är så bra på att hitta de där små detaljer som gör att man känner att det är en tidsresa på riktigt.

Elvaåriga Hilma är en ganska blyg och försiktig flicka och hon beundrar sin mormor som var betydligt tuffare som barn. Det har hon märkt flera gånger under sina tidsresor. Fru Alm förklarar dock för Hilma att det faktiskt är så att Hilma rent av är modigare än Britt-Marie någonsin har varit och anledningen till det är att Hilma vågar göra saker trots att hon är rädd innan. Mormor som aldrig oroar sig bara agerar, men det krävs verkligt mod av den som är rädd för att våga genomföra det den vill och det modet har Hilma. Det är en uppmuntrande tanke för alla blyga hjältar.

Som alltid har Annakarin lagt ner en hel del tid på språket och hon låter barn prata som barn gör och de äldre som äldre gör. "Hon äger!" kommer självklart ur Leos mun, inte ur till exempel Harry-i-Husets, och den rara mormodern säger saker som "alla tiders" och "du store tid" på det charmigaste av sätt. Jag hade dessutom det stora nöjet att få läsa manuset som redaktör och det är underbart att få skriva så många glada kommentarer som jag fått göra här.

Hela Raggarbilar och rullstolar genomsyras av tidsresor, vänskap, mod, humor, skrock och viljan att göra världen till en lite bättre plats. Det är en oemotståndlig mix full av värme, omtanke och medmänsklighet. Den primära målgruppen är 9-12 år, men den kan absolut fungera utmärkt som högläsning för lite yngre barn, som kanske inte tar sig igenom 222 sidor alldeles själv, och den fungerar förträffligt för exempelvis människor i min egen ålder, som helt enkelt älskar klassiska sagor med kloka undertoner.

Nog för att det är trevligt att få ett påskägg fyllt med godis, men jag måste säga att ett påskägg med den här boken smäller ännu högre. Den passar så ypperligt i tiden och dessutom finns som vanligt ett kapitel med Tips och aktiviteter i slutet av boken, så det går att fylla påsklovet med roligheter. Eller vad sägs om att baka Ängelpaj eller arrangera ett Paralympics?

Och så var det ju det där jag skulle återkomma till, som jag skrev ovan. Det är modernt med trilogier, det är jag medveten om, men jag hoppas ändå att det blir en fjärde bok om Hilma och Fru Alms magiska resebyrå. Den ska självklart utspela sig på höstlovet när det är Halloween. Annakarin, låt den importerade högtiden Halloween med sina vitsminkade ansikten och dörrknackningen med bus eller godis blanda sig med svunna tiders Allhelgonahelger. Låter inte det som en utmärkt idé?

Dessutom, vi måste ju få veta vad det blir för ett litet syskon som Hilma får!


tisdag 21 mars 2017

Bokcirkeln var på vift




I stugbyn Ullared Paradise med Gerd, Åsa K, Åsa Ö, Sussie, Malin, Fia, Catrin, Sofie och Joanna

Först på plats i Ullared Paradise var undertecknad och då hade jag innan ankomst hunnit med en snabb tur på det stora varuhuset i närheten. Mest av allt behövde jag nya strumpor, men trots att jag inte köpte varken bakplåtspapper eller platspåsar, som är ett par av Gekås verkliga storsäljare, fick jag ändå betala 1 475 kronor i kassan. Det blev dyra strumpor! ;)

Självklart fick jag mer än strumpor för den summan och nöjdast är jag med mitt supersnygga iPhoneskal från iDeal of Sweden. De har galet många fina skal, men eftersom jag alltid har en inneboende längtan till Grekland och värmen valde jag ett som för tankarna dit.

Villan som vi hyrt visade sig vara ett mycket trevligt hus med en minst sagt öppen planlösning. I markplan fanns ett kök med matplats, ett sovrum och två toaletter. På ovanvåningen fanns inte en enda dörr utan sex sängar stod i tre grupper och det fanns dessutom en mjuk soffgrupp att försjunka i.

En efter en började så småningom bokcirkelflickorna droppa in. Några hade shoppas innan medan andra kom direkt efter en hektisk arbetsvecka. Glasen åkte genast fram så kunde kunde skåla med varandra. Det fanns i det närmaste oändliga mängde med ölglas i de flesta tänkbara storlekar, men det fanns faktisk inte nio vinglas, så vi kunde få ett var. Men jag är inte den som är den, så eftersom jag var först på plats hällde jag upp ett glas vin i ett lagom stort ölglas. Det gick alldeles utmärkt, det också.

Jag hade med mig crostini, getost, valnötter och honung som tilltugg och ungen var fullständigt enorm, så det såg rätt kul ut när det låg några förskrämda kex i mitten av den. Gott blev det i alla fall, som vanligt.

När alla kommit var det dags att äta middag och som vanligt bjöds det på massor av godsaker; avokadohalvor med räkor, spenatlasagne,  grekisk sallad, pajer ... Mums, vad vi njöt kring bordet. Vi lyckades dessutom mestadels hålla ett samtal i luften åt gången och det är alltid trevligt, för då missar man inget som sägs i en annan ände av bordet.

I bakgrunden spelades en lista från Spotifys eget stora bibliotek och titeln passade utmärkt; Chill happens. Det kändes hur chill och nice som helst att sitta där och prata timme efter timme. Och vin drack vi minsann också. Det är vi inte vana vid vid våra träffar. Vilken lyx!

Jag lyckades norpa åt mig den allra bästa sovplatsen. Jag hoppas verkligen att alla kände sig tillfrågade, men det var ju ingen hemlighet att jag helst ville sova på luftmadrassen i köket. Så glad över att jag fick det. Lyx för mig som alltid sover med yllesockor och inte vill halka i trappan från andra våningen när jag, som alltid, går på toaletten mitt i natten. Det var det fler som gjorde, men oj, så fint alla tassade. Till och med de som skulle iväg tidigt på morgon smög runt som små dansmöss utan att störa i den öppna planlösningen.

Halv tio åt vi frukost och det blev en riktigt flott och exklusiv måltid full av allt som hör en fin frukost till. Tanken var sedan att gå en promenad i området för det ligger en liten sjö som man har utsikt över precis vid villan. Dessvärre var det ihållande regn på morgonkvisten och marken var dessutom rejält sunkig efter allt regn som fallit tidigare. Mitt i tandborstningen upptäckte vi dessutom att stora snöflingor virvlade utanför fönstren. Där frös promenaden definitivt inne.

Istället hjälptes vi åt att städa villan, så den var ännu renare och finare än när vi kom, och sedan skildes vi åt för den här gången.

Under de fjorton år som vi har haft bokcirkeln har vi varit iväg tillsammans två gånger. Den första gången var i samband med vårt tioårsjubileum och nu, fyra år senare var det dags igen. Vi var många som tyckte att vi kunde göra den här typen av trevliga utflykter lite oftare. Det måste inte gå flera år mellan gångerna.

Om ett par veckor är det dags att ses igen och det känns kul att det i nu bara går två veckor mellan tre träffar. Då hoppas vi att våren kommit ännu längre dessutom.

Tack alla som var med och gjorde vår lilla resa till en så trevlig tillställning och nästa gång hoppas vi att ännu fler har möjlighet att åka med!

lördag 4 mars 2017

Två trevliga träffar i mars


Hos Catrin med Åsa Ö, Fia, Sussie och Joanna


Det blev lite stökigt med vår marsträff. När det var två veckor kvar hoppade den inplanerade värdinnan av sitt värdinneskap och passade dessutom på att ta en paus i bokcirkeln eftersom hon har så mycket annat just nu. Som tur var kunde april månads värdinna ta över stafettpinnen.

Kvällen innan träffen dukade så den nya värdinnan till nio personer som sagt att de skulle komma. Men hur det nu är med livet, så blir det inte riktigt alltid precis som man tänkt sig. Under dagen droppade återbuden in och till slut var vi fem som träffades. Den enorma och otroligt goda och hemgjorda marängtårtan räckte alltså väldigt väl till oss som var på plats.

Innan vi fördjupade oss i vår kommande utflykt pratade vi förstås om februari månads bokcirkelbok Barnetfrån ingenstans av Kari Rosvall som samarbetat med Naomi Linehan. Boken är en sann berättelse om hur Kari, med en norsk mor och en tysk far, var en del av projektet Lebensborn som var nazisternas försök att skapa en ren och arisk ras. Kari var bara tio dagar gammal när hon togs ifrån sin norska mor och skickades till barnhem i Tyskland för att växa upp som ett av Hitlers barn.

Men när kriget tog slut upphörde projektet Lebensborn och ingen ville veta av barnen längre. Kari räddades så småningom av Röda korset och adopterades av en svenskt par när hon var tre år. När ett par som ville adoptera kom till barnhemmet ställde alla barnen upp sig på rad och så fick de kommande föräldrarna välja det barn de ville ta med sig hem. Det tog tid innan det blev Karis tur, men när hennes pappa Simon kom rusade hon till honom och därmed var saken avgjord. Han bestämde sig direkt för att inte lämna barnhemmet utan sin nya dotter. Deras varma relation präglade sedan Karis uppväxt och liv medan hennes adoptivmamma förblev sval till sin dotter.

Åren gick och Kari hade ingen aning om sin mörka bakgrund. Först när hon var 64 år och hade flyttat till Irland med sin stora kärlek uppdagades sanningen. Att hon var adopterade visste hon och hon hade även träffat sin biologiska mor, men att hon var en del i Lebensborn hade hon ingen aning om.

Vi var två som läst hela boken och en som läst halva. Hon som läst halva tyckte aldrig att hon kom in i boken och att det var svårt att bli berörd trots att ämnet verkligen är gripande i grunden. Den andra som läst hela höll inte md, utan tyckte att det gripande med föräldrar/barnrelationen och hur hela hennes liv kom att bli.

Själv är jag ju känd i bokcirkeln för att vara den mest kritiska och denna kväll var sannerligen ingen undantag. Hu, jag levde verkligen upp till mitt rykte, tyvärr. Faktum är att det för mig är rätt obegripligt hur en bok med en så laddad story kan bli så otroligt platt och intetsägande. Originalet är skrivet på engelska, eftersom Kari Rosvall hade emigrerat till Irland när hennes livs historia uppdagades, och det känns i både upplägg och hur den är skriven att den inte är speciellt bra ens i original, men den svenska översättningen är en sådan katastrof att jag inte trodde att en så illa översatt bok kunde bli utgiven.

Man brukar säga att man enbart översätter till sitt eget modersmål för att få med alla de nyanser som krävs, men i detta fall känns det faktiskt som om översättaren inte har svenska som modersmål. Det är otroligt stolpigt och osvenskt översatt. Hon heter Kerstin Gårsjö, så namnet klingar ju svenskare än många andra helt svenska namn, men det ändå märkligt hur dåligt det blev.

Jag brukar vika det nedre hörnet i mina böcker om det är något särskilt jag reagerar på. I bästa fall gör jag det när jag ser en extra snygg mening eller när ett stycke ger mig en speciell känsla, men jag gör det även när något är tokigt. Jag kan med lätthet säga att jag aldrig vikt så många nederhörn i en och samma bok. Jag var tvungen att ta en bild för att visa hur många gånger jag verkligen stått på näsan över språket. Småfel i marginalen sveper man ju som läsare över utan något större ståhej, men när man gång på gång reagerar på något är det allvarligare saker som stör.

Det börjar redan på sidan 13, som är den femte sidan med själva boktexten (innan dess är det bl a innehållsförteckning). En smågrej, det erkänner jag, men redan där reagerade jag: Kari har jobbat åt den kände och berömde författaren Sven Stolpe och tar upp detta som en merit när hon söker nytt jobb. Japp, där skrev jag korrekt. Den kände och berömde Sven Stolpe. Men i boken får han den feminina formen. Han förvandlas till den kända och berömda författaren. Att människor i vardagslag slarvar med dessa ändelser i dagligt tal bryr jag mig inte om alls, men nu talar vi om en översättare som sannolikt fått betalt för att utföra ett jobb på ett proffsigt sätt.

Om det bara varit detta och allt annat varit korrekt hade jag självklart struntat i det, för en blunder här och var är mänskligt. Men det fortsätter och det blir också allvarligare fel.

På sidan 22 står det ”… den virkade duken som jag arbetat med en hel sommar med när jag var flicka.” Om Kari varit transsexuell och senare gått igenom en könskorrigering hade det varit korrekt, för då hade hon varit flicka när hen virkade men numera är hen man, men så är inte fallet. På engelska är uttrycket ”when I was a girl”, men så säger vi inte på svenska. Det var här jag reagerade för första gången på det osvenska i översättningen. På svenska kan vi välja mellan att säga ”när jag var liten”, "när jag var en liten flicka" eller ”när jag var ung”, men vi säger aldrig ”när jag var flicka” för vi flickor/tjejer/kvinnor förblir flickor om än något äldre sådana. Det är en stor skillnad i hur vi använder orden i engelska och svenska.

På sid 32 står det ”sidobena”, ett ord jag aldrig använt och inte heller hört. Visst kan jag lista ut att översättaren menar ”sidbena”, men varför ska jag behöva lista ut vad hon menar? Är man osäker är Svenska Akademiens Ordlista ett fantastiskt redskap. Där finns för övrigt ”sidbena” med, men inte ”sidobena”, av uppenbara skäl.

Boken är skriven i första person, det vill säga i jag-form, och ”jag” redogör för det som händer medan vi läsare får ta del av det på distans. Helt plötsligt bryts dock formen och författaren tilltalar oss läsare med ”du”. Eller rättare sagt, det gör hon inte, men översättningen får oss att tro att det är ett formbyte för det står ”Ingenting kan förbereda dig på ett liv som ensam mamma” på sidan 80. Nu har jag inte läst det engelska originalet, men med största sannolikhet står det ”you” och det motsvaras av det generaliserande ”man” eller ”en” på svenska. Det borde alltså översatts med ”Ingenting kan förbereda en på ett liv som ensam mamma.” Jag har svårt att se att författaren helt plötsligt vill involvera läsaren genom direkt tilltal.

Ännu mer osvenskt blir det när Karis adoptivfar oväntat avlider och hon åker hem till honom. Väl på plats vill hon kontrollera att han verkligen är död så hon känner efter pulsen i nacken. I nacken???? Här började jag blir rent galen på översättningen. Det finns väl ingen på jorden som kollar pulsen i nacken? Det är lika illa som att leta efter pulsen på fotsulorna. Man gör det självklart på halsen, där det är riktigt lätt att känna om blodet fortfarande pumpas ut i kroppen. I det engelska originalet står det dock säkert ”neck”, men det är hela partiet mellan huvudet och torson. Det är vi svenskar som gillar uppdelningen ”nacke” och ”hals”. På engelska finns ”throat” men det är den inre delen av halsen, den man har ont i när man har ont i halsen. Då har man en ”sore throat”. I övrigt har man en ”neck”.

Jag ska sluta dra exempel för det blir långtråkigt, men så här fortsätter det genom hela boken och det är för mig helt obegripligt att ingen kontrollerat översättningen när översättaren själv inte lyckas se de stora problemen. Detta är den med råge sämsta översättningen jag stött på i hela mitt liv - och jag har ändå läst hundratals (kanske tusentals) översatta böcker - och den störde min läsning precis hela tiden. Samtidigt ska det sägas att boken i original knappast heller kan vara en litterär upplevelse, för det saknas både djup, känsla och finesser och det tycker jag är väldigt synd med tanke på den spännande historia som faktiskt finns där i grund och botten.

En stor del av kvällen ägnades åt att prata om vår utflykt som kommer att äga rum 17-18 mars. Vi ser alla fram emot att få åka iväg och umgås intensivt från fredag till lördag. Mer detaljer kring detta får det bli via mejl, för de som ska med är ju de som berörs av detta och inga andra.

Så småningom var det dags för kvällens värdinna att plocka fram månadens bokval och hon var inte riktigt nöjd med sitt förra val (Hustrun av A.S.A. Harrison) då hon fått hjälp att välja så den här gången ville hon gå på magkänsla och välja något som hon själv kände för. Valet föll på Jag utan dig av Kelly Rimmer. Hon valde den för att det står att den passar dem som gillar En dag av David Nicholls och Jojo Moyes böcker och det gör hon verkligen.

Vi hoppas förstås att den ska vara bra och om vi inte har något att säga varandra på vår resa den 17-18 mars kan vi alltid sitta tysta och läsa lite. Hehe. Som om det skulle hända …

Ett tips inför resten av våren är att kolla under fliken Kommande träffar för det har blivit en del förändringar där.

Nu ser vi fram emot ännu en kul och trevlig träff i mars – hurra!

tisdag 7 februari 2017

Intressant, men lite anonym, bok om vin


En bok kan nästan inte bli mer anonym är den som kom hem i brevlådan nyligen. Det var förlaget Bokfabriken som via mejl undrade om jag ville  läsa och skriva om boken Vin och eftersom jag så smått håller på att odla mitt intresse för vin och olika druvor kunde jag inte motstå erbjudandet. Jag tackade ja och strax dök det upp en alldeles vit bok med svart rygg och de tre bokstäverna VIN på framsidan.

Det var allt.

Inga maffiga bilder på fylligt rödvin i motljus, inte några höga champagneglas som höjdes mot en klarblå himmel och inte det minsta lilla vitvinsglas bland skrattande unga kvinnor kring ett bord dignande av allehanda godsaker. Inte ens ett enda författarnamn varken på framsidan eller ryggen och inte en baksidestext heller. Minimalistiskt omslag, skulle man kunna säga utan den minsta överdrift.

Men innehållet då? Är det likadant? Både ja och nej, skulle jag vilja säga. Det är lika stilrent och tydligt, men det är samtidigt oerhört mycket mer avancerat och färgglatt. På alla uppslag finns genomgående en vänstersida med text och en högersida med bild, så på det viset är det stilistiskt genomtänkt och renodlat även inne i boken, men både text och bild ger ett så mycket fylligare intryck och en så mycket tydligare känsla av vad allt faktiskt handlar om än framsidan skvallrar om.

Många bilder är riktigt tjusiga, som till exempel den med choklad. Jag har sett många mer förutsägbara bilder än den som finns som illustration till kapitlet Choklad, kan jag säga. Den coola bilden får igång min fantasi och jag tycker mig se en flygande vithövdad havsörn som tagit en bit av en marmorerad klippa med sig i sina klor när han försökt fånga ett byte. Det finns ännu fler fantasieggande bilder och jag gillar att man inte valt den allra enklaste och mest självklara bildlösningen. Bilden med sushi är också ljuvlig till exempel.

Hela boken delas in fyra större delar:

Hur man dricker vin
Vin och mat
Vingården
Så gör man vin

Samtliga delar har många intressanta mellanrubriker som exempelvis:

Vad är ett bra vin?
Hur länge kan ett vin lagras?
De asiatiska köken
Vinodling i Nya världen

Det finns också ett kapitel som är speciellt anpassat för den svenska marknaden och det är Svensk vinodling som Anders Öhman, som översatt och varit redaktör för boken, har skrivit. Övriga författare, som man alltså inte hittar på omslaget, utan får leta upp inuti boken är Filip Verheyden, Fiona Morrison och Romana Echensperger, som alla har gedigen kunskap inom det stora och omfångsrika vinområdet.

Det är inte bara själva titlarna på kapitlen som gör mig nyfiken på bokens innehåll utan som sagt även de läckra bilderna och hur texten är skriven. Allt är mycket begripligt även för den som inte är så väl bevandrad i ämnet, men texten når också smått poetiska höjder ibland. Som när druvan viognier, som jag alltför sällan hittar viner av, beskrivs:

Viognier kan upplevas snudd på lättsinnigt oseriös med sitt ymnighetshorn av dofter som aprikos, liljekonvalj och mysk, sin rikt fylliga, krämiga konsistens, alkoholstinna kropp och den typiskt milda syran.

Är det inte läckert? Dessutom får jag i boken veta att druvan på 1970-talet var så gott som utrotad, men att den idag blivit på modet igen. Tur det, för jag gillar den.

En annan verklig favorit är chardonnay. Alla som känner mig vet att den har en speciell plats i mitt hjärta. Inte minst som en kär väninna introducerat det amerikanska begreppet chardonnay hour, vilket innebär att man tar med sig en flaska chardonnay en fredagseftermiddag klockan 17 och så dricker man ett par glas hos någon grannfru innan man kl 18 beger sig hemåt till familjen, middagen och fredagsmyset igen.

Det är inte bara dessa två druvor som fått varsitt eget uppslag i boken, tvärtom finns det femton till som beskrivs grundligt och alla finns på liknande bilder, så man kan se hur både druvklasen och bladet ser ut. Snyggt, allmänbildade och kul, tycker jag.

Vin går absolut att läsa från pärm till pärm, för alla kapitel är tillräckligt korta och intressanta för att hålla intresset uppe hos läsaren, men mest troligt är man som läsare och vinintresserad har den som en uppslagsbok och går tillbaka till den när man ska köpa ett nytt vin, när man undrar vilka kombinationer av mat och vin som är bäst eller när man helt enkelt vill ha inspiration.

De nästan 300 sidorna i Vin innehåller i princip allt man kan behöva veta om det mesta kring vin och det är en bok som med sitt överskådliga upplägg passar en stor och bred målgrupp. Mitt eget exemplar kommer inte att bli stående i bokhyllan länge. Jag kommer helt säkert att plocka fram den snart igen för att än en gång läsa om en speciell druva eller kanske få tips om vad jag ska mumsa på till den där vinflaskan som jag fick i present för ett par månader sedan.




måndag 6 februari 2017

Åsa Persson debuterar på Grim förlag


Idag är det äntligen dags för Åsa Persson att debutera på Grim förlag med romanen Skuggor av ljus

Det är omöjligt att inte bli berörd av Ebba som bor ihop med den unge Mattias, som är både svartsjuk och manipulativ. Trots det är han hela hennes värld och hon accepterar snart att kallas både fet och värdelös. Och att ställa upp på sex närhelst Mattias kallar.

På sin praktikplats som städerska hos polisen träffar hon Kåre, som fastnat i sorgen efter sin fru och som överlevt en svår olycka på jobbet. Två sargade själar möts. Den ena har aldrig fått uppskattning för något i sitt liv och den andre har mist allt han haft.

Skuggor av ljus är en roman om utanförskap, sex och våld. Och att bejaka det som gör minst ont av helvetets olika nyanser. Sanning och förnekelse glider samman och blir ett. Vägen ut går genom fienden. Men är det som står att vinna värt priset det kostar att nå dit?

Det var i oktober 2015 som Annika Bengtsson på Grim förlag fick ett mejl från Åsa där hon bifogade de 40 första sidorna av romanen. Eftersom Grim är ett litet förlag med få författare vägs alla inkommande manus på guldvåg innan de får ett ja, vilket är sällan, eller ett nej, vilket är oftare.

Det var något i manuset som gjorde Annika så pass intresserad att hon ville läsa mer och glad i hågen skickade då Åsa in resten. Efter en genomläsning, där Annika fortfarande var positiv, gick manuset vidare till mig som redaktör. När även jag läst manuset var vi överens; Åsa har en laddad story och hon kan skriva - det här kan bli riktigt bra.

I februari förra året skrevs kontrakt och idag är det alltså äntligen dags för Skuggor av ljus att möta omvärlden. Releasedatumet har visat sig sammanfalla med karaktären Kåres födelsedag och dessutom älskar Åsa måndagar, så dagen är mycket välvald.

Om ni tycker att det är lång tid mellan oktober 2015, då manuset kom in, och februari 2017, då boken kommer ut, är det ingenting mot hur lång tid det tagit för Åsa sedan hon först började skriva på detta manus.

Det är faktiskt hela tjugo år sedan hon började teckna ner berättelsen om städerskan Ebba och polisen Kåre. Vid ett tillfälle var hon beredd att sluta skriva och det var när hela manuset blev totalförstört sedan hon spillt vatten på det värdefulla USB-minne där manuset fanns.

Som tur var bestämde hon sig för att börja om från början och det är hon glad för idag. Hon tycker nämligen att hela berättelsen blivit så mycket bättre sedan omskrivningen.

Jag är övertygad om att Skuggor av ljus kommer att beröra varenda läsare. Det är en välskriven, spännande och otäck historia som fångar in läsaren direkt. Har man väl börjat läsa måste man få veta hur det går för Ebba och Kåre.

Och för Mattias och Jens. Och för Katrin.


lördag 4 februari 2017

Kort mellan trevliga träffar






Hos Heidi med Åsa Ö, Catrin, Gerd, Fia, Sussie, Malin och Joanna

Mellan träffen i januari och den i februari hinner det bara gå tre veckor, så det var nästan som att fortsätta samtalet vi hade senast när vi nu såg igen så snart. Det var trevligt att få komma hem till kvällens värdinna för första gången på länge och eftersom ringklockan inte gav något ljud ifrån sig välde vi bara in utan förvarning.

Januari månads bok hade två läst ut men betydligt fler hade kommit en bit på vägen. Det var lite nervöst för mig som valde boken, för jag älskade Timmarna av samme författare och nu fanns det stor risk att jag skulle bli besviken. Det borde inte vara möjligt att skriva flera böcker av samma höga kvalitet, men man kan aldrig veta, så det var med stor spänning jag valde Snödrottningen av Michael Cunningham.

När vi satt och skulle prata om den började inte jag, utan jag spetsade öronen för att ta in vad de andra läsarna tyckte. Tyvärr visade det sig att de tyckte precis som jag; att den tyvärr inte var så värst bra. Jag var rädd för det och hade kalkylerat med det, men jag blev i alla fall besviken. Det vackra språket som sken så klart i Timmarna och som många kritiker hyllat även i Snödrottningen upplevde ingen av oss. Tvärtom var antalet parenteser alldeles för många och de kändes så otympliga at de bromsade upp läsningen allt som oftast.

Flera tyckte också att meningarna var onödigt långa och det var väldigt roligt för mig att en i gänget hade tagit med sig boken och visade på en av sidorna exakt hur lång en mening var. Vi skattade alla gott och en påpekade att efter fjorton år i bokcirkeln har min petighet smittat av sig så tydligt att det inte bara är jag som gör denna typ av reflektioner numera. Hurra!

Vi tyckte heller inte att karaktärerna fängslade oss. Vi brydde oss inte jättemycket om hur det skulle gå för dem och det är alltid lite trist när man känner så.

När de som kommit halvvägs frågade om det var värt att lägga tid på att läsa ut den sa vi som läst hela att det alltid är trevligt att läsa ut en bok och visst händer det ett par saker mot slutet, men ändå... Det finns bättre böcker att lägga sin värdefulla tid på. Det var vu tyvärr överens om.

Trots att vi inte var så euforiska över boken fanns det annat som muntrade upp oss. Vi pratade lite om tv-serier och biofilmer och konstaterade att det skulle vara kul att gå på bio tillsammans igen någon gång, som vi gjorde med The Danish Girl. Vi ska hålla ögonen öppna efter något som kan passa.

Jag, som arbetar som lektör och redaktör för andra författares manus, fick frågan om vad som skiljer de båda rollerna åt och hur jag arbetar när jag läser manus. Självklart blev det genast spekulationer, för varför vill man veta det? Är det möjligen så att det är någon mer i vårt gäng som drömmer om att skriva en bok? Detta förnekades ihärdigt, men vem vet? Vi får väl se vad som händer framöver!

Lite snabbt pratade vi också om resan vi ska göra tillsammans fredag den 17 mars. Vi kommer alla att bo i samma villa och alla är välkomna när de kan och hinner. På kvällen äter vi middag tillsammans och morgonen därpå blir det gemensam frukost. Mer om detaljerna kring detta tar vi via mejl, så håll utkik där.

En rolig sak som hände mitt under kvällen var att värdinnan plötsligt försvann från bordet och det tog flera minuter innan vi förstod vad hon höll på med. Hon letade efter den nya bokcirkelboken som hon valt. Haha, den hade jag gömt! Så busig var jag!

Vi brukar ju ha det lite som en överraskning på kvällen. När vi umgåtts i några timmar lanserar värdinnan under mer eller mindre dramatiska former boken vi ska läsa tills nästa gång vi ses. Den här gången låg boken helt öppet på soffans ena armstöd och det var det första jag såg när jag klev in i vardagsrummet. Så kunde vi ju inte hade, så jag puttade den helt sonika över kanten, så den hamnade stående mot armstödet och lagom osynlig istället.

Det kunde ju dock inte värdinnan veta, så hon letade i både köket och hallen och överallt efter den. Och jag kunde inte veta att det var därför hon försvunnit, så därför sa jag ingenting förrän en annan i gänget frågade vad värdinnan letade efter. Hoppsan, så det kan gå.

Boken vi ska läsa i februari är Barnet från ingenstans av Kari Rosvall. Det ska bli väldigt intressant att få ta del av denna sanna historia om en liten flicka som föddes in i Hitlers avelsprogram, adopterades av ett svenskt par och hann bli hela 64 år innan hon fick veta sanningen - att hon fötts enbart för att vara en av dem som skulle föra den rena ariska rasen vidare.

Till slut skildes vi åt igen och nästa gång vi ses är det mars. Vår! Det låter helt underbart. Då ska vi prata lite mer om vår resa och vi håller redan nu tummarna för att vädret den 17-18 mars blir så där soligt och ljuvligt som det faktiskt kan vara så dags på året.

Hur som helst, får vi säkert trevligt tillsammans oavsett vädret!

söndag 15 januari 2017

Allvar och gapskratt i sköna doser





Hos Joanna med Catrin, Åsa K, Åsa Ö, Gerd, Cattis, Sussie och Fia

2017 års allra första bokcirkelträff blev en mycket lyckad tillställning hemma hos mig. Det är så roligt att vi kan växla helt vilt mellan allvarliga ämnen och sedan bli hur ytliga som helst och brista ut i gapskratt. De bokcirkelkvällarna är de allra bästa och så var det denna gång.

En i gänget hade i förväg annonserat att hon skulle bli lite sen, så vi väntade med att prata om förra månadens bokval, valfritt av årets nobelpristagare i litteratur och min reportagebok När mörkret viker undan för livet, tills alla var på plats.

Som så ofta blev det då så att vi kom att prata om böckerna ovanligt sent, för det är inte alltid så lätt att avbryta mitt i en diskussion som snart övergår till ett annat ämne och så vidare och så vidare.

Till slut kom vi i alla fall fram till att det var hög tid att prata om böckerna. De flesta hade trevligt nog valt att läsa När mörkret viker undan för livet och eftersom författaren själv var närvarande (petite moi var ju dessutom passade nog kvällen värdinna) utvecklades samtalet till att inte enbart gälla boken så som den blev utan också arbetet med den. Med tanke på bokens ämne, att bära på svåra självmordstankar eller att ha gjort ett eller flera försök, är det inte alls konstigt att frågor väcks om hur det varit att skriva den.

Bokcirkelflickorna vet ju dessutom hur känslig jag är och hur nära jag alltid har till tårar, så det är ganska givet att de undrar hur en sådan som jag orkat skriva två böcker på temat självmord. Jag förstår verkligen deras undran och sanningen att säga har jag själv undrat ibland, men samtidigt har jag drivits av att det är så viktiga böcker och att de faktiskt kan hjälpa människor i kris. Den tanken har varit värt allt.

När jag skrev den första reportageboken på temat, Våra älskade orkade inte leva, grät jag vid flera tillfällen både när jag träffade intervjupersonerna och när jag sedan satt hemma och skrev. Det blev exakt samma sak denna gång. Ibland fick jag vänta med att börja skriva reportaget i flera dagar, för de jag träffat hade så tuffa erfarenheter bakom sig att jag var tvungen att få lite distans innan jag kunde berätta deras historia.

Det var också viktigt för mig att endast ha ett reportage på gång i taget för att kunna ge varje person sin egen röst och ge just den personens berättelse fullt fokus. Detta var något som de som läst boken också tänkt på, att jag själv inte kändes lika tydligt i denna bok som i den förra och framför allt i min debutroman. När de läste min debutroman Nära dig (som jag sedan omarbetade och döpte till Närmare dig) sa flera att det var som att höra mig läsa för dem. Jag själv lyste igenom så starkt, för att de kände mig och för att de vet hur jag vanligen uttrycker mig IRL, även om själva storyn i sig skiljer sig avsevärt från mitt eget liv.

I När mörkret viker undan för livet kände de inte alls samma sak och det tycker jag är intressant. De tror att det beror på att jag utvecklats i mitt skrivande och det har jag säkert gjort, men jag tänker också att de blir allt mer vana att läsa böcker av mig och då kan koppla bort mig på ett annat sätt numera. Spännande är det i alla fall och väldigt skönt att de känner så - det gör mig glad.

När vi talade om detta fick jag också frågan hur mycket av de medverkandes citat som är precis så som de sa och hur mycket jag själv ändrat för att det ska låta bra. Jag skulle vilja säga att allt är fullständigt korrekt återgivet. Visst jag har tagit bort lite upprepningar, tveksamheter och liknande, som alltid förekommer i långa samtal, men i det stora hela har det varit oerhört viktigt för mig att varje person eget uttryckssätt och varje persons egna ordval ska lysa igenom. De som känner de medverkande ska höra att det verkligen är just den personen som sagt det där. Faktum är att flera av de medverkande i båda böckerna påpekat just detta när de fått läsa reportaget om sig själva. De känner verkligen igen sig och det är jag både glad och stolt över, för det är viktigt.

De flesta läsarna hade valt att läsa boken på samma sätt som jag skrivit den, nämligen ett kapitel i taget. Sedan har de fått smälta det och låtit det gå en stund eller ett par dagar innan de börjat läsa nästa kapitel.

En i vårt gäng har på kort tid förlorat flera nära vänner i självmord så för henne var det extra tungt att läsa boken och hon har heller inte orkat läsa ut hela än. Men hon sa något om mitt sätt att skriva som verkligen värmde mitt hjärta. Hon sa nämligen att när hon väl bestämt sig för att läsa ett kapitel så vill hon läsa klart det och då var hon varje gång lättad över att varje kapitel börjar så mjukt och försiktigt att hon vaggas in i berättelsen istället för att kastas in i den och det har verkligen varit en tanke hos mig. Eftersom det är väldigt gripande berättelser om svåra upplevelser vill jag göra det så smidigt som möjligt för läsaren att ta del av historien.

Flera påpekade också att både den senaste boken och den förra har ett väldigt lättläst och flytande språk. Ämnet till trots är de inte alls så tunga som man kan tro och det har varit helt grundläggande för mig. Tanken med båda mina reportageböcker är att de ska ge stöd och tröst och vara en spegelbild för andra och då går det inte att skriva för tungt, för då bryter läsarna ihop istället för att bli stärkta.

Sammantaget tyckte alla som läst att det var en bra, lättläst och gripande bok om många intressanta människor. Och det blev jag självklart jätteglad över.

Några av oss hade lyssnat på låtar av Bob Dylan och en hade till och med börjat läsa en biografi av honom, så helt glömde vi inte bort årets nobelpristagare, även om det blev min bok som stod i fokus.

Annat som vi pratade om under kvällen var att Arnold Schwarzenegger varit på besök i Kungsbacka, minsann. Eftersom han är en favorit från min ungdomstid kom vi att prata om andra stiliga män också och snart åkte våra mobiler runt bordet för att vi googlade upp den ena snyggingen efter den andra. Ibland höll vi med varandra och ibland inte, men någon vi verkligen gjorde var skrattade. Vi hade så fruktansvärt roligt!

Vi pratade också om att göra något extra tillsammans framöver. Vi tyckte alla att vi hade så mysigt när vi åkte på spa för att fira att bokcirkeln funnits i tio år, men efter det har det inte  blivit någon ny resa, trots att vi redan då sa att vi måste göra det oftare än vart tionde år.

Innan vi skildes åt hade vi bestämt oss för ett datum, så det har ni alla fått på mejl, men exakt vad vi ska göra är ännu oklart. Mer om detta tar vi via mejl, så gå gärna in och var aktiv i den tråden.

Till slut var det dags att presentera januari månads bok och det var riktigt svårt för mig att välja, men till slut föll valet på Snödrottningen av Michael Cunningham. Jag pratar väldigt ofta om språket i böcker och kan verkligen njuta av vackra meningar. Den här boken har enligt kritikerna ett vackert språk, så nu är mina förväntningar höga. Det är samme författare som skrivit Timmarna och det är en bok jag älskar, så det är samtidigt med lite skräckblandad förtjusning som jag nu ska läsa ytterligare en bok av honom. Jag har inte vågat läsa någon mer av honom sedan Timmarna knockade mig så fullständigt.

Jag tyckte att titeln passade så bra eftersom vi befinner oss i januari, men det är ju inte en snöflinga på våra breddgrader så helt passande det tyvärr inte med en snödrottning. Eftersom vi har ovanligt kort tid på oss att läsa denna gång är det en fördel att boken inte är så tjock och även det bidrog till mitt val.

Nu håller vi tummarna för att vi kommer på vad vi vill göra för utflykt framöver och att boken har precis ett så vackert språk som jag önskar!