Dagens boktips: Stigarna av Ann Beskow och Hedvig van Berlekom

Mor och dotter. Denna laddade och mytomspunna relation som är så speciell och rymmer så mycket. När jag som redaktör läste Stigarna av Ann Beskow och Hedvig van Berlekom drogs jag genast in i modern Ingrids och dottern Malins relation. När Ingrid blir pensionär flyttar hon från Dalarna och allt det invanda och hemtama till den nya staden Göteborg för att komma närmare Malin, som lever tillsammans med Lina.

I Stigarna får vi följa både Ingrid och Malin ur deras olika perspektiv och en alldeles speciell ton genomsyrar boken. Vi får följa med i deras vardag och dela deras tankar och känslor på ett väldigt äkta och jordnära vis. En del kapitel har Ingrid som rubrik och då upplever vi allt utifrån Ingrids perspektiv. Hon är jaget och vi som läsare känner med henne. Andra kapitel har Malin som rubrik och då är det förstås Malin som är jaget och vi läsare växlar snabbt om till att identifiera oss med henne istället. Det finns även kapitel som har en allvetande berättare och helt skildras utifrån och dessa har givetvis rubriken Ingrid och Malin.

Jag tycker att detta sätt att berätta Ingrids och Malins historia är så fantastiskt bra. Balansen mellan mor och dotter är utmärkt och det är lika intressant att befinna sig i bådas världar. Språket är målande och fint utan att vara pråligt eller komplicerat. Tvärtom kan det ibland vara lite återhållsamt så att det lämnar större tolkningsmöjligheter för oss läsare. Jag är själv både dotter och mor och reflekterade en hel del över mina egna relationer medan jag läste sida efter sida. Det gick för övrigt inte att sluta läsa. Trots att Stigarna verkligen inte är en rafflande deckare visade den sig vara en riktig bladvändare.

På baksidan finns ett kort utdrag ur boken och det tycker jag är klokt för då är det lätt att få en vink om romanens innehåll, ton och språk på bara några få rader. Detta är baksidestexten i sin helhet:

Här på utsiktsplatsen står de, så tätt ihop att värmen i deras andedräkter möts och flyter samman. En dotters rödbruna hårslinga mot en mammas prasslande vindjacka. De är förenade i en tystnad, en tystnad som ställer frågor om något mer. Och Malin hindrar en impuls att berätta om barnet. Men det finns ännu inget barn att berätta om.

Modern Ingrid som är nybliven pensionär flyttar till staden där Malin bor. Dottern Malin längtar efter barn tillsammans med Lina. Vägen dit blir känslosam. Under gemensamma morgonpromenader försöker mor och dotter nå varandra. Hur ser de på kärlek, relationer, familj och äktenskap? Vad binder dem samman och vad skiljer dem åt? 

Stigarna är en berättelse om moderskap och dotterskap. Om att hitta eller hitta tillbaka till sig själv och varandra. Om alla band som tiden formar och om mellanrummen mellan människor. 

Jag tycker så mycket om den här berättelsen och även när jag läst klart bar jag med mig både Ingrid och Malin under lång tid. På Bokmässan i Göteborg i höstas dök plötsligt de båda författarna upp och det var så roligt att få träffas för första gången. Då fick jag också se omslaget på boken och sanningen att säga träffade bilden mig så hårt att jag blev alldeles tårögd.

Jag hade faktiskt inte ägnat omslaget någon tanke alls, för det ingår sällan i min redaktörsroll att ha synpunkter på det även om det händer, men när jag nu såg det tyckte jag att det var så vackert. Den ömhet jag upplevde medan jag läste hade så oerhört väl fångats i Ida Gudmundssons magnifika oljemålning som specifikt är skapad för just denna roman. På baksidan av boken fortsätter målningen och där finns mamman. Precis som en mamma alltid finns hos en och för en, även om hon inte alltid syns.

Stigarna är en underbar bok för alla som liksom jag är intresserade av relationer och tycker om en fin berättelse där språket slår an tonen för det som sker. Särskilt bra passar den förstås mammor och döttrar.