söndag 6 november 2016

Äntligen tillbaka hos kvällens värdinna


Hos Malin med Fia, Sofie, Gerd, Catrin, Sussie och Joanna

Det var trevligt att vara tillbaka hos kvällens värdinna för första gången på väldigt länge. Det mesta var sig likt, men det nya matbordet i köket drog genast blickarna till sig. Otroligt läckert! Det var både rustikt och turkost och vi blev alla väldigt förtjusta i det.

Oktober månads bok, Käre ledare - min flykt från Nordkorea av Jang Jin-sung hade ingen av oss läst ut, men två hade åtminstone kommit en bra bit. Båda tyckte att boken var lättillgänglig och intressant, men samtidigt att det var lite väl mycket politiska delar i den. Det är i och för sig inte konstigt, eftersom handlingen bygger just på Nordkoreas speciella politiska situation, men kanske var det lite väl detaljerat, tyckte någon.

Ofta tycker vi att det är väldigt givande att läsa en bok där verkligheten skiljer sig en del från vår egen vardag, så vi var några som tyckte att det var synd att vi inte alls hunnit med månadens bok, men tyvärr blir det så ibland. Dessvärre blir diskussionen kring boken inte så omfattande när så få läst, men vi fick i alla fall höra att den absolut är läsvärd, så kanske kan vi ge oss på den när vi får tid framöver.

Till skillnad från förra träffen, då vi skrattade nästan hela kvällen, blev denna afton i november mer allvarlig. På något sätt landade vi gång på gång i sjukdomar, omstruktureringar på jobbet och annat som inte var så upplyftande. Det är ändå skönt att vi har varandra och att man kan få lätta sitt hjärta och få sympatier från fina väninnor.

Något vi behövde bolla var vilken restaurang vi ska gå till i december. Vi började med att konstatera att vi i alla fall ska hålla oss i Kungsbacka och sedan funderade vi fram och tillbaka på olika alternativ. Till slut föll valet på @burger på Storgatan 25. Precis som namnet antyder är det hamburgare av olika slag som serveras och ett par i sällskapet har redan varit där och ätit. Båda tyckte att det var väldigt gott och det är alltid roligt när det öppnar nya ställen, så vi bestämde oss för att prova. Alla, oavsett om man kommer eller inte, måste meddela mig via mejl, som kommer alldeles snart, så vi kan få till en korrekt bokning.

Som vanligt går tiden tillsammans alltid fort och snart var det dags för kvällens värdinna att plocka fram november månads bok. Den här gången ska vi läsa förra årets Augustprisvinnare; Allt jag inte minns av Jonas Hassen Khemeri. Lustigt nog matchade omslaget matbordet helt perfekt i färg.

Nästa gång vi ses blir sista gången för 2016 och det är inte bara detta år som gått otroligt snabbt, utan det har alla våra år tillsammans gjort. Vi har faktiskt hållit ihop i hela fjorton år nu. Nog är det ganska fantastiskt? Tänk vad vi delat under alla dessa år!

Huttrande gick vi ut i kylan denna novemberkväll och nästa gång står det alltså hamburgare på menyn!

söndag 16 oktober 2016

Så många glada skratt det blev



Hos Åsa Ö med Fia, Catrin, Cattis, Gerd, Åsa K, Heidi och Joanna

Ibland är det helt otroligt så mycket vi skrattar på våra träffar och så var det denna härliga afton i oktober. Det var flera som inte kunde komma på grund av det
pågick en gymnasiemässa i tre dagar just denna vecka, men vi som var på plats hade extremt roligt. Jag har själv jättemycket att göra under hela oktober och innan jag åkte till bokcirkelträffen hade jag en tydlig tanke på att åka hem igen vid 21-tiden för att beta av några viktiga måsten, men av det blev absolut inget alls. Tanken att åka hem föresvävade mig inte ens. Det var först när en annan i gänget undrade över den nya bokcirkelboken som jag insåg hur mycket klockan blivit och kom på att jag tänkt mig en tidig sorti. Det säger en hel del.

Eftersom några kom lite senare p g a att de besökte gymnasiemässan inledde vi inte med att tala om förra månadens bok, som vi vanligen gör, utan vi började prata om skolvärlden. Där har vi alltid mycket att säga och vi delar så gott vi förmår med oss av våra erfarenheter. Att välja både utbildning och skola är ett väldigt stort beslut och det krävs att man funderat ordentligt, så ju mer information man får desto bättre.

Några gånger nu har det blivit så att vi pratat sjukdomar och diagnoser på olika sätt och det är inte ett så kul ämne alla gånger, men denna kväll kom vi in på det flera gånger och vi skrattade åt nästan allt. Det är alltid omöjligt att återge i efterhand, men det var så himla skönt att få skratta åt upplevelser på mammografin och vid cellprovstagningar t ex. Till och med tamponger och kondomer var roligt att prata om.

Jag berättade också om ett så härligt mejl jag fått. Då och då får jag förfrågningar om nya medlemmar i bokcirkeln, men efter att ha haft det uppe till diskussion vid några tillfällen har vi bestämt oss för att alltid tacka nej. Vi är ett för sammansvetsat gäng för att det ska funka. Det här mejlet stack dock ut och jag blev så inspirerad.

Det var en kvinna som också har en bokcirkel med sina väninnor och de åker ibland på resor i böckernas spår. Vilken strålande idé! Bland annat hade de varit i Barcelona efter att ha läst tre böcker med anknytning dit. Jag blev så sugen på att göra samma sak! Lite längre ner i blogginlägget kan ni läsa varför kvällens största skratt kom just apropå detta.

Kvinnan som mejlade frågade om jag hade boktips utifrån en sådan tanke och undrade om vi reser ibland, men det gör vi ju inte, tyvärr. Men nog vore det roligt. Jag tycker verkligen att vi ska fundera på det och ta uppfrågan igen när fler är på plats.

Så småningom hade alla som tänkt komma denna afton dykt upp och vi kunde prata om september månads bok, Kanske är det allt du behöver veta av E Lockhart. De flesta hade läst hela eller nästan hela och det är alltid kul. Vi konstaterade snabbt att det var en extremt lättläst bok. Skönt stor stil och glest mellan raderna. Själv läste jag ut boken på en helg genom att helt enkelt avnjuta sensommarens sista strålar ute på altanen några timmar på lördag och några på söndag.

Boken hade tonåringar som huvudpersoner men det kändes ändå inte som en ungdomsbok. Ungdomar kan absolut läsa den, men den kunde (i alla fall nästan) likaväl handlat om lite äldre personer.

Det var intressant att vi alla trodde att vi hade upplägget rätt så klart för oss, men så kom då en rejäl twist och vi förstod att det vi tänkt och utgått ifrån var helt fel. Det pratas ibland om twister i böcker, men så sitter man ändå där och har listat ut twisten i förväg. Den här gången tror jag dock att ingen hade gjort det. Det var lite befriande att vi fick bli överraskade.

Den djupare tonen med rasism, etnicitet, rik/fattig och att följa i familjens spår eller att göra uppror diskuterade vi också och vi tyckte att det var en intressant bok ur många aspekter. Några rekommenderade boken till sina egna ungdomar medan några tyckte att den var för otäck för unga.

Språket var enkelt utan att vara tråkigt och det var mestadels intressant att följa huvudpersonen Cadence, även om någon sa sig glömt namnet och menade då att man trots allt inte blivit så gripen, vilket jag absolut kan hålla med om. Vad hände egentligen den där femtonde sommaren? Varför minns hon inte vad som hände?

I slutet får vi veta, förstås. Och de som inte läst ut boken till träffen fick ju veta via oss som pratade om det... Så kan det gå med twister. Men det var ju en överraskning trots att det kom på detta sätt.

Tiden sprang som sagt iväg denna afton och helt plötsligt var det dags för någon att gå hem. Då kom oktober månads bokcirkelbok fram och det visade sig vara en rätt så annorlunda bok mot vad vi läst på ett bra tag. Nu ska vi läsa Käre Ledare - min flykt från Nordkorea av Jang Jin-sung. Den är en sann berättelse om den högt uppsatte tjänstemannen Jang Jin-sung som en dag tar med sig en säkerhetsklassad tidskrift hem från jobbet. Jang lånar ut tidskriften till en god vän som glömmer den på ett tåg och dagen därpå står säkerhetspolisen på Jangs kontor.

Det låter som en väldigt spännande och intressant bok, för det är ju oerhört svårt for oss i västvärlden att föreställa oss hur livet i Nordkorea är.

Och den som nu kommer ihåg mejlet jag fick från kvinnan som reser med sin bokcirkel förstår genast att bokvalet gav upphov till kvällens största skratt. Om vi skulle ta och åka till Nordkorea en liten sväng? Haha, så underbart träffande och roligt!

Vi avslutade med att stämma av vem vi ska vara hos nästa gång och gå gärna in på fliken Kommande träffar ibland, för det har blivit en del byten.

Nästa gång vi ses är det november och då är säkert den verkliga höstkylan här - hittills har vi varit bortskämda med mycket sol och värme långt in i oktober...




onsdag 14 september 2016

Tillbaka efter sommaruppehållet


Hos Cattis med Sofie, Åsa Ö, Åsa K, Catrin, Heidi, Sussie, Millan, Malin och Joanna

Äntligen var vi tillbaka igen efter sommaruppehållet, men sommaren var långt ifrån slut denna varma sensommarkväll. Vi satt i uterummet med öppen dörr hela kvällen och njöt av de varma vindarna. Hela veckan efter träffen var precis lika fantastiskt varm, så nog har vi haft en makalöst lång sommar i år.

Kvällens värdinna är inte så mackig av sig, så flott nog bjöd hon på paj istället. Det var självklart jättegott och vi försåg oss med rejäla bitar av både matpajen och efterättspajen, som spännande nog serverades med gräddfil. Vi fick också stora gröna oliver, grymma hemgjorda hummus och tapenade samt tomater från både butik och grannen.

Under sommaruppehåller kunde vi välja på att läsa en uppföljare eller en självhjälpsbok. Jag hade redan tjuvstartat genom att läsa (och blogga om) Therese Nilssons tänkvärda Är du regissören i ditt liv?. Vi pratade lite om den igen och hur olika metoder väl hjälpt författaren själv och säkert kan hjälpa även andra. Flera andra hade också valt självhjälpsbok och det var ganska varierande ämnen och lika varierande omdömen.

Några i bokcirkeln hade med sig boken så jag kunde ta en bild, som stöd för minnet, men det var säkert fler böcker än så som avhandlades utan att de kommer med denna gång. Här följer i alla fall några av de lästa titlarna:

Det sitter i huvudet av Michael Södermalm

Läsaren har upplevt författaren IRL och tyckte inte att boken levde upp till förväntningarna hon hade efter att ha hört och sett honom föreläsa. Den entusiasm som han har när han föreläser gick inte fram på samma sätt i boken.

Själv - kraften i egentid av Linus Jonkman

Om att trivas med att vara i sitt eget sällskap. Läsaren tyckte att det var lite intressant men har ännu inte läst ut boken.

Sluta oroa dig - börja leva! av Dale Carnegie

En lite äldre bok som stått i bokhyllan i flera år, men som nu åkte fram tack vare titeln som passade läsaren bra i livet just nu. Kanske inga större aha-upplevelser, men ibland behöver man bli påmind om saker som man egentligen redan vet.

Vi pratade lite om resor, både gjorda och planerade, och del blev också en del jobbsnack eftersom flera genomgår förändringar på sina arbetsplatser. En har flyttat ut från ett ensamt kontor till ett kontorslandskap och en annan arbetar numera på en arbetsplats där det inte finns några bestämda platser, utan man tar sin låda och ser var det finns en ledig plats. Den tar man.

När det blev dags att presentera månadens bok blev det någon form av omröstning kan man säga. Kvällens värdinna hade redan innan sommaruppehållet bestämt vilken bok hon skulle välja och med tanke på hur sällan man är värdinna och därmed får chansen att välja bok är det naturligtvis ett tillfälle man gärna vill ta vara på.

Samtidigt råkar det krocka med att en i bokcirkeln själv släpper en ny bok och då kan man ju tänka sig att man kanske borde välja den boken när den just kommit.

Efter lite funderingar fram och tillbaka bestämde vi att (självklart) ha den bok som värdinnan valt och så väntar vi med den andra (När mörkret viker undan för livet av mig själv, Joanna Björkqvist) tills i december, då den blir alternativ bok till årets nobelpristagare. Vi har ju som bas att vi läser nobelpristagaren under julen, men vi brukar också ha ett alternativ som är lite mer lättsmält och i år blir det alltså min nya reportagebok, som faktiskt - ämnet till trots - är mer lättsmält än man kan tro.

Boken som värdinnan valt är Kanske är det allt du behöver veta av E. Lockhart och den har vunnit Goodreads Choice Awards och är också utsedd till en av årets bästa böcker av flera medier. Omslaget fick genast beröm så vi hoppas att insidan lever upp till den snygga utsidan. 

När vi diskuterade kommande värdinneskap visade det sig bli riktigt rörigt framöver. De tre kommande värdinnorna bytte lite hejvilt med varandra för att det skulle passa alla och jag hoppas att jag fick till allt korrekt nu (med värdefull hjälp - tack!). Hojta till om något blev tokigt i alla fall.

Nästa gång vi ses är det redan oktober och då är Bokmässan över för i år. Jag har tidigare mejlat att ni kan köpa lite billigare biljetter via "mitt" förlag och några har redan gjort det. Om fler är intresserade kan ni bara mejla mig.

Till er som kommer till Bokmässan - välkomna, vi ses nästa vecka! Till er andra - vi ses på nästa träff!













söndag 28 augusti 2016

Tankar om Tsunamin



Tsunamin av Jenny Forsberg är den tredje jag läst av författaren. Jenny frågade mig i början av sommaren om jag ville läsa och tycka till om hennes senaste roman och det ville jag visserligen, men sa också att det skulle dröja innan jag hann, för schemat var fullt ända fram till nu. Det gjorde inget, tyckte Jenny, så boken kom med posten och nu är jag i fas med livet igen så äntligen har jag läst ut den.

Och det gick som vanligt lätt som en plätt. Jenny skriver nämligen, precis som i hennes tidigare böcker som jag har läst (Blogga, tvittra och fejsbucka och Akrobaten) väldigt lättillgänglig. Hon arbetar fyra dagar i veckan på soloföretaget Klartext, där hon är språkkonsult i svenska, och är det något hon verkligen kan är det att vara begriplig. Ett överlastat språk, krångliga syftningar och språkliga kullerbyttor är inte Jennys grej helt enkelt. Tvärtom står själva historien, eller i det här fallet historierna, i fokus.

I Tsunamin berättar Jenny fem olika historier som är påhittade, men bygger på verkliga öden. Författare befann sig på Sri Lanka när tsunamin drabbade Asien på annandagen 2004. Hon själv blev inte skadad, inte ens blöt om fötterna, men hon påverkades ändå djupt av händelsen och skrev boken för att hon vill att tsunamin ska ingå i vårt kollektiva minne.

Det gör den antagligen ändå, för jag tror inte jag är ensam om att känna att även vi som firade julens högtidligheter tryggt hemma i Sverige blev oerhört berörda av alla bilder, filmer och siffror över antal döda och skadade som kablades ut över världen. Det var en chock oavsett var vi befann oss och vi kan omöjligen glömma det fasansfulla vi kände.

Men det gör inte Jenny Forsbergs bok mindre intressant eller värdefull. Tvärtom har hon på ett utmärkt sätt skildrat fem olika perspektiv av det som hände och det ger en vid bild av katastrofen. De västerländska turisterna som var på semester i Thailand och andra drabbade delar av Asien hade aldrig hört talas om fenomenet tsunami. Det hade däremot de som bodde där. Smong kallades det, skriver Jenny, och vi får följa en familj på Simeule-ön i Indonesien som vet exakt vad det innebär när vattnet drar sig undan. Då kommer smong och då har man en kvart på sig att ta sig upp på berget en bit bort. Detta är kunskap de är noga med att förmedla till sina barn.

Samma sak med elefanterna på Sumatra i Indonesien - jo, en ev de fem berättelserna handlar om elefanter. Även elefanterna förnimmer att något är på gång och de flyr också mot en tryggare plats i bergen. De vet instinktivt vad det handlar om.

I Patong, Phuket, Thailand är det däremot helt annorlunda. Turisterna där, bland andra Jens och hans barn Maja och Emil, anar ingenting. Maja och Emil bygger sandslott och Jens läser bok en alldeles vanlig förmiddag på stranden när havet plötsligt drar sig undan. Jens tittar förvånat och alldeles därpå inser han att vattnet kommer tillbaka med en ofattbar hastighet och kraft. I tumultet som uppstår tappar han bort båda sina barn och det gör ont i magen att tänka både på det och på att barnens mamma är kvar i Sverige, helt ovetande om vad som hänt.

Jag vill inte spoila bokens innehåll men samtidigt måste jag få säga att det jag tycker allra bäst om i denna bok är den snygga växlingen mellan de olika berättelserna och inte minst att de så skickligt vävs samman. Det är väldigt effektfullt och det märks att författaren har storyn klart för sig, för det blir lite som att baka en sockerkaka. Man slänger i några ägg, lite socker, mjöl och bakpulver. Var och en för sig är ingredienserna helt egna, men tillsammans blir de genom energisk vispning och en stund i ugnen en god kaka. Så skulle jag vilja beskriva Tsunamin - som en välgräddad sockerkaka. Jag gillar när saker och ting känns genomtänkta och genomarbetade och jag har väldigt svårt för slarv och ologiska detaljer. Inget i Tsunamin är slarvigt genomfört och allt hänger ihop på ett sätt som gör att bokens sista fjärdedel blir den absolut bästa.

Precis som i Akrobaten är kapitlen föredömligt korta och tack vare de tydliga rubrikerna är det lätt att direkt veta vems berättelse vi ska få ta del av. Det uppskattar jag mycket, för på pappret kan man tro att det blir rörigt med ständiga växlingar mellan fem olika perspektiv, men så är det inte alls. Absolut inte. Vi är som läsare konstant helt med på banan.

Som en liten parentes vill jag också påpeka att jag är väldigt känslig för namn och det händer att jag retar mig på att personer i romaner fått namn som är helt fel för deras ålder, personlighet eller annat. Men alla namn här är perfekt utvalda, tycker jag. Dessutom är de utländska namnen så vackra. Vad sägs om Darsia, Zulny och Citra? Som musik i mina öron.

Rent språkligt kan man ha olika åsikter om Tsunamin och jag känner mig lite tudelad där. Språket är som sagt oerhört lättillgängligt och okomplicerat och det är ju å ena sidan bra. Men samtidigt hade jag personligen kunnat tänka mig lite längre meningar ibland och ett lite större djup i reflektionerna. Inte minst när Maria skriver dagbok på vägen hem från Sri Lanka. Hon känns betydligt yngre än sina arton år när hon skriver ner sina funderingar över det faktum att hon inte fick träffa sin biologiska mamma på grund av tsunamin.

Det lite korthuggna språket skapar ibland också något av en distans till människorna, men samtidigt ställer det själva handlingen i fokus och det är inte heller fel för då kan varje läsare själv fylla i med sina uppfattningar av människorna. Jag tror att det helt enkelt är en smaksak, både hur man skriver och hur man läser.

Just språket gör att jag funderar lite över målgruppen här precis som jag gjorde när jag läste Akrobaten. Utan tvekan eller darr på rösten skulle jag gärna se att högstadie- och gymnasieskolor köpte in Tsunamin till sina skolbibliotek, för jag är övertygad om att de allra flesta elever med lätthet skulle ta sig igenom hela boken (och det gör tyvärr inte dagens ungdom med alla böcker nu för tiden) och därefter ha spännande boksamtal om den. Det funkar den perfekt till, kan jag säga som suttit i boksamtal med hundratals elever genom åren.

Under boksamtalen är några av de centrala frågorna vi brukar diskutera vad boken säger om oss människor, vad den säger om den tid den utspelar sig i och vad vi kan lära oss av det vi läst. Det finns många spännande svar att plocka upp från Tsunamin och jag är helt säker på att eleverna skulle komma fulladdade med tankar inför ett sådant samtal.

Avslutningsvis skulle jag vilja säga att jag gillar boken som fysisk produkt också. Det känns ödesmättat med mjukiselefanten på framsidan och färgerna är klara och snygga. Omslaget passar innehållet mycket väl.




















lördag 30 juli 2016

Födda: När mörkret viker undan för livet


Våra älskade orkade inte leva har fått en lillasyster! Äntligen är När mörkret viker undan för livet här! Hurra, så roligt! Jag tycker att böckerna är så fina ihop med sina färger. Det är kul att jag målat omslagen själv och fast jag var lite skraj i början har jag fått många fina och positiva kommentarer om just omslagen, så det känns väldigt trevligt.

På den internationella suicidpreventiva dagen 10 september släpps boken officiellt, men efter lite funderingar och bollningar med min förläggare Annika Bengtsson på Grim förlag har vi bestämt oss för att börja smygsälja den redan nu, så boken med sitt viktiga tema kanske kan få lite extra spridning inför just den suicidpreventiva dagen. Hela boken handlar ju om att det går att rädda liv.

Om du vill beställa ett signerat exemplar går det bra att mejla mig på joanna@bjorkqvist.org. Det går också fint att mejla direkt till förlaget på info@grimforlag.se om du vill ha den osignerad. Priset har vi satt till 165 kronor inklusive porto - ett kanonpris, tycker jag. Det går också att bevaka den redan nu på Adlibris, men där släpps den först om några veckor.

Jag hoppas att När mörkret viker undan för livet når många läsare, för det är mina fantastiska intervjupersoner värda!


onsdag 8 juni 2016

När mörkret viker undan för livet


Idag berättar jag äntligen vad min nya reportagebok, som kommer den 10 september på Grim förlag, handlar om. På många sätt blir det en uppföljare eller en lillasyster till Våra älskade orkade inte leva som släpptes i februari förra året.

I den förra intervjuade jag åtta nära anhöriga till en, två eller tre familjemedlemmar som tagit sitt liv och denna gång intervjuar jag åtta personer som burit på allvarliga självmordstankar eller gjort ett eller flera försök att ta sitt liv. Två personer som ägnar sitt yrkesliv åt suicidprevention intervjuas också; en professor och en psykiatrisjuksköterska.

Precis som förra gången gången medverkar samtliga öppet med sitt namn för att visa att vi vågar prata om någon av de allra svåraste som finns; att livet ibland är så svårt och tungt att den enda utvägen verkar vara att ta sitt liv. Genom att lyfta ämnet hjälper vi till att bryta vi det tabu som finns kring psykisk ohälsa, självmord och självmordsförsök.

Under arbetet med När mörkret viker undan för livet har jag träffat på fantastiska människor och alla har delat med sig av sina tanker, erfarenheter och känslor på ett otroligt öppet och fint sätt. Jag är så tacksam över att de låtit mig förvalta deras gripande historier och jag hoppas att de framtida läsarna ska bli lika berörda som jag har blivit.

IMG_0504Även denna gång har jag målat omslaget själv och jag har gjort det i samma stil som det förra för att man som läsare ska känna att böckerna hör ihop. Jag ser böckerna som två systrar och snart är det alltså dags för lillasyster att se dagens ljus.

Releasedatumet för den nya boken är mycket passande för den 10 september är den internationella suicidpreventiva dagen och hela boken handlar om just att förebygga självmord och få fler att orka leva.

Den är tänkt att ge en bild av vad som kan leda fram till suicidtankar, suicidförsök eller i värsta fall ett fullbordat suicid och vad man kan göra för att förhindra att det sker. Förhoppningsvis kan den bli en inspiration för andra som någon gång tänkt att de inte orkar leva längre, genom att andra berättar hur de gått vidare.

Ännu är det ett par månader kvar innan jag får hålla boken i famnen, men jag ser redan fram emot det!


tisdag 31 maj 2016

Magnifik avslutning på Norda Bar & Grill


På Norda Bar & Grill på Clarion Post Hotel med Åsa K, Millan, Malin, Cattis, Åsa Ö, Sofie, Fia, Catrin och Joanna

Det är alltid spännande att se vilket väder vi får när vi har säsongsavslutning för finns det möjlighet är vi gärna ute en del. I år hade vi en otrolig tur med vädret för det var nästan tropiskt varmt och helt underbart att stå ute i vimlet och dricka drinkar i flera timmar. Men innan vi kom så långt som till utomhusbaren hann vi förstås med att njuta av den fullständigt fantastiska brunchbuffén.

Från början var planen att vi skulle ses på den tidiga sittningen klockan 12.30 på Norda bar & Grill, men eftersom två i gänget hade förhinder ett par timmar lyckades vi ändra tiden till 14.30 och det passade alla väldigt bra. En bokcirkelflicka blev dock lite sen och skickade meddelanden längs vägen på var hon befann sig. När hon väl dök upp strax efter klockan 15 låg hon förstås lite efter i skålandet, så vi skrattade gott när hon raskt vinkade till sig vår servitris och bad om två glas bubbel som skulle serveras samtidigt. Helt underbart och väldigt klokt, tyckte vi, och vips var hon i kapp.

Det har tidigare hänt att vi bett om att få ett lite avskilt bord, men det sa jag inget om denna gång, så förvåningen och glädjen var stor när vi faktiskt fick en alldeles egen del av matsalen. Helt perfekt för oss!

Vi började med att beställa varmrätten, för en sådan ingår alltid i brunchen. Det fanns mycket gott att välja på och vi lyckades faktiskt beställa (så gott som?) alla olika rätter som fanns på menyn. Själv tog jag risotton som visade sig vara en en mycket god svamprisotto. Hon som tog Dagens fångst med fläsktärningar var också mycket nöjd med sin torsk. Även de amerikanska pannkakorna och hamburgaren fick gott betyg. Något mer var det också, så det var mycket blandad kompott och alla var nöjda.

Men allra nöjdast var vi helt klart med plockmaten från buffén. Det kostar 315 kronor för en brunch och det tyckte vi var i dyraste laget när förslaget presenterades. Hon som ätit där förut hävdade dock envist att det var värt varenda krona, så till slut tyckte vi att det kunde vara spännande. Och det var det. jag bara måste tillbaka.

Jag tror inte jag var ensam om att ha en väldigt begränsad bild av vad en brunch består av, men den bilden jag hade visade sig stämma extremt dåligt med verkligheten. Herrejösses, KAN allt detta goda vara brunch?

Jag tänker ägg och bacon (och som ickeköttätare är ju inte det någon direkt upplyftande tanke), rostade formbröd, äggröra och grillade tomater. Typ så. Inget av detta fanns. Hurra! Istället fanns skagenröra, varmrökt laxröra, sill, gravad lax, hummersoppa, rotsellerisoppa, omelett med rom och en generös asiatisk del full med sashimi och annat mumsig från den delen av världen.

Och ostar. Det fanns så ljuvliga ostar att de förtjänar ett eget stycke. En präst som var perfekt lagrad och rumstempererad. En brie som smakade precis som en riktigt fin brie ska göra. Och så en manchego och en taleggio som jag ville smuggla med mig hem i handväskan. Men jag gjorde inte det. Jag skötte mig. På toppen av detta ljuvliga fanns en hallon-lakritsmarmelad som var sinnessjukt god och passade till allt. Åh, vad vi njöt!

När vi var så mätta att vi knappt kunde röra oss var det dags för dessertbordet. Det gick inte heller av för hackor. Ojoj, vilka mousser, muffins och godisbitar. Så perfekta små portioner att man kunde ta nästan en av varje (nåja, hälften av godsakerna i alla fall) och få testa det stora utbudet. En dröm för alla som älskar sötsaker vågar jag lova. Ofattbart gott och dessutom vackert. Jag tog till och med en hjärtformad klubba som jag sög på medan vi diskuterade böcker. När åt jag en klubba senast? Många år sedan var det i alla fall, men de såg så lockande ut att jag inte kunde motstå dem.

Men ojdå, tänker kanske någon nu. Är det en matcirkel och inte en bokcirkel? Jo, det är innerst inne en bokcirkel så visst hade vi en bok att prata om också. Under maj månad skulle vi läsa Spådomen - en flickas memoarer av Agneta Pleijel.

Det blev en intressant diskussion om boken, men jag tror inte att den blev riktigt avslutad, så när vi ses igen i höst vore det trevligt att ta upp tråden igen och se om kanske fler läst ut den. Denna bok fanns inte som ljudbok så det var läsning som gällde. För min egen del har jag haft så väldigt mycket med all annan text jag arbetat med under månaden att jag endast hann läsa ungefär 70 sidor i denna bok och det grämde mig att jag börjat så sent för jag tyckte så mycket om språket att jag gärna vill läsa ut den.

Mina positiva ord väckte stor uppmärksamhet för det är ingen hemlighet att jag brukar vara den mest kritiska i gänget, men jag gillade både språket och hur författaren med sina vuxna ögon närmade sig flickan hon en gång var. Någon tyckte att boken var okej, men i det stora hela var det en kritisk skara denna eftermiddag och det största kritiken var att själva historien var ointressant för läsarna. Flera sa att det inte var givande att läsa om Pleijels funderingar för att hon i sig inte var en intressant person i sig själv och anledningen till att hon inte var det var att de inte hade någon tidigare relation till henne. Det tyckte jag var intressant för jag har endast läst Vindspejare av Pleijel tidigare och har inte någon direkt speciell relation till henne, men jag uppskattade ändå Spådomen.

Någon tyckte också att det fattades en massa ord. Vi pratar ofta om att det går att kapa hundra sidor mitt i boken, men här tyckte en av oss att det istället saknades ord för att binda ihop det hela. Samma läsare var kritisk till kniven som plötsligt dök upp och som gav berättelsen en lite udda ton. Vad var det för en konstigt kniv? Och det kan man verkligen undra.

Det fanns flera meningar i Spådomen som jag tyckte var vackra och jag ser fram emot att läsa ut boken framöver, för det vill jag verkligen göra. Här kommer ett par exempel på meningar som jag gillade lite extra och som jag inte spontant kunde hitta i den bok som en av tjejerna faktiskt hade med sig till träffen:

"Men hon försöker hitta ett korvskinn att stoppa in livet i, och dra till, och få det att hänga ihop. Livet vill inte gå ner i korvskinnet." Jamen, exakt så är det ju. Jag håller helt med. Mitt liv går heller inte ner i ett trångt korvskinn.

"Orden är som isflak. Inte för att de är kalla utan för att ingen bryr sig om vattnet mellan flaken." Men hur träffande är inte det? Så otroligt poetiskt och klokt uttryckt. När jag ser så här vackra meningar viker jag alltid in nedre hörnet så jag lätt kan hitta dem igen. Jag kan läsa tio böcker i rad utan att vika ett enda hörn, men här hade jag vikt två på endast 58 sidor. Det hör verkligen inte till vanligheterna.

Eftersom personalen behövde göra i ordning matsalen inför kvällens middagsgäster blev vi försiktigt utslängda så småningom och då gick vi till utomhusbaren istället. Det var där vi beställde både Aperola Spritz och Dagens drink som hette något med Johnny och innehöll Limoncello och Angostura bitter. Det var helt fantastiskt att stå där i solskenet utan att ens behöva en kofta.

Som vanligt hann vi prata om allt möjligt, men jag nöjer mig att säga att vi snackade shopping, bikinis, behåstorlekar och sommarplaner. Och självklar hann vi också bestämma sommarens tema. Men det visade sig vara riktigt svårt att välja så för första gången ska vi ha två olika teman som vi får välja mellan.

Det ena är att vi läser en valfri självhjälpsbok inom ett helt valfritt område eller ämne. Det andra är att vi läser en uppföljare av en författare som vi redan läst i bokcirkeln. Vad som är en uppföljare var lite oklart, men vi konstaterade att det är upp till var och en att bedöma. Antingen är det nummer två i en serie eller så är det en helt annan story av en författare vi läst tidigare. Var och en gör som den vill - det är ändå sommarlov och vi ska få vara lediga och göra lite som vi vill.

Vi hade så otroligt trevligt och mysigt på alla sätt och årets säsongsavslutning blev nästan sju timmar lång. Nästa gång vi ses är den 7 september. Vi hoppas att vi alla hinner uppleva en massa underbara saker fram tills dess.

Trevlig sommar!