söndag 18 februari 2018

Tullen blev vår mötesplats



På Tullen 8:2 med Åsa Ö, Cattis, Catrin, Sofie, Sussie och Joanna

På grund av sjukdom ställdes träffen hos månadens värdinna in med ett par dagars varsel och mitt i allt var det svårt för någon att hastigt och lustigt ta över stafettpinnen. Istället för att vara hemma hos någon bestämde vi oss för att träffas på Tullen i Kungsbacka 8:2 istället. Det blev helt perfekt eftersom det betydde att ingen behövde kasta om allt för mycket i sitt schema utan istället som vanligt bege sig till dukat bord.

Förra månadens bok var Guernseys litteratur och potatisskalspajssällskap av Mary Ann Shaffer och Annie Barrows. En lång och krånglig titel som jag inte tänker skriva fler gånger - hehe. Vi var i alla fall några som tagit oss igenom boken och när vi närmade oss slutet tyckte vi att den, trots stöket vi upplevde i början med alla olika karaktärer och det faktum att boken enbart består av brev och telegram, var rätt trevlig. En som börjat lyssna på den konstaterade dock snabbt att det var omöjligt att hålla isär vem som skrev till vem och lika omöjligt att få en känsla för de olika personerna när det handlade om så många.

Det höll vi andra med om men mot slutet utkristalliserades vissa personer och då blev det lättare att hålla ordning på alla. Personligen måste jag dock säga att jag aldrig i livet hade klarat att lyssna på den. Att man ens gör den här typen av böcker till ljudbok är en total gåta för mig som lätt fladdrar iväg i tanken om jag inte blir fångad av berättelse där jag kan ordning på saker och ting. Idén med att basera en hel bok enbart på brev och telegram är intressant och vi log lite åt att det gick betydligt snabbare att få fram breven på Guernsey förr i tiden än här hemma i Sverige nu för tiden.

Rent språkligt tycker jag att författarna fångat hur man antagligen uttryckte sig på den tiden (utan att ha varit med själv verkar det rimligt), men samtidigt gjorde det gammaldags språket att det dels var ännu svårare att komma karaktärerna nära och dels också extra svårt att hålla isär dem eftersom de lät på samma sätt allihop.

Sammantaget tyckte vi att boken mot slutet tog sig och var rätt charmig, men det är heller inte konstigt om man ger upp någonstans längs vägen.

Eftersom sportlovet var på väg pratade vi en del av vad vi skulle göra och det var många som hade olika planer på gång, så det ska bli trevligt att följa upp samtalet nästa gång och höra hur allt föll ut. Vi hoppas på trevliga upplevelser och inga brutna kroppsdelar.

En del jobbprat med det som vanligt och det är väl så med de flesta av oss att vi jobbar lite väl mycket. Det är roligt att ha mycket att göra och vara värdefull på jobbet, men det får heller inte äta upp oss. Vi är flera som behöver bli bättre på att vara ledig kvällar och helger.

Februari månads bok är Augustprisvinnaren De polyglotta älskarna av Lina Wolff. Trots att värdinnan var sjuk hade hon valt en bok och det var vi alla glada över. Det ska bli väldigt intressant att äntligen få läsa denna omtalade bok.

Nu blir det allt ljusare på kvällarna och kanske, kanske är det fortfarande lite ljust när vi ses nästa gång. Hoppas det!

torsdag 25 januari 2018

Jag är Fiona som dödar - grym bok

Självklart är jag aningen partisk, men Jag är Fiona som dödar av Urban Johansson är verkligen en fantastisk bok. Min vän och förläggare Annika Bengtsson på Grim förlag får ibland manus via mejl och om manuset verkar intressant nog att ge ut brukar hon konsultera mig innan hon slutgiltigt bestämmer sig. Hon är boss och den som fattar besluten, för det är faktiskt hennes förlag, men hon brukar ändå stämma av med mig vad jag tycker.

Så icke denna gång.

Annika bestämde sig direkt. Visserligen behövde manuset putsas lite, men att det skulle ut var det ingen tvekan om. När hon redan var helt säker skickade hon manuset till mig och jag höll genast med.

Jag är Fiona som dödar är en av de mest speciella böcker jag arbetat med som redaktör. Jag brukar vara redaktör för de böcker som kommer ut på Grim förlag och det är alltid ett roligt och stimulerande uppdrag eftersom allt som ges ut där redan från början håller hög kvalitet och framför allt har något unikt.

Det första jag lade märke till när jag började läsa manuset var att det inte fanns några anföringstecken trots att människor talade med varandra. Kunde inte författaren Urban Johansson kosta på sig några talstreck eller citattecken som vanligt folk? Nej, det kunde han tydligen inte, och det förbryllade mig en smula i början. Men efter bara ett par sidor hade jag helt accepterat det och det kändes som ett väldigt medvetet sätt att få hela texten att hänga ihop väldigt tätt istället för att dela upp den i brödtext och dialog. Älskar genomtänkta grepp!

Det märktes direkt att språket var viktigt för författaren. Det är gott om riktigt snygga formuleringar. Eller vad sägs om dessa pärlor?

"Ironiskt, tänker jag, att Adels mjuka händer, gjorda för en dans med rostfria instrument, styr en buss med begynnande rost."

"Skatteverket, och därmed konungariket Sverige, har dock förvånansvärt stort tålamod med svårläslig handstil, så länge den kombineras med noggrannhet och extremt få sjukdagar."

"Stick och brinn, sa jag. Jag är redan gift. Som i råttgift."

Förutom det rent tekniska och språkliga var dessutom själva storyn oerhört stark. Fiona har varit utsatt för sexuella övergrepp under sin uppväxt och hon är bara arton år när hon bestämmer sig för att hämnas på det tydligaste av vis. Förövarna ska få betala med sitt liv för vad de gjort henne och andra. Men hon nöjer sig inte med det. Alla ska dessutom få veta varför de mördats. Deras smutsiga hemligheter ska lämna de mörka skuggorna och exponeras i starkt ljus.

Jag är Fiona som dödar är en riktigt ryslig, gripande och välskriven thriller som det är omöjligt att lägga ifrån sig.

Nu är det äntligen dags för er alla att möta Fiona. Idag släpps boken som inte kommer att lämna någon oberörd - det är jag säker på. Redan baksidestexten visar det speciella språket boken är skriven på och det finns också ett generöst provläsningsavsnitt för den som blir nyfiken och vill läsa mer. Det här är baksidestexten:

Fiona är arton när hennes inre väggar spricker och tjäran rinner ut. Alltför många ofrivilliga möten har nått sin kulmen. År efter år, svin efter svin - det måste få ett slut. De som tagit hennes själ medan de roat sig med hennes kropp måste betala priset. Det högsta priset.
Samtidigt lockar ett annat liv. Det hela och rena livet där kärleken till litteraturen, konsten och musiken sakta läker ständigt blödande sår genom det vackra som mästarna förmedlar bortom tid och rum.
Frustration och ångest blir förödande i kombination med vrede och handlingskraft.
Hon blir Fiona som dödar.

måndag 15 januari 2018

Årets första träff blev färgglad


Hos Cattis med Åsa Ö, Sussie, Fia, Gerd, Åsa K, Catrin och Joanna

Som vanligt var det jättetrevligt att träffas igen efter juluppehållet. Första veckan i december träffades vi på Pinchos, men eftersom det inte var någon riktig bokcirkelkväll på grund av att vi faktiskt inte skulle prata om någon bok utan bara umgås rent allmänt, skrev jag inget om den träffen. Trevligt hade vi i alla fall och det kan ju vara kul att veta för alla som inte kunde komma. Som om någon trodde något annat!

Den här gången fokuserade vi istället rejält på månadsboken Omgiven av idioter av Thomas Erikson. Eller gjorde vi det egentligen? Nja, det kan man nog faktiskt tycka lite olika om, för när vi hade pratat om vilka färger vi ansåg oss själva och våra bokcirkelväninnor vara, klarade vi av själva boken på bara några få minuter. Kort sagt tyckte vi att den var underhållande skriven, men egentligen knappast nyskapande inom personlighetsanalysområdet, vilket heller inte författaren hävdar. Vi tyckte att den var lite pratig och att den kunde ha kortats, men samtidigt tyckte vi att den var rolig och att vi blev smittade att tänka i färger.

Kvällens stora behållning var förstås att vi redan för två månader sedan bestämde oss för att analysera varandra utifrån färgerna röd, gul, grön och blå, precis som tanken är med boken. Det visade sig att det blev fler överraskningar än vi trodde och att vi också hade lite olika bilder av varandra. Kvällens värdinna hade pedagogiskt nog lånat hem massor av duploklossar och medan vi berättade vilken färg eller vilka färger vi tyckte att någon hade fick vi lägga ner klossar i motsvarande färg i en stor cylinder. På så vis blev det också väldigt visuellt vad vi faktiskt tyckte om varandra.


Det var riktigt roligt att höra vad alla tyckte och tänkte och för min egen del fick jag fler färger än jag räknade med för jag fick faktiskt alla fyra men av olika personer. Alldeles enkelt var det inte att analysera ett gäng väninnor som vi faktiskt är. Det är skillnad på en arbetsplats eller i en familj där det på ett naturligt sätt ofta uppstår friktion av olika slag, men i en kompisgrupp som en bokcirkel innerst inne är, blir det annorlunda. Där finns ingen som automatiskt är chef som ofta är röd. Bortsett från att jag förstås är lite drivande eftersom jag startade den för över femton år sedan och också är den som uppdaterar denna blogg och dessutom har gjort ett helt dokument med Regler och riktlinjer. Trots att detta inte kan sägas vara typiskt mig i allmänhet är det förstås givet att jag då blir både lite röd och lite blå av bara farten.

Väldigt roligt hade vi alla fall under våra analyser och jag tror att vi alla kände oss lite upplyfta och stärkta efteråt.

Vi hann inte prata om så värst mycket annat, men vi hann skåla för en i gänget som under jullovet fyllde 50 år och uppvaktades av oss med ett fint halsband som hon hade på sig kvällen till ära. Vi hann också äta en rejäl tonfisksallad, eftersom kvällens värdinna inte är så mackig av sig, och en kanelbullekladdklaka, som vi genast ville ha receptet på.

Januari månads bok blir Guernseys litteratur- och potatisskalspajsällskap av Mary Ann Shaffer. Inte den enklaste och smidigaste titeln men texten inne i pocketboken är i alla fall inte alltför liten, vilken genast påpekades. Några av oss hade hört talas om den och ser fram emot att läsa den, för den lär vara bra. Inte minst ska karaktärerna ar sådana att man vill umgås med dem mer efter att ha läst klart boken och det låter trevligt.

Nästa gång vi ses är det februari, men innan dess ska några av oss till Rondo och avnjuta Tomas Ledin. Det har petite moi fått av mina fina bokcirkelflickor i 50-årspresent och det ska bli så himla roligt!



måndag 25 december 2017

Tankar kring Nödrop från yttre rymden

Grattis till alla lässugna 6-9-åringar (och era släktingar som här får ett grymt boktips för den perfekta presenten), för nu har del två av Snack Parrows intergalaktiska rymdbyrå kommit på Whip media. Nödrop från yttre rymden heter den och precis som titeln antyder fångar upp ett nödrop från yttre rymden. Snack Parrow bestämmer sig genast för att rädda den som är i nöd och förstås också ta emot den utlovade belöningen.

Men nödropet kommer från Sombrerogalaxen som ligger enormt långt bort och om de över huvud taget ska lyckas komma dit måste de installera hajperfart. Skeppsspöket Kapten Hammock Känner två skickliga mekaniker, som kan klara det svåra uppdraget, men det är tveksamt om de vill hjälpa till, för de har inte pratat med varandra på femtio år. Inte sedan incidenten vid skiftnyckelkastartävlingen.

Samtidigt ryktas det om ett hajrymdskepp som gör galaxen osäker och Snack Parrows ärkefiende Mack Arrow blandar sig in i leken ...

Precis som debuten Snack Parrows intergalaktiska rymdbyrå för underliga mysterier och piratbestyr är detta en otroligt charmig historia. Den är spännande, utan att vara för otäck, och den är härligt skriven av Camilla Linde. Jag älskar hennes sätt att skriva och inte minst alla hennes egenpåhittade ord som ger boken en alldeles speciell karaktär och ton. I förra boken fick vi stifta bekantskap med frunkisar och robotkaniner och den här gången dyker även mynomer och mycket speciella mekaniker med många effektiva armar upp.

Som ni märker är detta en mycket fantasifull och underhållande berättelse proppad med fyndigheter och skojiga detaljer. Då är det lätt att tro att det bara är att skriva på som författare, för det är ju ett fasligt påhitt alltihop. Men nej, så jobbar inte Camilla. Tvärtom har hon tagit hjälp av en forskare vid Onsala rymdobservatorium (som för övrigt ligger bara ett par kilometer från där jag bor och där jag varit på ett mycket fascinerande och spännande besök) för att på ett helt korrekt sätt berätta hur man anger koordinater för att kunna hitta någon eller något i rymden. Dessa siffror är nödvändiga för att Snack och hans besättning ska kunna rädda den som befinner sig i knipa och ger äventyret en extra autentisk prägel.

Boken är illustrerad av David Téczely, som lyckats fånga både Snack och de andra figurerna på ett perfekt sätt.

Jag är både glad och tacksam för att jag, som redaktör, fått läsa om Snack Parrow och hans kompanjon Flax ännu en gång. Det är otroligt roligt när det dimper ner ett manus i min mejlkorg som är så här egensinnigt, välskrivet och underhållande. Förra gången när jag skrev om del ett skrev jag att det var en pärla och det är underbart när jag får håla med mig själv om mina positiva ord. Detta är nämligen också en riktig pärla och rekommenderas varmt för alla möjliga åldrar. Den primära målgruppen är som sagt 6-9, men jag är helt säker på att den passar även för de något yngre och för de betydligt äldre. Jag har ju själv passerat nioårsåldern med hyggligt god marginal men älskar den Snack Parrow.

Jag noterar också att bok nummer två kommit med mycket jämnt intervall efter bok nummer ett - ganska precis ett år och alldeles lagom till jul. Så Camilla, känns ingen stress, men vad ska Snack och Flax hitta på till nästa jul?

måndag 11 december 2017

Tankar kring Det som aldrig fick ske

För drygt två år sedan hände något som aldrig fick ske. En ung man, beväpnad med svärd, klev in på en skola och högg ner tre personer innan han själv blev skjuten till döds av polisen.

Det var en tragedi som skakade Sverige och jag var i chock när jag hörde var det hänt. Trollhättan är min gamla hemstad och jag har både bott på och jobbat på högstadiet i stadsdelen Kronogården där dådet ägde rum. Tanken hisnade och jag fick rysningar när jag tänkte att det kunde varit jag, min make eller våra elever som dödats av Anton Lundin Pettersson.

Lagom till Bokmässan i höstas kom Åsa Erlandssons bok Det som aldrig fick ske - skolattentatet i Trollhättan och jag var en av de allra första i kö för att få köpa två signerade exemplar. Jag ville ha en bok själv men jag ville också ge en tidig julklapp till mina svärföräldrar, som fortfarande bor kvar i Trollhättan. Författaren och jag gick i samma klass på Journalisthögskolan i Göteborg under 1990-talet och har haft en del kontakt sedan dess. Jag har många gånger glatt mig åt hennes framgångar inom vårt yrke och inte minst för ett par veckor då hon belönades med Stora journalistpriset som Årets berättare för just sin senaste bok.

Under de första kanske femtio sidorna hade jag konstant sällskap av en näsduk medan jag läste. Det blev för mycket för mig med alla tankar och känslor som boken rörde upp. Jag fick läsa i små etapper och sedan ta en paus på några dagar. Det gick lättare och lättare ju längre in jag kom i boken för då handlade det mer om de stora strukturerna i samhället och mindre explicit om Trollhättan.

En sommardag blev jag uppringd av rektorn för Kronogårdsskolan. Hon berättade att bildläraren just gått i pension och att det var omöjligt att rekrytera en behörig bildlärare till skolan eftersom man  visste att den skulle läggas ner om två år. Redan nu skulle det inte komma några nya sjuor till högstadiet men åttorna och niorna skull få gå kvar, så de kunde går ur grundskolan i lugn och ro utan att behöva byta. Jag var bara sex-sju år äldre än eleverna (de var födda 1974, så ofattbart nog är de 43 år i år), men det var inget som skrämde mig, utan tvärtom tyckte jag att det skulle bli roligt att få en egen tjänst efter att ha gått på timvikariat i några månader.

Jobbet passade mig extra bra eftersom bodde i ett hus som var närmaste granne med skolan. Jag kunde faktiskt se in i några av salarna från mitt vardagsrum, så det var väldigt nära till jobbet.

Jag trivdes enormt bra med både elever och kollegor. Många elever hade utländskt ursprung och en del var så nytillkomna att de knappt kunde några svenska ord alls. En februaridag introducerades jag för en ny vikare. Han skulle jobba hos oss fram till sommarlovet och vi skulle en stor del av dagarna befinna oss i grannsalarna. Det gjorde att vi ofta pratade med varandra och gick ihop från personalrummet och till våra salar. Ganska snart stod det klart att vi ville umgås mer än så och nu har vi varit ett par i 26 år.

För några år sedan, när vi var på besök i Trollhättan, ville vi visa våra barn skolan där vi en gång träffades som unga, men chocken var total när den var riven. Jag hade helt missat det och även om den nya skolan såg fin ut var det ju inte vår skola, trots att den låg bara några meter från den förra.

När jag den 22 oktober 2015 hörde att en man tagit sig in i en skola på Kronogården och huggit ner flera personer mådde jag nästan fysiskt illa. Det är alltid hemskt naturligtvis, men det var riktigt otäckt att tänka att det kunde hänt medan min blivande man och jag jobbade där och att det kunde varit våra elever som dödats. Den insikten gör något med en - det är bara så. Det talades ofta om Trollhättan som rasismens huvudstad redan på den tiden, så det var inte alls otänkbart att något skulle hänt då.

När jag nu läst Åsa Erlandsson välskrivna bok har den därför träffat mig på ett helt annat sätt än om jag själv inte haft en så nära koppling till platsen för dådet. Hon tar dessutom upp saker som jag för alltid bär med mig. När jag arbetade som lärare på Pettersbergsskolan, dit alla elever som annars skulle gått på Kronogårdsskolan, hamnade hade jag en troligt charmig och trevlig kille under hela hans högstadietid. Jag varnade dock hans mentor redan i årskurs 7 för att han verkade ha sympatier åt extremhögern och jag var rädd att han som ung och lättledd skulle fastna i fel kretsar. Därför blev jag så otroligt ledsen när jag fick veta att han var en av de tre pojkarna som brände ner moskén i Trollhättan 1993. Han hade just slutat nian och hur skulle de gå för honom nu? Jag har tänkt på honom många gånger sedan dess och när jag nu läser om branden igen kastas jag tillbaka till vår tid i klassrummet och till den 13-,14- och 15-årige grabb han en gång var.

Åsa skriver också om polisen Jack Lennartsson. Även att se hans namn igen slår an en sträng hos mig. När jag träffade honom ute på krogen i Trollhättan brukade jag skoja om att vi hade gemensamma barn som vi hade delad vårdnad om. Jag hade dem på dagarna i skolan och han hade dem på kvällarna som polis. Det hände att jag fick köra någon elev från Kronogårdsskolan till polisförhör på eftermiddagen och det gjorde mig alltid så ont, för de var ju så fina killar i mitt klassrum.

Allt det snurrar runt i mitt huvud under läsningen av Det som aldrig fick ske och berör mig på djupet. Åsa tecknar också en stilla bild av en ensam person som på så många sätt stod utanför samhället. Sådana elever har jag också haft genom åren. De som inte är mobbade, men heller inte riktigt är med i gemenskapen. Ändå klagar de aldrig över det. På något sätt blir det bara så, trots att man själv ibland försöker koppla ihop olika elever i olika projekt och se om det kan leda till någon bra och en lite mer långvarig vänskapsrelation.

Ytterligare en sak som gör att jag läser Åsas bok med mina alldeles speciella glasögon är förstås det faktum att jag själv skrivit två reportageböcker, Våra älskade orkade inte leva och När mörkret viker undan för livet, som båda handlar om självmord. Jag har intervjuat tio personer inför varje bok och det är ju ingenting i antal jämfört med Åsas imponerande åttio intervjupersoner. Men likheterna finns ändå där. Även mina intervjuer har varit väldigt svåra och tuffa. I min första bok intervjuade jag nära anhöriga till en, två eller tre familjemedlemmar som tagit sitt liv och där är kopplingen väldigt tydlig till de anhörigintervjuer som Åsa gör, även om deras älskade blev mördad och inte tog sitt liv. I den andra boken intervjuar jag människor som burit på allvarliga självmordstankar eller gjort ett eller flera försök och också det har en tydlig koppling till gärningsmannen Anton Lundin Pettersson. Han överlevde inte, till skillnad från alla medverkande i min senaste bok, men han visste att han skulle dö den dagen han stegade in på Kronans skola. Suicide by cop heter termen och innebär att man uppför sig så hotfullt och gör så provocerande handlingar att polisen tvingas döda en istället för att man tar sitt eget liv.

Alla dessa saker har gjort att jag inte kunnat läsa Det som aldrig fick ske så objektivt som många andra kan och som jag vanligtvis gör när jag läser, för jag har otroligt många olika filter som berättelsen siktas igenom och det är viktigt att berätta det. Trots det kan jag utan att darra på mina Trollhättehänder och med rak kollegarygg säga att Åsa Erlandssons bok är en otroligt intressant och gripande skildring av ett specifikt fall som på inget sätt är isolerat utan tvärtom en del av vår samtid. Åsa har lagt ner ett enormt arbete på att spåra folk som kan ha något att berätta och hon har bland mycket annat funnit en helt annat avskedsbrev än det gärningsmannen själv lämnade efter sig i sin lägenhet innan han begav sig till skolan.

Vi får som läsare genom boken en inblick i det vi samhälle vi alla lever i varje dag, men som vi kanske ändå inte analyserar på djupet. Det blir tydligt att även Anton Lundin Pettersson var ett offer och vi bör alla ställa oss frågan vad vi som medmänniskor kan göra för att förhindra att något liknande händer igen. Ensamheten är en avgörande faktor och vi behöver inkludera människor istället för att prata vi och dem.


Dagens Nyheter kallade nyligen boken en journalistisk bragd och den ligger på DN:s topplista över bästa böcker just nu. Det är bara att gatulera Åsa Erlandsson till ett mycket väl utfört uppdrag och gratulera oss själva till att vi får möjlighet att lära oss mer om vår samtid, våra medmänniskor och oss själva genom att läsa Det som aldrig fick ske - skolattentatet i Trollhättan.








söndag 5 november 2017

Vi improviserar vilt



Hos Sussie med Åsa Ö, Malin, Cattis, Fia, Catrin och Joanna

Nu är det mörkt redan när vi ses och en kopp varmt te eller kaffe känns därför extra välkommet. Den här gången hade värdinnan dessutom lagat en värmande butternutsoppa med chili och kokosmjölk. Det kändes riktigt höstigt och var väldigt gott.

Flera i gänget hade läst eller lyssnat på förra månadens bok Störst av allt av Malin Persson Giolito och ena halvan av gänget var väldigt förtjusta medan den andra halvan var lite mer sval. Invändningarna var att det var svårt att komma in i boken och att huvudpersonen Maja kändes lite väl brådmogen för sin ålder. De som lyssnat tyckte dessutom att uppläsaren läste väl långsamt och ökade därför på uppläsningstakten lite.

Själv uppskattade jag boken mycket och tyckte att den var språkligt mycket intressant med alla citattecken, parenteser och kursiva meningar. För min del var det ingen tvekan om att detta var en bok som behövde läsas istället för att lyssnas på men en som lyssnat sa att det fungerade bra med dessa delar även i uppläst version.

För min del tyckte jag att både språket och berättelsen fångade intresset och det var svårt att lägga ifrån sig boken, för det var inte givet hur det skulle gå för Maja och heller inte helt givet som vad som ledde fram till att Maja är den enda som inte är skjuten i ett klassrum. Författaren delade effektivt upp nutid (rättegången) med förfluten tid (vad var det som hände egentligen) i olika kapitel och min erfarenhet är att det inte alltid fungerar så bra. Om det är flera parallella historier eller flera olika huvudpersoner är det lätt att en del är mer intressant än de andra, men så tyckte jag inte alls att det var här. Tvärtom var det lika spännande att följa rättegången som att få veta vad som ledde fram till den.

Många meningar var dessutom snygga och jag skrattade gott när det stod att mamma var så berusad att hon åt upp desserten. Det säger så mycket.

Jag tyckte att detta var en av de bästa böckerna vi läst på senare tid och det inte minst tack vare det personliga hantverket som jag verkligen uppskattade. En sak som jag dock inte uppskattade var den här meningen: "Det fick Pippi Långstrumps rövarspråk att verka mer raffinerat än latin." Att författaren inte minns att det var i böckerna om Kalle Blomkvist rövarspråket lanserades är en sak, men finns det ingen på förlaget, till exempel en redaktör, som reagerat? Astrid Lindgren är ju inte en av de mer okända författarna och hennes karaktärer inte heller några som ligger undangömda i en kartong på vinden. Vi läste ju dessutom pocketboken och den typen av felaktigheter borde kunnat justeras inför pocketlanseringen.

Lite pinsamt kan jag tycka, men självklart är Störst av allt trots denna fadäs en utmärkt bok som varmt rekommenderas.

Vi hann också prata en hel del om olika tv-serier vi följer och roas av. Förra gången pratade vi mer som påhittade serier, men den här gången kom vi mest att diskutera alla relationsprogram eller vad man nu sk använda för övergripande begrepp för att få in alla märkliga program som finns. Det är så många att det är snudd på omöjligt att hinna titta på alla men några av dem som vi ser, eller åtminstone känner till, är Bonde söker fru, Paradise Hotel, Gift vid första ögonkastet, Temptation Island, Tro, hopp och kärlek, Bachelor, Första dejten och så ett märkligt program där två personer som aldrig träffats ska kyssa varandra och sedan bestämma sig för om de vill gå på dejt eller inte.  Vi konstaterade att vi inte har någon längtan att vara med i något av dessa program och även om en del av dem är underhållande är det lite halvknasiga koncept, trots allt.

Vi har haft bokcirkeln i femton år och skött oss utmärkt varje månad. Men nu har vi minsann gått ifrån våra regler och riktlinjer. Alla har redan fått mejl om detta, men jag skriver det självklart här också. Månades värdinna valde Omgiven av idioter av Thomas Erikson som månadens bok och det är en bok som verkligen blivit en snackis. Den har sålts i tiotusentals exemplar och uppskattats av massor av läsare.

En i gänget har använt den i sitt arbetslag och säger att de fått mycket större förståelse för varandra tack vare boken och dessutom ett bättre arbetsklimat med en mer öppen attityd. Vi har bestämt oss för att göra precis som de gjorde i arbetsgruppen. Det betyder att alla ska läsa boken och dessutom fundera över vilken färg de andra i bokcirkeln är. Man ska även analysera sig själv. Man ska också på ett positivt sätt motivera varför man tycker si eller så. Detta tror vi kommer att bli både intressant och givande och nu kommer det som bryter vårt mönster; vi kommer att ha två, och inte enbart en, månad på oss att läsa och analysera.

Saken är nämligen den att vi inte tror att det är så lätt att diskutera denna bok på en restaurang och vi går alltid ut och äter i december. Därför kommer vi att diskutera månades bok i januari istället under betydligt lugnare former än på en restaurang. Då ses vi den 10 januari hemma hos Cattis.

Men innan dess har vi förstås vår nästa träff och då ses vi på Pinchos i Kungsbacka. För den som tycker att det är för lite att läsa en bok på två månader tipsar jag gärna om årets nobelpristagare i litteratur, Kazuo Ichiguro. Jag är själv väldigt nyfiken på att läsa Återstoden av dagen, som jag sett som film för många år sedan och tyckte mycket om.


Glöm inte att samtliga måste meddela mig om man kommer till Pinchos eller inte. Mums, jag ser redan fram emot den träffen, för maten där så så god!






torsdag 26 oktober 2017

Tankar kring Pyttepojken Pelle och stjärnfallet


Det är mindre än två månader kvar till julafton och vad kan då vara mer lämpligt än att tipsa om en barnbok som passar utmärkt som julklapp till små och stora barn? 2013 kom den första boken om pyttepojken Pelle och den läste jag med stort intresse. Jag drogs verkligen med i äventyret Pyttepojken Pelle i blåsväder och skrev här på bloggen om hur jag i alla år önskat mig just en sådan liten människa som lekkamrat.

Nu har alltså äntligen uppföljaren kommit. Den sprillans nya boken heter Pyttepojken Pelle och stjärnfallet och är en charmig historia om vänskap och att våga be om hjälp när man inte klarar allting själv. Författaren Birgitta Fernström och jag har träffats  i samband med olika bokmässor genom åren och hon kallar sig själv Glimmergumman. Inget kunde passa bättre, för hon glimmar verkligen. Glimmergumman Birgitta vet att jag älskar sagor och därför är hon så snäll och skickar mig en bok att skriva om.

Sagan börjar med att Pelle ser ett stjärnfall och då önskar han sig något som han förstås måste hålla hemligt. Det är bara ett par dagar kvar till jul och när vintern kommit är det nästan bara Pelle som bor i eken, där det annars brukar vara liv och rörelse som i vilket höghus som helst. Myrorna Märta och Majsan, som var Pelles bästa kompisar, flög bort när den stora stormen drog fram och spindeln, nyckelpigan och skalbaggsfrun har lagt sig för att sova sin långa vintersömn.

Det blir ensamt för lille Pelle när det bara är han och den nyinflyttade grannen Ella Ekorre, som alltid rör sig raskt mellan grenarna och verkar ha bråttom, som är vakna.

På kvällen somnar han, lätt uttråkad och ensam, i sin ekollonfåtölj och vaknar morgonen därpå av att det bankar på dörren. Stora snöflingor faller när Pelle öppnar och ser en liten pojke stå och huttra i kylan. Han är alldeles för tunnklädd och har inte ens skor på fötterna. Han presenterar sig som Ture Tomte och det visar sig att han är en tomtenisse som trillat av tomtefars släde.

Pelle, som både har ett gott hjärta och gärna vill ha en vän, bjuder Ture att stiga in. Värmen flödar genom både raggsockor och filtar och pojkarna är så söta mot varandra. "Inuti Pelle känns det varmt och mjukt. Som bomull nästan. Ture är som någon man känt länge. Som en bästis, liksom", skriver författaren och där tycker jag att hon fångar vänskapen så fint.


Lite spännande blir det förstås innan sagan är slut, för vi förstår ju alla att Ture inte kan stanna hos Pelle för alltid. Han längtar hem till sin familj och behöver hjälp för att lyckas ta sig ända dit ...

Pyttepojken Pelle och stjärnfallet är en mycket varm och söt saga och den är rikligt illustrerad av Anna Maria Persson. Den primära målgruppen är 3-6 år, men precis som det står på baksidan passar den både små och stora barn. Som mig till exempel.