lördag 21 december 2013

Bokbloggar mot rasism



Idag går alla bokbloggar ihop för en gemensam aktion mot rasism och för mig är det självklart att vara med. Människor är just människor. Med lika värde. Med stort värde. Det är så givet för mig att inget annat är tänkbart.

Människa. Tänk att alla som läser detta inlägg fötts till just det. Människa. Så vackert och värdefullt.

Det föder ett ansvar att vara människa. Idag tar jag mitt och tipsar om böcker för en större värld. Böcker som ger mig en insikt, föder nya tankar och öppnar dörrar till verkligheter som jag inte skulle stött på annars.

I bokcirkeln har vi läst många böcker av utländska författare och väldigt ofta har de som skiljer sig mest från vår egen vardag varit de böcker vi har uppskattat allra mest. Här kommer ett axplock ur vår digra samling under drygt elva år tillsammans:

Bokhandlaren i Kabul av Åsne Seierstad

Flyga drake av Khaled Hosseini

Morgon i Jenin av Susan Abulhawa

Chi An - bara en dotter av Steven W Mosher

Vilda svanar - tre döttrar av Kina av Jung Chang 

Niceville av Kathryn Stockett

Tillsammans kan vi göra världen till en bättre plats för alla att leva på. En plats där alla människor har samma värde alldeles oavsett precis allting.

Låt oss göra det. Ingen annan lär göra det åt oss.












torsdag 19 december 2013

Upptäcka franska vingårdar


Idag kom två spännande böcker på posten och ivrigt slet jag upp paketet (såklart). De båda böckerna var något mindre än jag räknat med, men det var faktiskt bara ett plus, för jag har svårt för stora klumpiga böcker. Särskilt om de är inbundna, för då blir de onödigt tunga att hålla i.

Extra lämpligt är formatet med tanke på att man med fördel kan packa med sig boken när man ska på resa. Då får den enkelt plats i resväskan utan att väskan börjar väga ett halvt ton.

Och insidan! Insidan är väldigt snyggt layoutad (med en läcker accentfärg för olika typer av drycker) och utan att ha hunnit läsa hela (jag öppnade ju paketet för mindre än en timme sedan) kan jag redan nu säga att upplägget är oerhört pedagogiskt och genomtänkt och följer en kronologisk logik.

Vad är det då för böcker jag har köpt och hur kan jag vara så galen att jag köper två utan att ens ha sett dem IRL? (Jodå, jag fattar att bilden ovan har gett en hygglig ledtråd, så troligen är det helt uppenbart vilka böcker det handlar om.)

Japp, det är mycket riktigt Upptäcka franska vingårdar av Helena Trotzenfeldt och Mikael Lind. Via internet har jag fått upp ögonen för boken och när jag insåg hur billig den var (en inbunden, sprillans ny bok för 150 kronor inklusive frakt!) bestämde jag mig på en sekund. Jag ville definitivt ha en själv (en liten dröm jag har är faktiskt att få åka på vingårdsresa och ännu hellre äga några egna vinrankor som det kan bli vin av vad det lider) och så vill jag ge bort en till ett par släktingar, som absolut skulle uppskatta en bok som denna, eftersom mannen är munskänk och en riktig vinkännare.

Jag har hunnit läsa lite snabbt i boken och där finns (förutom all matnyttig information om olika vinsorter, hur och var man kan bo och om det finns något för barnen att göra i närheten) små heta tips som att det inte räcker med att säga chèvre om man vill ha getost i Frankrike, för det betyder bara get och man skulle nog bli lite snopen om man får in en hel sådan, och att maten i Alsace inte liknar någon annan fransk mat.

Och du, tyckte du att det var jobbigt med fonetisk skrift i skolan? Eller tycker du att franskan är svår att uttala? Då kan jag verkligen rekommendera sidan 142-143. Det är en fullständigt lysande parlör för oss som kan svenska. Eller vad sägs om att det franska ordet château, som betyder slott, uttalas sjatt-å. Det är ju bara så klockrent att jag skrattar och nickar samtidigt.

Upptäcka franska gårdar är ett givet julklappstips till alla som älskar vin och är intresserade av mer kring den ljuva drycken än att bara svepa den.







måndag 9 december 2013

Annorlunda avslutningsafton på stan



På Bodega Tapas och bar med Sussie, Cattis, Millan, Åsa Ö och Catrin

Det blev en ovanligt annorlunda bokcirkelträff denna decemberafton. Jag själv, som håller i denna sajt och som brukar vara den som uppdaterar läget, kunde tyvärr på grund av sjukdom i familjen med tillhörande sjukhusbesök inte närvara under kvällen och det fick jag veta först på eftermiddagen samma dag. Av den anledningen kommer blogginlägget från decemberkvällen att bli oerhört knapphändigt och kortfattat, för det är omöjligt att skriva om det som sades om man själv inte hörde det och ingen annan heller tycks minnas.

Bokcirkeln träffades i alla fall på den hyfsat nyöppnade restaurangen Bodega Tapas och bar en lagom kylig afton i december och trots att det inte var så många andra gäster där och stället stängde redan klockan 22 blev det en trevlig kväll för de fem som samlats.

Lite snack om november månads bok blev det förstås i alla fall och det var Vi kom över havet av Julie Otsuka som vi under demokratiska former valde senast vi sågs. Dessvärre var det ingen som var så värst begeistrad i boken. Alla hade stort bekymmer med den enorma generaliseringen som märks redan i titeln. Vi förstod inte att boken genomgående skulle vara så allmängiltig som titeln tydde på, men det var den. Hela tiden stod det att vi födde våra barn om våren och vi födde våra barn på en höskulle om hösten. Våra män slog oss och våra män var mycket ömsinta. 

"Vi" var alldeles för ogreppbart och vi fick ingen kontakt med dem det handlade om. Vi kom aldrig det minsta nära, snarare hölls vi långt borta som betraktare genom ett fönster där inget ljud sipprar ut och där vi endast kan skönja svaga konturer genom den dimmiga rutan. Det var lite ledsamt att vi inte kände mer, för vi hade goda förhoppningar om ett ämne som vi från början inte kände till, nämligen japanska kvinnor som åker till USA för att gifta sig och få ett bättre liv, men det blir inte alls som de har trott.

Andra ämnen som avhandlades under kvällen var naturmedicin och oljor som komplement till den vanliga läkarvården. En i gänget har utbildat sig inom denna alternativmedicinkonst och det är alltid spännande att lyssna till nyheter.

Under december månad kommer vi att läsa en valfri bok av årets nobelpristagare i litteratur - Alice Munro. Vanligtvis brukar vi ha ett alternativ om vi tycker att pristagaren känns för svår, för trist eller för ointressant, men den här gången vi överens om att det räcker med nobelpristagaren som altarnativ för hon anses ganska lättillgänglig och noveller är dessutom något vi alla borde kunna ta oss igenom.

Nästa gång vi ses har vi hunnit en vecka in på 2014 och eftersom den första onsdagen i månaden är på själva nyårsdagen flyttar vi träffen till den 8 januari istället.

Fram tills dess önskar vi alla en riktigt

GOD JUL OCH ETT LJUVLIGT 2014!



torsdag 5 december 2013

Tankar kring Kristalläpple



Lite på avstånd har jag följt Ebba Range under ett par år medan hon skrivit och skrivit. Någon enstaka gång har vi haft kontakt i bloggvärlden, men det var först när hennes debutroman Kristalläpple kom ut på LITET förlag för ett par månader sedan som jag blev verkligt intresserad av henne och hennes bok. På Bokmässan i Göteborg passade jag därför på att köpa ett signerat exemplar.

Debuten handlar i grund och botten om självmord och konsekvenserna av det – detta så tabubelagda ämne i vårt land där ungefär fyra personer varje dag avslutar sitt liv själva.

Ebba Range har själv smärtsamma erfarenheter av självmord, men hennes bok Kristalläpple är en fiktiv berättelse om Hillevi som är sexton år när hennes tvillingsyster tar sitt liv. När det händer kommer det som en fullständig chock för Hillevi och hon kan inte alls förstå varför My valt denna fruktansvärda och slutgiltiga väg. Fyra decennier senare återvänder Hillevi till platsen och minnena.

Större delen av boken utspelar sig innan jag ens var född, nämligen år 1966, men utan att själv ha upplevt hur det var då och förstås ännu mindre ha en aning om hur det var att vara tonåring i Hökarängen vid den tiden upplever jag händelserna som mycket trovärdiga. Det är stundtals jobbig läsning, för Hillevi har det inte lätt alls, men jag är hela tiden med Hillevi, tar del av det som händer i hennes liv och förstår henne.

Hillevi är ung, kär, förtvivlad och tuff i en imponerande blandning. Det är lätt att känna både med och för henne. Mamman, styvpappan, pojkvännen, kompisarna – alla skildras de med fingertoppskänsla och utifrån Hillevis perspektiv. Den problematiska relationen med mamman och den ömsinta relationen med tvillingsysterns pojkvän berör mig lite extra.

Som i många familjer och i mångas liv finns det hemligheter som ligger och lurar under den putsade fasaden och så är det även här. Läsarna förstår tidigt att det finns något dolt och små detaljer leder så småningom till det stora avslöjandet.

Romanen är på drygt 300 sidor och trots det i grunden tunga ämnet är det en bok som är lätt att läsa. Jag får lite känslan av en tv-serie från min ungdomstid medan jag läser. Ingen speciell tv-serie, utan mer att det var och är så ungdomar hänger med varandra. Bilderna målas upp för mitt inre och jag ser ungdomarna sitta där och röka och dricka grogg gjord på vodka och Fanta i en sunkig källare medan de grubblar över livet.

Omslaget till Kristalläpple förtjänar också uppmärksamhet, för det är oerhört vackert, tycker jag. Jessica Eklund på Stilgrepp lyfter alltid LITET förlags böcker en extra nivå, så att man lägger märke till dem i det stora utbudet av böcker. Jag tycker särskilt mycket om att de röda skorna är blanka, så det verkligen ser ut som de röda lackskor som beskrivs i romanen.

Även den poetiska titeln Kristalläpple är fantastiskt fin och innan jag fick veta vad det betyder hade jag ingen aning trots att ordet är nästan 300 år gammalt. Förutom att det låter vackert passar det romanen fint och känns träffande.


Alla delar i denna debut passar så väl ihop. Genomarbetat och välgjort – två ord som beskriver allt kring Ebba Ranges roman Kristalläpple utmärkt.

måndag 2 december 2013

Julklappstips till bokälskare


En bok är den perfekta julklappen ur många synvinklar och av många skäl, tycker jag.
  • Den är lätt att slå in tack vare sin behändiga och kvadratiska form. (Mycket lättare än att slå in ett innebandymål med tillhörande boll och klubba, skulle nog den stackars flicka som kämpade med just detta i ett köpcentrum nära mig tycka. Jag kunde inte låta bli att le medlidsamt mot henne och sympatisucka lite.)
  • Den varar länge. (Har man ont om tid varar den till och med längre än man skulle önska.)
  • Valet av bok känns personligt. (Jag kan fundera i veckor på vem som ska få vilken bok.)
  • Boken ger läsaren tillgång till världar som hen annars aldrig skulle kunnat besöka eller ens vetat om att de fanns. (Finns det något härligare än att få gå in i en högljudd storstad med polisbilar som tjuter eller sitta på en sandstrand och känna medelhavsbrisen fläkta i håret - fast man egentligen sitter hemma i soffan med yllesockorna på?)
  • Läsaren får utmana sina egna tankar om livet och verkligheten genom någon annans öppna ögon. (De gånger jag har läst en bok som förändrat min syn på världen har varit helt magiska ögonblick - en insikt som gjort mig mer ödmjuk och skapat mer förståelse för vår värld och alla människor som lever i den.)
  • Eller så är det ren och skär underhållning som får läsaren att dra på munnen, rysa en smula, le igenkännande eller kanske fälla en tår mot slutet. (Oavsett vad boken ger ger den något - det räcker.)

Just idag vill jag passa på att komma med tre fina boktips.

Äntligen har Kaj Karlssons uppföljare till succédebuten Operation Nordvind  från 2011 kommit. Parsifal Direktivet är en perfekt julklapp till alla som gillar smarta thrillers. Författaren är mycket generös med provläsningsavsnitt, så om du inte vågar beställa här direkt kan du börja med att provläsa 120 sidor här. Själv har jag boken i min priohög i bokhyllan och jag ser mycket fram emot att få slå mig ner med med den i sällskap av en mugg glögg som kan matcha den snygga, röda utsidan.

När vi läste Operation Nordvind i bokcirkeln förra året tyckte vi att det var en bra bok, men det roligaste var att ett par av våra män formligen kastat sig över boken, tokläst halva natten och älskat den. Det har inte hänt någon annan gång under våra elva år som bokcirkel, så det tyckte vi alla var ganska festligt. De borde jubla åt att den fristående andra delen kommit ut på marknaden i så lagom tid inför jul.

Mina två andra tips hänger ihop. Det är nämligen min egen roman Närmare dig tillsammans med min förläggare Annika Bengtssons Kråkprinsessan som nu kan köpas som ett enda härligt bokpaket direkt från Grim förlag till det facila priset av 130 kronor för båda böckerna inklusive porto. Dessa båda böcker är förlagets storsäljare under 2013 och det vill vi fira genom att erbjuda dem båda till ett kanonpris. Båda böckerna har som en liten gemensam nämnare att de handlar om kvinnor som drabbats av olika händelser i livet och nu kämpar de för att komma på fötter igen.

Det finns ett provläsningsavsnitt på Närmare dig och vill du beställa bokpaketet mejlar du till info@grimforlag.se, så tar Annika gärna ytterligare en promenad till brevlådan.

Det var dagens tre grymma boktips - det kan komma fler en annan vacker dag inför jul.




söndag 10 november 2013

Demokratiskt afton med fniss



Hos Cattis med Sofie, Sussie, Åsa Ö, Gerd, Millan, Catrin, Camilla och Joanna

Det var redan kolsvart när vi knackade på hos Cattis denna novemberafton och den här gången var det alldeles för kyligt för att vi skulle kunna sitta i uterummet, så vi trängde ihop oss kring matsalsbordet i vardagsrummet och det gick alldeles utmärkt.

Värdinnan hade bakat ett fantastiskt gott knäckebröd och det fanns som vanligt en massa andra godsaker att frossa i; bröd, ostar, grönsaker, kex och även en hembakad äppelpaj med kokos och vaniljsås. Vi kunde knappt hålla fingrarna borta från faten innan värdinnan slagit sig ner med oss och när startskottet gick slängde vi oss genast över allt gott - utsvultna som vi var efter trista luncher.

Förra månades bokcirkelbok var Konsten att vara kvinna av Caitlin Moran och det blev en intressant diskussion om boken, men vi var nog faktiskt ovanligt överens. Visst var den rolig och dråplig ibland och även lite tänkvärd här och var, men i det stora hela var det inget som tilltalade oss nämnvärt. En sa till och med rent ut att det var en skitbok och ingen av de närvarande hade lyckats läsa ut den, även om flera bara hade ett par tiotal sidor kvar.

När vi analyserade våra åsikter kom vi fram till att mycket av det som boken handlade om har vi för länge sedan passerat. Om man är ung och behöver fundera över hur det är att vara kvinna fungerar antagligen boken bättre som bollplank eller som "klok storasyster, men vi tyckte allt det där med till exempel kroppshår och skor kändes lite gammalt.

Vi funderade också på om författarens framgångar, åtminstone delvis, beror på att hon är ett känt namn i England. Kanske blir saker och ting roligare om man känner till den som skriver det?

Någon tyckte att både innehållet och tonen i de olika kapitlen passade för en krönika, men att det blev väldigt långa kapitel i boken. Det kändes upprepande mest hela tiden och det höll flera med om.

Något annat som upprepades ofta i boken var ordet kn*lla (jag vågar inte upprepa det fullt ut igen för vi kom överens om att det är använts tillräckligt för en tid framöver) och vi skrattade så tårarna sprutade flera gånger under kvällen när det passade att inflika just detta ord.

Vi pratade om annat än bokcirkelboken förstås och ett ämne som dyker upp då och då är barnens skolor. Den här gången pratade vi mycket om hur barnen är mot varandra, hur skolan hanterar konflikter och vad vi som föräldrar kan eller bör göra. Det är alltid lika intressant att höra om andras erfarenheter på området och vi inser alltid att det inte är några lätta saker, det där med skolvärlden.

Något så ytligt och härligt som hår diskuterade vi också. Flera hade nyligen varit hos frisören och blivit mörkare i håret än det var planerat. Alla var förstås fina i sina nya frisyrer, men det var kortare, mörkare och lockigare på vissas huvuden skulle man kunna sammanfatta det hela med.

Kvällens värdinna hade den här gången, till skillnad mot förra gången hon var värdinna, lite svårt att välja månadens bok. Förra gången bestämde hon nästan ett helt år i förväg vilken bok hon skulle välja när det blev hennes tur, men nu var det besvärligare. Därför begav hon sig till en bokhandel och bad ett biträde om tips. 

Det blev ett spännande samtal om böcker och värdinnan fick hela fem böcker rekommenderade. Eftersom man fick köpa fyra böcker till priset av tre var det en som genast fick stryka på foten, men glad i hågen köpte värdinnan fyra av dem. Bekymret var dock inte slut där. För det ska ju faktiskt bara vara en enda bokcirkelbok i månaden och hur skulle hon nu kunna välja ut den allra mest lockande?

Hon valde faktiskt att låta oss alla vara med och bestämma. Efter att ha läst upp alla baksidestexter och skickat runt böckerna i gänget föll valet till slut på Vi kom över havet av Julie Otsuka. Det tyckte vi verkade vara en både intressant och gripande historia. De andra böckerna vi hade att välja på syns på bilden här på bloggen. 

Det var både trevligt och intressant att demokratiskt välja vilken bok vi ska läsa kommande månad och spännande nog valde alla samma titel. Nu hoppas vi att boken är så bra som vi tror också.

Flera av oss är med på Boktipset.se och när en i gänget surfade in där på sin iPad för att kolla de estimerade betygen för respektive titel blev vi mycket imponerade av kvinnan som hjälpt kvällens värdinna med att plocka fram lämpliga titlar. Samtliga skulle få mellan 4,2 och 4,6 i betyg av bokcirkeltjejen med iPaden. Det är verkligen goda betyg och nästan lite synd att bara läsa en av dem. Men nu ligger bilderna på böckerna här, så när som helst kan man ju köpa någon mer av dem.

I december brukar vi alltid äta på restaurang och den här gången föll valet på Bodega Tapas Bar i Kungsbacka. Det är en rätt så nyöppnad restaurang men ett par i gänget har varit där på After Work och varit mycket nöjda, så vi blev alla nyfikna. Tapas brukar dessutom gå hem i vårt gäng.

Vi brukar ha två böcker att välja mellan i december, dels årets nobelpristagare och om vi tycker att den inte verkar tillräckligt intressant brukar vi ha ett alternativ. Den här gången bestämde vi dock redan nu att vi alla ska läsa något av årets pristagare Alice Munro, för hon ska inte vara så tung och besvärlig.

Nästa gång ses vi för sista gången i år och det är viktigt att alla hör av sig till Sussie, som är bokningsansvarig, senast onsdagen den 27 november och meddelar om man har möjlighet att komma onsdagen den 4 december eller inte.

När vi gick hemåt var vi alla synnerligen mätta och glada och många fnissade säkert fortfarande åt det där ordet som upprepades så många gånger i förra månadens bokcirkelbok...


torsdag 31 oktober 2013

Sträckläsning eller skräckläsning?



Frågorna är många denna halloweenafton:

Bus eller godis?

Sträckläsning eller skräckläsning?

Halloween eller hallå vin?

Önskar alla en riktigt fin afton oavsett vad svaret är på frågorna ovan!


söndag 27 oktober 2013

Fantastisk recension


Varje gång vi har bokcirkelträff pratar vi mycket om vad vi tycker om boken vi läst och så gott som varje gång fascineras jag över hur olika vi tycker. Det är härligt att vi tycker olika och att vi tolkar saker och ting på vårt alldeles eget sätt. När jag tycker att språket är upprepande och trist kan någon annan tycka att det fungerar alldeles utmärkt och när jag tycker att handlingen är förutsägbar tycker en annan att historien är så spännande att det inte går att lägga ifrån sig boken.

I början var jag förvånad över att vi tycker så otroligt olika fast vi på ytan verkar hyfsat lika varandra, men det är ändå det som jag gillar allra mest. Att alla vågar säga vad de tycker är skönt, för vi har mycket högt i tak och alla åsikter är värdefulla och välkomna.

Så tycker jag när det gäller böcker jag läser. När det gäller böcker jag skriver är det inte riktigt, riktigt samma sak. Visst respekterar jag naturligtvis fortfarande allas olika åsikter och det är viktigt att de får finnas, såklart, men allra gladast blir jag när läsare av mina böcker tycker att de är bra. När de tycker att historien är gripande och att mitt språk är fint. Då blir jag alltid lika jublande glad.

Elisabeth Jönsson, som driver inspirations- och kulturprojektet Punctum saliens, har skrivit en fantastiskt fin recension av min roman Närmare dig och jag blev så lycklig när jag läste hennes ord, för hon har verkligen förstått min huvudkaraktär Saga Allerlöv och lärt känna henne genom boken.

Hela recensionen finns att läsa på Boktipset.se och så här vackert skriver hon om Närmare dig:

Närmare dig är en inkännande roman berättad tätt inpå livet. Som läsare får jag en rik inblick i den intre värld som präglar Sagas första år som mamma. Skickligt växlar författaren mellan Sagas inre och yttre värld. Joanna Björkqvist gestaltar med fingertoppskänsla hur Sagas mammas dagböcker påverkar hennes tankevärld och livsval. /…/ En mycket bra skriven bok med målande beskrivningar och ett nyanserat och vackert språk.”

Härliga och underbara ord, eller hur?


torsdag 10 oktober 2013

Alice Munro årets nobelpristagare

Trots alla mina böcker i bokhyllan och trots allt jag har läst genom åren
är det inte varje år som nobelpristagaren hör till dem jag känner till.

Idag har Svenska Akademiens ständige sekreterare Peter Englund avslöjat att årets nobelpristagare i litteratur är den kanadensiska författaren Alice Munro. Jag tycker att det är fantastiskt kul att de väljer någon som jag och många med mig både har hört talas om och till och med läst. Den korta och slagkraftiga motiveringen "den samtida novellkonstens mästare" är så kärnfull att att det inte finns en enda liten bokstav för mycket.

Jag minns med ett leende när jag satt som reporter i en SVT-bil tillsammans med en fotograf och åkte på de värmländska vägarna 1997. Mitt i en kurva sa den ständige sekreteraren att Dario Fo var årets nobelpristagare i litteratur.

- Va? En dramatiker? Det var oväntat! utbrast jag spontant.

Min arbetskompis tittade förvånat på mig, för han hade ingen aning om vem Dario Fo var. Men det visste jag minsann, för jag hade nyligen sett en pjäs av honom.

Det är alltid lika kul när man känner till årets pristagare, för det är sannerligen inte ofta.


söndag 6 oktober 2013

Elisabeth är en reflekterande läsare

Elisabeth Jönsson signerar.
                                               Foto: Maria Henell
Elisabeth Jönsson är en av mina spännande internetvänner och hon har otroligt mycket klokt att säga om ord, språk och böcker. Hon säger själv att det skrivna ordet är hennes livselixir och naturen hennes andningsgunga. Hur poetiskt och vackert är inte det?

Elisabeth har en bakgrund som journalist, informationschef och egen företagare. Sedan flera år tillbaka arbetar hon som gymnasielärare i Växjö och undervisar i estetik, medier och kommunikation.

Hösten 2010 startades inspirations-och kulturprojektet Punctum saliens. Hösten 2012 gav Elisabeth ut den första boken i Punctum saliens regi och det är möten med människor och olika skapande uttryck som är hennes främsta inspirationskällor.

Inför att årets nobelpristagare i litteratur ska tillkännages en kylig torsdag i oktober har jag passat på att ställa några frågor kring litteratur till Elisabeth, för av henne får man alltid intressanta och givande svar och dem vill jag gärna dela med mig av.

Hon tycker egentligen inte att det går att går att tävla i författarskap, så att göra det så enkelt för sig att man påstår att årets nobelpristagare är världens bästa författare fungerar inte. Istället anser hon att alla konstnärliga uttryck är subjektiva och det är även läsarens tycke och smak. Däremot läser hon gärna nobelpristagarna.

- Jag brukar läsa årets pristagare. Det är intressant att ta del av författarskap som jag tidigare inte kände till och fastnar jag för någon läser jag flera böcker av samma författare. Jag upptäckte till exempel Herta Müller på detta sätt, berättar Elisabeth Jönsson.

Den rumänsk-tyska författaren Herta Müller fick nobelpriset i litteratur 2009 och är därmed den senaste kvinnan att motta priset på 8 miljoner kronor. Priset har delats ut sedan 1901 och genom åren har tolv kvinnor fått det.

- Det är väldigt konstigt med tanke på hur många författare som är kvinnor. Här kan man ju fråga sig med vilka ”glasögon” akademien väljer att betrakta olika författarskap, säger Elisabeth.

Svenska akademien får också ofta kritik för att de väljer smala författare som är olästa av den stora massan, men det ser Elisabeth inte som något större problem. Hon tycker att det istället gör att det finns möjlighet för författare som annars inte skulle bli uppmärksammade att få välförtjänt uppmärksamhet.

Att få nobelpriset i litteratur brukar ses som en kvalitetsstämpel och är få författare förunnat. Man kan skriva utmärkta böcker utan att få nobelpris, men vad är egentligen god litteratur? Finns det över huvud taget och vad kännetecknar i så fall den goda litteraturen?

- Jag tycker det är god litteratur när läsaren bär med sig någonting som varar över tid. En bra bok bär man med sig hela livet. Den ger ett bestående intryck och kan förändra ens sätt att se på världen. Personligen vill jag ta del av ett rikt och väl nyanserat innehåll och ett målande och vackert språk. Jag reagerar starkt på felstavningar och konstig meningsbyggnad och det kan göra att jag tappar förtroende för både texten och författaren, förklarar Elisabeth.

Hon tycker att det är läsaren som avgör vad som är bra och dålig litteratur och att det är viktigt att läsaren skapar sina egna uppfattningar. Det enda sättet att göra det är att läsa mycket och över tid. Genom att under flera decennier läsa många böcker inom olika genrer och av olika författare förfinar man sin egen personliga smak.

Läsandet betyder enormt mycket för Elisabeth som människa och hon älskar att läsa. Framför allt är hon väldigt intresserad av hur andra människor tänker. Att ta del av andra människors sätt att se på världen vidgar hennes eget synsätt på ett värdefullt sätt. Biografier har en särskild plats i hennes hjärta och när det gäller skönlitteratur är hennes smak bred.

- Att läsa är som att resa inombords och olika böcker har olika syften. Mitt humör avgör vilken bok jag väljer att läsa och jag byter gärna bokrekommendationer med nära vänner som läser mycket.

Även om Elisabeth läser det mesta finns det böcker hon undviker. Hon väljer att inte läsa böcker som tar upp övergrepp mot barn och som är råa i sitt innehåll, för det får henne bara att må dåligt. Hon vill inte frossa i barns och människors utsatthet, utan hellre i vardagen aktivt verkar för att till stånd en förändring för barn och ungdomar som hon arbetar med. Hon är också skeptisk till böcker som exponeras stort i bokhandlarna, eftersom hon vet att det är starka marknadskrafter bakom. Då går hon hellre till biblioteket för att få boktips. Hon tycker om att bryta nya stigar i sin läsning, men hon läser också de böcker som toppar listorna och ser det som ett sätt att hänga med i samhällsutvecklingen.

Anne Franks dagbok läste hon som barn och den påverkade henne mycket. Den fick henne att se världen på ett annat sätt och väckte hennes intresse för historia och för människans sätt att bete sig i världen.

Elisabeth har ett par böcker som hon planerar att skriva och inspirations- och kulturprojektet Punctum saliens är en del av hennes eget författarskap och en bas för det. Genom Punctum saliens knyter hon också kontakter med människor som delar samma intressen och det blir ett erfarenhets- och tankeutbyte.

- På Punctum saliens lyfter jag fram människor som jag tycker bidrar till, att i sin kulturella gärning eller på andra sätt, göra världen till en bättre och mänskligare plats att vistas på. Det är en viktig drivkraft för mig, att ge mitt bidrag till att världen ska bli en mer medmänsklig och trevligare plats. För det krävs kunskap och medvetenhet om sig själv och sin omvärld. Vi behöver odla kulturen för att odla civilisationen.

Snart kommer vi att få veta vem som tilldelas nobelpriset i litteratur 2013 och Elisabeth vet precis vems namn hon skulle vilja höra komma över den ständige sekreteraren Peter Englunds läppar. Det är en person som i flera år diskuterats som en tänkbar pristagare.

- Jag hoppas att Joyce Carol Oates får det. Det skulle vara på tiden.

torsdag 3 oktober 2013

Afton i gapskrattets tecken



Hos Sussie med Gerd, Åsa K, Cattis, Millan, Camilla, Catrin, Sofie, Fia och Joanna

Vilken fantastisk uppslutning det var på oktober månads bokcirkelträff – bara en enda saknades denna otroligt trevliga afton. Jag brukar ju sammanfatta kvällen här på bloggen och och det skulle jag lätt kunna göra genom att skriva detta:

HAHAHAHAHAHA!

Jösses, vad vi skrattade nämligen. Det gör vi ibland, men detta var ett svårslaget rekord för allt som sas, nästan i alla fall, utmynnade i ett unisont asgarv och det var riktigt härligt att sitta och hålla sig för sin krampande mage i fyra timmar.

I efterhand är det alltid svårt att återge vad det var som var så roligt, men det handlade om bland annat att bära behå, tråckla av sig den på ett spektakulärt sätt på ett mycket speciellt ställe och lägga den på ett fullständigt oväntat ställe eller helt enkelt inte ha någon alls.

Att twerka pratade vi också om, eftersom det är en synnerligen modern företeelse som via Miley Cyrus framträdande på VMA-galan fick sitt totala genomslag runt om i världen. Om det sedan är så man gör när man går på krogen och dansar har vi ingen aning om, för där är vi alldeles för sällan.

När vi ändå var inne på temat bröst och rumpa berättade en av flickorna att en väninna hade fått uppleva en minst sagt annorlunda möhippa. Den blivande bruden hade satt tassels på sina bröstvårtor och så hade hon fått lära sig hur hon skulle röra kroppen för att få dem att snurra – åt olika håll. Det gav upphov till lika delar förfäran som gapskratt och jag tror att jag inte var ensam om att tacka min lyckliga stjärna för att mina väninnor inte utsatte mig för denna udda aktivitet på min egen möhippa för sådär sexton år sedan.

Mellan alla skrattattacker hann vi med lite allvar också och då pratade vi bland annat om barn och barnuppfostran i olika delar av världen och trillade också in på Hungerspelen av Suzanne Collins. Någon har läst den som bok och någon sett den som film och vi tycker att den i all sin ryslighet och hemskhet är otroligt genomtänkt och otäck. Riktigt bra både som film och bok, men samtidigt fruktansvärd på så många plan. Den ger dock en hel del tankar om man väljer att inte bara se det hela som underhållning.

En snabb genomgång av mässan Bok & bibliotek i Göteborg drog vi också. Vi var fyra som varit på plats men bara två hade träffats och det var dessutom de två som var där tillsammans. Trots att det alltid är hysteriskt mycket folk var det ändå riktigt roligt som det alltid är. Jag har skrivit lite mer om mina upplevelser från Bokmässan HÄR på systerbloggen, för den som vill få en liten inblick.

Självklart pratade vi också om september månads bok Livet efter dig av Jojo Moyes och alla tyckte den var bra och tänkvärd. En bok skriven med lätt hand om ett allvarligt ämne, tyckte vi. Alla, utom en som hade ett sextiotal sidor kvar, hade dessutom läst ut boken och det hör inte till vanligheterna.

Vi tyckte att författaren hade gjort bra research är det gäller den handikappade mannen och att den delen av historien var trovärdig. Vi tyckte också att hon fint skildrade hur deras förhållande stegvis förändrades. Vi var faktiskt ovanligt överens om att det här var en bra bok som berörde oss och väckte tankar kring aktiv dödshjälp. Den gav upphov till en del diskussioner kring hur vi själva hade gjort, men det är så oerhört svårt att sätta sig in i situationen att det ändå blir helt hypotetiska resonemang.

Trots att vi tyckte mycket om boken, någon sa till och med att det var den bästa boken någonsin i cirkeln, hade vi en del invändningar. Det brukar vi ju ha och det var inget undantag den här gången. Ett par tyckte att de olika berättarperspektiven som helt oväntat kastades in lika väl kunde ha hoppats över. Inte minst för att de kom så sent och var så få att de knappast tillförde berättelsen något. Det kändes märkligt att en så pass erfaren författare begick ett vad vi faktiskt tyckte var ett nybörjarmisstag. Det var som hon helt plötsligt kommit på att ”hoppsan, mamman kanske borde ha fått komma till tals” och så skrev hon in det i berättelsen på ett ställe som kändes ganska slumpvis valt. Varken särskilt motiverat eller intressant, tyckte vi.

Någon tyckte också att karaktärerna var lite väl onyanserade och därmed aningen platta. De var så tydliga allihop, den tokigt klädda tjejen från en arbetslös arbetarfamilj där de trots fattigdom har det mysigt och så den rika killen som har allt i sitt stilrena hem men saknar rörelseförmåga och därmed ett fullvärdigt liv. Tydligheten gjorde att det var lätt att följa personerna, men de blev något enkla och endimensionella.

Titeln var det flera som reagerade negativt på. Den avslöjade alldeles för mycket och vi var faktiskt uppriktigt förvånade över att det svenska förlaget valt en så märklig titel i förhållande till den ursprungliga engelska rätt så poetiska titeln Me after you. Svårt att direktöversätta på ett sätt som låter naturligt kanske, men när det gäller Livet efter dig höll vi med dem som redan protesterat i sociala medier kring titeln.

Inför nästa träff ska vi läsa Caitlin Morans bok Konsten att vara kvinna och den var vi många som hört talas om och rent av hade hemma i vill-läsa-högen, så det ska bli mycket spännande. Inte minst som den sägs vara ett självbiografiskt, feministiskt manifest. Passar utmärkt i en bokcirkel med idel makalöst grymma kvinnor.

Kvällen avslutades med lite prat och diskussioner kring alternativmedicin och det är alltid lika intressant. Det är inte alltid alla håller med eller blir lika begeistrade som den som hittat någon ny metod, men vi har öppna sinnen och bollar mer än gärna nya tankar och idéer.

När vi släntrade hem sent på kvällen var det kyligt efter ännu en strålande och klar höstdag. Snöpinnarna är redan uppsatta längs flera av vägarna, men ännu bränner solen mitt på dagen och det är en ljuvlig känsla.

Nästa gång har vi redan haft höstlov och det blir sista gången vi träffas hemma hos någon innan det är dags för julmiddag på en restaurang. Och sedan har ännu ett år passerat i vår fina bokcirkel.

Ännu ett härligt läsår, skulle man kunna säga.


torsdag 26 september 2013

Bokmässans första dag


Idag slår den enorma mässan Bok & bibliotek i Göteborg upp dörrarna och först ut att mingla bland böcker och författare är som vanligt branschfolk av alla de slag. Imorgon är det dags för allmänheten att klockan 14 få stiga innanför de magiska portarna som leder in i böckernas förtrollade värld.

Min sprillans nya roman Närmare dig som kom ut i pappersupplaga så sent som igår (och finns som e-bok sedan den 1 september) går att köpa i Qoola Qvinnors monter C00:05. Där finns min synnerligen trevliga förläggare Annika Bengtsson tillsammans med samtliga titlar ur Grim förlags produktion.

Besök gärna montern och köp mycket bra böcker till imponerande låga mässpriser. Min egen storpocket kostar endast 79 kronor under mässan och det kan inte ens den annars så konkurrenskraftiga nätbokhandeln konkurrera med.

Själv ska jag dit som besökare på både fredag och lördag och jag vet att flera av våra flickor i bokcirkel också beger sig dit. Som vanligt ska det bli fantastiskt roligt och intressant. Det vet jag redan på förhand.

Jag är ju en inbiten gäst.

måndag 9 september 2013

Orange böcker, vacker trädgård och lite till



Hos Camilla med Åsa K, Cattis, Sussie, Åsa Ö, Catrin, Fia och Joanna

Så roligt det var att få träffas igen efter sommaruppehållet. Den här gången hade vi dessutom massor av olika böcker att prata om eftersom alla läst olika under sommaren. Temat för sommaren var orange, så boken vi valde skulle på något sätt gå i den färgen på omslaget.

De flesta tyckte att temat var roligt och att det gav mycket stor frihet att välja en bok i en genre som man själv tycker om. Någon tyckte att det var lite väl pinsamt att be om hjälp i en bokaffär och då avslöja att vi väljer bok efter utseendet, så hon vågade inte säga det, vilket vi andra skrattade gott åt.

Hur orange boken var diskuterades flitigt. Det var några som opponerade sig mot brandgulheten hos vissa böcker och tyckte att de var både gula, bruna och rosa istället, men alla hade gjort sitt bästa för att hitta en passande bok och det var roligt att se alla olika valen.

Harold Fry och hans osannolika pilgrimsfärd av Rachel Joyce var lite mellanbra, tyckte hon som läst den. Hon hade även passat på att läsa en bok till som stämde in på temat och det var Joanna Trollopes Marrying the mistress och den tyckte hon var fint skriven så den föll henne bättre i smaken.

A sea of troubles av Donna Leon sades vara en helt okej bok och precis lagom under sommaren, men inget som lämnar några djupare spår efter sig.

En i gänget hade valt en bok med tänkvärdheter av Dalai Lama och sa att det var en bok som hon läste i lite då och då, för det ingen bok att sträckläsa. Dessvärre tyckte hon inte att den var så bra som hon hoppats på.

Hon som valde att läsa Pojken som slutade gråta av Nini Schulman var inte heller så nöjd, för hon tyckte inte att just den boken var något vidare. Hon gillade Flickan med snö i håret, som hon läst tidigare, mer än denna.

Vi har tidigare pratat om Gustavs grabb av Leif GW Persson och eftersom GW står med orange bokstäver valde en i gänget att läsa den. Vi hade pratat så väl om den tidigare att hon tyvärr blev lite besviken och tyckte att det som handlade om de gamla historier som varit uppe i pressen inte intresserade henne. Det om familjen var mer intressant, men sammantaget hade hon hoppats på lite mer.

En tjej, som ofta tycker att det är svårt att hinna med att läsa månadens bok imponerade stort genom att ha läst flera böcker under sommaren. En av dem var Annika Bengtssons Mellan raderna och det var den avslutande boken i en löst sammansatt serie på fyra böcker. Hon hade också hunnit med Glömskelunden och Snökupan av samma författare, men eftersom de inte hade något orange på omslaget fokuserade vi på Mellan raderna och hon tyckte att den var lite dyster men ändå bra. Av dem hon läst av Annika Bengtsson tyckte hon att Glömskelunden var den bästa och där fick hon medhåll av ett par till kring bordet.

Väldigt sällan fin av Sami Said var den bok jag själv valde och här på bloggen skrev jag tidigare att jag gärna såg att någon annan också läste den, för det fanns en del att diskutera i den.Tyvärr var det ändå bara jag som läst den, så jag fick berätta lite vad jag tyckte om den istället. Den var inte helt enkel att komma in i, för det är inte en roman av klassiskt snitt.

Denna debutbok har blivit mycket uppmärksammad och haussad och jag kan till viss del förstå det, för det är alltid spännande att få kliva in i en annan verklighet än sin egen. Här handlar det om ett besök hos en muslimsk invandrare med ursprung från Eritrea och hans upplevlser av de svenskar han möter när han börjar studera på universitetet och vilken inverkar de får på varandras liv. Språket är mycket speciellt och oftast är det intressant att läsa om de kulturkrockar som uppstår, men jag tyckte absolut att den första delen, när huvudpersonen Noha är i Sverige, var betydligt mer givande att läsa om än när han så småningom åker tillbaka till Eritrea.

Denna afton var det bara en bland oss som inte hade läst någon orange bok och faktum är att hon inte hade läst någon bok alls på hela sommaren. Istället hade hon umgåtts med sin man. Det kanske låter som om de just träffats, men i själva verket är det precis tvärtom. Deras barn har flyttat hemifrån och nu har de bara varandra att umgås med på resor och ledigheter. Då blir det inte lika lätt att dra sig undan och läsa en bok. Vi andra, som har betydligt yngre barn, lyssnade fascinerat på hennes berättelse och blev genast lite mer beredda på det som komma skall om några år.

Vi passade också på att prata lite om andra saker. Kvällen inleddes faktiskt med en rundtur i trädgården för kvällens värdinna har otroligt pyssliga och gröna fingrar. Växthuset var fullt av vackra små cocktailtomater och trots att vi nått in i september var det fortfarande fullt av blommor i trädgården. Hon har alltid något spännande projekt på gång i trädgården och just nu håller hon på att göra bäddar där hon ska odla grönsaker och örter nästa år.

Andra klassiska ämnen som dök även denna gång var barnens skolgång, relationer och jobb. Om det kan vi prata hur mycket som helst och det gjorde vi även på den här trevliga träffen. Kvällens värdinna, och en till av bokcirkelflickorna, har ett runt matbord som mäter 150 cm i diameter och det är verkligen trevligt att samlas kring ett runt bord. Alla ser varandra bra och det är lätt att skicka skålar, ostar och bröd mellan oss.

Hela bordet var fullt av massor av godsaker, bland annat två hemmagjorda marmelader, och vi njöt av allt gott som värdinnan lyckas trolla fram, trots att hon så sent som dagen innan kommit på att det var just hon som skulle vara värdinna denna gång. Som tur var hade hon inget annat inplanerat så vi var alla välkomna.

På grund av att ett par flickor har valt att lämna bokcirkeln ( i alla fall för tillfället, då tiden inte räcker till) har vi fått arbeta om schemat då vi ska vara värdinnor. Kika gärna redan nu, så vi vet om vi behöver göra ytterligare justeringar.

September månads bokcirkelbok blir Livet efter dig av Jojo Moyes. Den har blivit en stor succé och ligger för närvarande på tredje plats på pockettoppen. Den handlar om en ung man som råkat ut för en olycka och förlamats från nacken och ner och nu får han en sällskapsdam.

Efter att ha rundat av kvällens alla spännande diskussioner med god choklad var det dags att skiljas åt ännu en gång. Nästa gång vi ses har några av oss varit på mässan Bok och bibliotek i Göteborg sista helgen i september och det är alltid lika trevligt. Bara ett par dagar innan bokmässan öppnar kommer min egen roman Närmare dig ut som pappersbok i formatet storpocket och den kan köpas i Qoola qvinnors monter C00:05 där min förläggare Annika Bengtsson finns med sitt Grim förlag, som gett ut Närmare dig som e-bok och som nu alltså kommer i pappersvariant också.

Det är fortfarande sommarljummet sent på kvällen, men nästa gång vi ses kommer det att vara betydligt mörkare när vi beger oss hemåt ...



tisdag 3 september 2013

Tankar kring Mina fotsteg i ditt hjärta



På baksidan av Bosse Lidéns debutroman Mina fotsteg i ditt hjärta står det att det är en nostalgitripp till 70-talet där galna upptåg blandas med betydligt djupare tankar om skuld och ånger. Det står också att det är en bok fylld av värme och humor samt en stor portion eftertänksamhet och ja, jag kan inte annat än hålla med. Det är faktiskt en så pass bra beskrivning att mina tankar kring Bosses debutroman skulle kunna sluta där, men så lätt tänker jag inte göra det för mig.

Nej då, jag vill gärna berätta om huvudkaraktären Sebastian Rosander, hans vänner och deras unga liv som skildras genom författarens uppmärksamma och erfarna ögon. Om bokens största del hade gjort anspråk på att utspela sig i nutid, kring det gyllene året 2013, hade jag gapskrattat högt. Det gör den verkligen inte och det är så tydligt att jag ler varje gång jag känner en fläkt av det 1970-tal jag själv växte upp i.

Jag är några viktiga år yngre än författaren för att exakt känna igen alla detaljer, men den här berättelsen är inget hastverk utan tvärtom en fascinerande spegelbild av hur jag uppfattade att ungdomar både agerade och uttryckte sig för några decennier sedan. Den kärnan kommer man inte åt på en kafferast medan man rafsar ner några anteckningar på baksidan av ett kvitto från Ica.

Jag kan tänka mig att det varje gång författaren satt sig för att skriva tagit en stund att komma in i stämningen för att sedan fortsätta berättelsen, för det är faktiskt märkligt hur tydligt jag hör de unga flickorna och pojkarna prata på ett sätt jag inte hört på massor av år.

Redan på sidan 19 fnissar jag högt åt:

”Är du fläng i roten? Har du fått cykelkörkort i ett paket Corn Flakes? Är du verkligen riktigt navlad?”

Allvarligt talat, det är ju så roligt att jag skrattar halvt ihjäl mig! Jag som jobbat med ungdomar inom skolvärlden i så många år har inte hört dessa uttryck en enda gång, men när jag var liten var det vardagsmat. Vi pratade så med varandra. Hela attityden att knuffa in folk i skåp och annat småbus är så på pricken att jag blir generad över hur vi lät och vad vi gjorde. Mina egna barn, som är 12 och 14, skulle tro att jag blivit galen om jag började prata som Sebastian och hans polare och då har jag ändå gjort det en gång i tiden.

Andra härliga tidsmarkörer är att de lyssnar på LP-skivor i butiken innan de köper dem och väljer mellan att se Blåsningen eller Exorcisten på bio. Jag var för ung för båda filmerna när de kom, men LP-skivor hade jag massor och de flesta artisterna som nämns lyssnade jag också på, så igenkänningen är stor.

Handlingen i romanen med den vackra titeln Mina fotsteg i ditt hjärta kretsar kring Sebastian och hans stora kärlek Lena. När de är unga finns inte Facebook eller msn med sina chattfunktioner, så de skriver små lappar till varandra och lapparna är fulla av av nyfikna frågor. Frågorna är precis så sött oskyldiga som de ska vara när man nyss blivit tonåring. De handlar om vilket sällskapsspel (inte dataspel, för det är alldeles för modernt) som är roligast, vilken linje (inte program som heter idag) man ska välja till gymnasiet och om man gillar att läsa böcker (inte hänga vid datorn som man mestadels gör nuförtiden). Så rart och nyförälskat pirrigt att det blir varmt i magtrakten när jag läser.

Trots en del dramatik i handlingen längs vägen är det genomgående en finstämd historia och det finns en tydlig vilja, tycker jag, att skriva något som människor kan tycka om. Och jag gör det. Är du trött på hårdkokta deckare med realistiska våldsskildringar är detta en mycket trevlig avkoppling i solstolen en sensommardag när du behöver en filt omkring benen för att inte smita inomhus.

I början reagerade jag på alla de målande metaforer författaren generöst svänger sig med och tyckte att det blev väl mycket av den varan, men det blir en del av Bosses alldeles eget sätt att skriva och jag är inte den som tänker ta ifrån honom hans stil, även om jag säkert hade föreslagit att han skulle plocka bort en och annan om jag varit redaktör för boken.

Det finns många roliga detaljer instoppade så gott som överallt i boken och en av mina favoriter är faktiskt precis i slutet när jag i efterordet läser om Marie Fredriksson, som gick i Sebastian Rosanders klass i Halmstad, och som finns med här och var i handlingen. Eftersom det allra mesta i boken känns helt autentiskt tack vare sin stadiga grund i det verkliga 70-talet läser jag hela efterordet med stort intresse.

Inte heller där har Bosse Lidén slarvat och lämnat något åt slumpen, utan han håller stilen med både dråpligheter, humor och ett visst mått av hemskheter till och med i efterordet.

Närmare dig som e-bok


I bokcirkeln läser vi oftast pappersböcker, men några lyssnar då och då på ljudböcker och numera händer det till och med att vi tar oss igenom något så modernt som en e-bok.

Då passar det ju utmärkt att jag just släppt min e-bok Närmare digGrim förlag. Det är hur enkelt som helst att låna den via Elib och bibliotek men det går förstås också utmärkt att köpa den, just nu till superbilligt kampanjpris, om man vill behålla den i sitt e-bibliotek.

Det finns flott nog ett författarporträtt om mig på förlagets hemsida och där kan ni läsa lite mer om mig.


Lagom till den stora och välbesökta mässan Bok och bibliotek i Göteborg sista veckan i september kommer också Närmare dig i pappersutgåva och då i det trevliga formatet storpocket.

Även om man är ruskigt modern måste man ju inte helt släppa pappersboken ännu ...

Min nya författarbild - visitkort är beställda!






måndag 5 augusti 2013

Bokprat önskas


Jag hoppas att ni alla njuter av sommaren och har hittat en bok med lite orange på omslaget. 

Själv läser jag Väldigt sällan fin av Sami Said och skulle faktiskt gärna vilja diskutera den med någon, så om ni ännu inte valt eller hinner med en bok till så är detta ett hett tips. Det finns mycket att prata om inom olika områden.

Lite krävande är den, men mycket intressant. Tycker jag, alltså.


måndag 8 juli 2013

Böttö från havet


När jag åkte hem från Danmark passade jag på att ta dessa bilder (och några till) på Böttö. En bokcirkeltjej i vårt gäng har fina kopplingar dit och vi har faktiskt pratat om att åka dit någon gång, allihop, men det har ännu inte blivit av.

När man kommer från havet är fasaden vit, så den ska synas bra mot land, och när man åker från Göteborg och ut mot havet är fasaden röd, så den ska synas bra mot havet. Nog är det ett coolt sjömärke?

Vad säger ni, allihop? Blir ni mer eller mindre sugna på en tur när ni ser bilderna...?







söndag 23 juni 2013

Ett annat liv





En skrivarvän till mig heter Torsten Larsson och han har via en annan skrivarvän fått tips om att skriva en berättelse utifrån att 400 resväskor hittades på vinden på ett mentalsjukhus 1995. Väskorna kom dit mellan 1910 och 1960 tillsammans med sina ägare, alltså patienterna, och genom att tjuvkika i väskorna kan man föreställa sig lite kring hur deras liv kan ha tett sig en gång i tiden.



Jag valde att skriva om den första bilden och den föll jag för att den innehåller guldskärp, paljetter och fransar. HÄR hittar du den. Alldeles för mycket flärd och glädje för att tillhöra en mentalpatient, tänkte jag, och fick genast upp en massa bilder i mitt huvud. Vad hade hänt egentligen? Varför hade denna unga kvinna, för det kände jag direkt att det var hamnat på mentalsjukhus?

Anledningen till att jag publicerar den här idag är att jag dels vill bjuda på lite söndagsläsning och dels för att jag kollat läsbarhetsindex i denna novell. Mer om varför jag gjorde det finns att läsa på systersajten Joannas universum HÄR.

Ett annat liv


En sköterska har just baddat mig med ljummet vatten. Hon säger att det räcker så. Att jag är tillräckligt ren nu. Naturligtvis håller jag inte med henne och de första månaderna jag var här protesterade jag högljutt mot att jag inte fick ta mina dagliga bad. Badsalt verkar de inte känna till över huvud taget på detta märkliga ställe och de förstår inte vikten av att bli riktigt ren.

En ful särk fick jag hjälp att ta på mig. Den var som alltid stel och i onödigt tjockt tyg. De sju knapparna framtill var lika vita som resten av den långärmade klänningen. Jag kan förstå om lakansväv användes till kläder förr, för då fick man acceptera vad som bjöds och inte vara kräsen. Men idag? När det finns finns tunna, mönstrade tyger att sy vackra kläder av? Det faktiskt 1927 och inte 1827.

Jag saknar mitt guldskärp. Det kanske inte hade gjort underverk för den här trista klänningen, men det hade piggat upp den en del i alla fall och gett min slanka figur en mer tilltalande linje. Inte för att det spelar någon roll. Inget spelar ju egentligen någon roll längre.

Plågat minns jag vår natt på New Hotel Randolph. Det var en av många nätter då du lyckades fly från dina förpliktelser och din bittra fru som aldrig förstod dig, men just den natten var speciell. Jag är övertygad om att vårt kärleksbarn blev till just då. Barnet som skulle bli vår biljett till ett gemensamt och lyckligt liv. Minns du vad du sa till mig? Kommer du ihåg alla löften du gav? Hur du kysste mig rosig och varm? Hur jag fnittrade förläget när du blev alltför ivrig och rev sönder min nya, svarta klänning med fransar längst ner? Jag har sparat fransarna och lagt dem i min resväska. Kanske kan en skicklig sömmerska få dem på plats igen.

Minns du att det var min nittonde födelsedag när vi vaknade tätt omslingrade morgonen därpå? Jag brukade stryka dig över ditt mörka, vågiga hår och ömt viska att de grå tinningarna var det enda på dig som avslöjade att du just passerat fyrtio. Du var en stilig man och jag längtade till den dag då jag skulle stå brud och få lova dig evig kärlek inför Gud och resten av världen. Jag har fortfarande kvar den bruna kammen du glömde på hotellrummet, men den ligger också i resväskan och den har de gömt för mig. De säger att det är för plågsamt för mig att se mina saker från förr.

Trots att min mage snart började växa i fasligt rask takt och jag ännu var ogift var jag lugn och harmonisk. Rent av lycklig och förväntansfull. Min far, som var borgmästare i staden, sa flera gånger att jag var tvungen att tänka på mitt yttre och inte lägga på mig onödiga kilon innan jag blev bortgift, men jag bara viftade bort hans kommentarer. Inte anade han att hans närmaste medarbetare på stadskontoret snart skulle bli far till hans eget barnbarn.

Däremot uttryckte far ofta oro över hur sorgligt det var att en så trevlig man som du var barnlös och dessutom hade en hysterisk fru, som mestadels var sängliggande. Det tyckte han var tragiskt, min omtänksamme far.

Det sista jag fick av dig var ett brev. De säger att det inte var adresserat till mig, men det var det. Du kallade mig alltid Anna Delon, efter en romankaraktär som du varit så förtjust i som tonåring, och det var det som stod i brevet, trots att jag heter Anna Norton. Brevet levererades med bud sent en tisdagskväll och du skrev att du ville att vi skulle ses morgonen därpå.

På en parkbänk såg jag dig sitta när jag närmade mig ditt och min fars kontor. Det var en diskret mötesplats för det var viktigt att ni båda visade er bland vanligt folk och ingen höjde på ögonbrynen när jag kom i min nya ljusgrå klänning med paljetter om livet. Min mor anser att paljetter hör hemma på fest och inte till vardags, men vad kunde vara festligare än att få träffa dig? De högklackade mockaskorna var nyputsade med den lilla borsten jag fick på köpet när jag beställde skorna och jag kände mig som en prinsessa när jag trippade fram längs kullerstensgatan.

Du berättade för mig att du kontaktat en advokat och att han skulle hjälpa dig med skilsmässopappren. För en gångs skull kunde det faktum att din fru och du inte hade några barn vara dig till gagn. Även det faktum att två läkare intygat att hon var en hysterika borde borga för en snabb och smidig skilsmässa. Jag var så lycklig att jag bara ville slänga mig om din hals och överösa dig med heta kyssar, men det hade inte passat sig, så jag avstod.

Istället torkade jag diskret bort en lyckotår ut ögonvrån innan jag vände på klacken och gick hemåt med huvudet högt och med en hand vilande på min runda mage.

Alla förhoppningar som du väckte. All den lycka som jag kände. De små, svaga sparkarna från vårt barn i min växande mage. Åh, detta ljuva liv.

Hur kunde det så plötsligt och brutalt ta slut?

Några dagar senare kom min far hem höggradigt berusad strax efter midnatt. Han och du hade gått till den lokala restaurangen, som ni gjorde då och då för att diskutera arbetet och ta en whiskey eller två. Ni båda tyckte mycket om dessa stunder och jag brukade le åt att du kände min far på ett helt annat sätt än jag gjorde. Med dig var han en spjuver, brukade du säga. En riktig skämtare med bullrigt skratt och en pipa i mungipan.

Något hade fått er båda att balansera på räcket vid hamnen på vägen hem. Min far hade gått först och du alldeles efter. Du hade tyckt att balansen inte var vad den borde vara, men då hade min far kallat dig ”ynkrygg” och du hade antagit utmaningen. Plötsligt förlorade du fotfästet och föll.

Min far berättade hur du först slagit huvudet i räcket och sedan med ett ljudligt plask trillat i kanalen. Det var kolsvart, bråddjupt och säkert inte mer än femton grader i vattnet. Min far ropade på dig och skrek på hjälp, men hamnen låg öde så sent på kvällen och ingen kom till undsättning. Hur hjälpen till slut kom fram vet jag inte, men jag vet tog två timmar att få upp din tunga kropp och att hjälpen kom alldeles för sent.

Jag var förtvivlad. Förkrossad. Utom mig av sorg. Inte tordes jag berätta om vår kärlek och vårt efterlängtade barn, så min bottenlösa förtvivlan över att min fars arbetskamrat drunknat verkade minst sagt förbryllande. Far hade oerhört dåligt samvete för det som hänt, men min förtvivlan var ändå så mycket större än hans. Jag varken sov eller åt på flera veckor. Däremot grät jag oavbrutet.

Jag grät så mycket att barnet gräts ut ur min kropp. Det är så jag ser det. Min kropp tömdes bokstavligen på liv och det yttersta priset jag fick betala för mina starka känslor var att jag förlorade inte bara min själs älskade utan också vårt barn.

Ingen mer än jag känner till vem som var far till det gossebarn jag förlorade i vad läkaren uppgav vara vecka 23 och mina föräldrar säger att det inte spelar någon roll bara jag blir frisk. Blir frisk? Jag är inte sjuk. Jag har stängt av mina känslor och har slutat att gråta. Inget gott kommer av känslomässiga berg- och dalbanor. Jag är fullständigt frisk. Inget, eller ingen, ska få komma åt mitt hjärta en gång till.

Det enda jag vill är att få ta mina dagliga bad i hett vatten, så mitt yttre kan få den renhet mitt inre saknar, och bära vackra klänningar som jag gjorde förr när min insida matchade min utsida.

Är det för mycket begärt?