söndag 28 augusti 2016

Tankar om Tsunamin



Tsunamin av Jenny Forsberg är den tredje jag läst av författaren. Jenny frågade mig i början av sommaren om jag ville läsa och tycka till om hennes senaste roman och det ville jag visserligen, men sa också att det skulle dröja innan jag hann, för schemat var fullt ända fram till nu. Det gjorde inget, tyckte Jenny, så boken kom med posten och nu är jag i fas med livet igen så äntligen har jag läst ut den.

Och det gick som vanligt lätt som en plätt. Jenny skriver nämligen, precis som i hennes tidigare böcker som jag har läst (Blogga, tvittra och fejsbucka och Akrobaten) väldigt lättillgänglig. Hon arbetar fyra dagar i veckan på soloföretaget Klartext, där hon är språkkonsult i svenska, och är det något hon verkligen kan är det att vara begriplig. Ett överlastat språk, krångliga syftningar och språkliga kullerbyttor är inte Jennys grej helt enkelt. Tvärtom står själva historien, eller i det här fallet historierna, i fokus.

I Tsunamin berättar Jenny fem olika historier som är påhittade, men bygger på verkliga öden. Författare befann sig på Sri Lanka när tsunamin drabbade Asien på annandagen 2004. Hon själv blev inte skadad, inte ens blöt om fötterna, men hon påverkades ändå djupt av händelsen och skrev boken för att hon vill att tsunamin ska ingå i vårt kollektiva minne.

Det gör den antagligen ändå, för jag tror inte jag är ensam om att känna att även vi som firade julens högtidligheter tryggt hemma i Sverige blev oerhört berörda av alla bilder, filmer och siffror över antal döda och skadade som kablades ut över världen. Det var en chock oavsett var vi befann oss och vi kan omöjligen glömma det fasansfulla vi kände.

Men det gör inte Jenny Forsbergs bok mindre intressant eller värdefull. Tvärtom har hon på ett utmärkt sätt skildrat fem olika perspektiv av det som hände och det ger en vid bild av katastrofen. De västerländska turisterna som var på semester i Thailand och andra drabbade delar av Asien hade aldrig hört talas om fenomenet tsunami. Det hade däremot de som bodde där. Smong kallades det, skriver Jenny, och vi får följa en familj på Simeule-ön i Indonesien som vet exakt vad det innebär när vattnet drar sig undan. Då kommer smong och då har man en kvart på sig att ta sig upp på berget en bit bort. Detta är kunskap de är noga med att förmedla till sina barn.

Samma sak med elefanterna på Sumatra i Indonesien - jo, en ev de fem berättelserna handlar om elefanter. Även elefanterna förnimmer att något är på gång och de flyr också mot en tryggare plats i bergen. De vet instinktivt vad det handlar om.

I Patong, Phuket, Thailand är det däremot helt annorlunda. Turisterna där, bland andra Jens och hans barn Maja och Emil, anar ingenting. Maja och Emil bygger sandslott och Jens läser bok en alldeles vanlig förmiddag på stranden när havet plötsligt drar sig undan. Jens tittar förvånat och alldeles därpå inser han att vattnet kommer tillbaka med en ofattbar hastighet och kraft. I tumultet som uppstår tappar han bort båda sina barn och det gör ont i magen att tänka både på det och på att barnens mamma är kvar i Sverige, helt ovetande om vad som hänt.

Jag vill inte spoila bokens innehåll men samtidigt måste jag få säga att det jag tycker allra bäst om i denna bok är den snygga växlingen mellan de olika berättelserna och inte minst att de så skickligt vävs samman. Det är väldigt effektfullt och det märks att författaren har storyn klart för sig, för det blir lite som att baka en sockerkaka. Man slänger i några ägg, lite socker, mjöl och bakpulver. Var och en för sig är ingredienserna helt egna, men tillsammans blir de genom energisk vispning och en stund i ugnen en god kaka. Så skulle jag vilja beskriva Tsunamin - som en välgräddad sockerkaka. Jag gillar när saker och ting känns genomtänkta och genomarbetade och jag har väldigt svårt för slarv och ologiska detaljer. Inget i Tsunamin är slarvigt genomfört och allt hänger ihop på ett sätt som gör att bokens sista fjärdedel blir den absolut bästa.

Precis som i Akrobaten är kapitlen föredömligt korta och tack vare de tydliga rubrikerna är det lätt att direkt veta vems berättelse vi ska få ta del av. Det uppskattar jag mycket, för på pappret kan man tro att det blir rörigt med ständiga växlingar mellan fem olika perspektiv, men så är det inte alls. Absolut inte. Vi är som läsare konstant helt med på banan.

Som en liten parentes vill jag också påpeka att jag är väldigt känslig för namn och det händer att jag retar mig på att personer i romaner fått namn som är helt fel för deras ålder, personlighet eller annat. Men alla namn här är perfekt utvalda, tycker jag. Dessutom är de utländska namnen så vackra. Vad sägs om Darsia, Zulny och Citra? Som musik i mina öron.

Rent språkligt kan man ha olika åsikter om Tsunamin och jag känner mig lite tudelad där. Språket är som sagt oerhört lättillgängligt och okomplicerat och det är ju å ena sidan bra. Men samtidigt hade jag personligen kunnat tänka mig lite längre meningar ibland och ett lite större djup i reflektionerna. Inte minst när Maria skriver dagbok på vägen hem från Sri Lanka. Hon känns betydligt yngre än sina arton år när hon skriver ner sina funderingar över det faktum att hon inte fick träffa sin biologiska mamma på grund av tsunamin.

Det lite korthuggna språket skapar ibland också något av en distans till människorna, men samtidigt ställer det själva handlingen i fokus och det är inte heller fel för då kan varje läsare själv fylla i med sina uppfattningar av människorna. Jag tror att det helt enkelt är en smaksak, både hur man skriver och hur man läser.

Just språket gör att jag funderar lite över målgruppen här precis som jag gjorde när jag läste Akrobaten. Utan tvekan eller darr på rösten skulle jag gärna se att högstadie- och gymnasieskolor köpte in Tsunamin till sina skolbibliotek, för jag är övertygad om att de allra flesta elever med lätthet skulle ta sig igenom hela boken (och det gör tyvärr inte dagens ungdom med alla böcker nu för tiden) och därefter ha spännande boksamtal om den. Det funkar den perfekt till, kan jag säga som suttit i boksamtal med hundratals elever genom åren.

Under boksamtalen är några av de centrala frågorna vi brukar diskutera vad boken säger om oss människor, vad den säger om den tid den utspelar sig i och vad vi kan lära oss av det vi läst. Det finns många spännande svar att plocka upp från Tsunamin och jag är helt säker på att eleverna skulle komma fulladdade med tankar inför ett sådant samtal.

Avslutningsvis skulle jag vilja säga att jag gillar boken som fysisk produkt också. Det känns ödesmättat med mjukiselefanten på framsidan och färgerna är klara och snygga. Omslaget passar innehållet mycket väl.




















lördag 30 juli 2016

Födda: När mörkret viker undan för livet


Våra älskade orkade inte leva har fått en lillasyster! Äntligen är När mörkret viker undan för livet här! Hurra, så roligt! Jag tycker att böckerna är så fina ihop med sina färger. Det är kul att jag målat omslagen själv och fast jag var lite skraj i början har jag fått många fina och positiva kommentarer om just omslagen, så det känns väldigt trevligt.

På den internationella suicidpreventiva dagen 10 september släpps boken officiellt, men efter lite funderingar och bollningar med min förläggare Annika Bengtsson på Grim förlag har vi bestämt oss för att börja smygsälja den redan nu, så boken med sitt viktiga tema kanske kan få lite extra spridning inför just den suicidpreventiva dagen. Hela boken handlar ju om att det går att rädda liv.

Om du vill beställa ett signerat exemplar går det bra att mejla mig på joanna@bjorkqvist.org. Det går också fint att mejla direkt till förlaget på info@grimforlag.se om du vill ha den osignerad. Priset har vi satt till 165 kronor inklusive porto - ett kanonpris, tycker jag. Det går också att bevaka den redan nu på Adlibris, men där släpps den först om några veckor.

Jag hoppas att När mörkret viker undan för livet når många läsare, för det är mina fantastiska intervjupersoner värda!


onsdag 8 juni 2016

När mörkret viker undan för livet


Idag berättar jag äntligen vad min nya reportagebok, som kommer den 10 september på Grim förlag, handlar om. På många sätt blir det en uppföljare eller en lillasyster till Våra älskade orkade inte leva som släpptes i februari förra året.

I den förra intervjuade jag åtta nära anhöriga till en, två eller tre familjemedlemmar som tagit sitt liv och denna gång intervjuar jag åtta personer som burit på allvarliga självmordstankar eller gjort ett eller flera försök att ta sitt liv. Två personer som ägnar sitt yrkesliv åt suicidprevention intervjuas också; en professor och en psykiatrisjuksköterska.

Precis som förra gången gången medverkar samtliga öppet med sitt namn för att visa att vi vågar prata om någon av de allra svåraste som finns; att livet ibland är så svårt och tungt att den enda utvägen verkar vara att ta sitt liv. Genom att lyfta ämnet hjälper vi till att bryta vi det tabu som finns kring psykisk ohälsa, självmord och självmordsförsök.

Under arbetet med När mörkret viker undan för livet har jag träffat på fantastiska människor och alla har delat med sig av sina tanker, erfarenheter och känslor på ett otroligt öppet och fint sätt. Jag är så tacksam över att de låtit mig förvalta deras gripande historier och jag hoppas att de framtida läsarna ska bli lika berörda som jag har blivit.

IMG_0504Även denna gång har jag målat omslaget själv och jag har gjort det i samma stil som det förra för att man som läsare ska känna att böckerna hör ihop. Jag ser böckerna som två systrar och snart är det alltså dags för lillasyster att se dagens ljus.

Releasedatumet för den nya boken är mycket passande för den 10 september är den internationella suicidpreventiva dagen och hela boken handlar om just att förebygga självmord och få fler att orka leva.

Den är tänkt att ge en bild av vad som kan leda fram till suicidtankar, suicidförsök eller i värsta fall ett fullbordat suicid och vad man kan göra för att förhindra att det sker. Förhoppningsvis kan den bli en inspiration för andra som någon gång tänkt att de inte orkar leva längre, genom att andra berättar hur de gått vidare.

Ännu är det ett par månader kvar innan jag får hålla boken i famnen, men jag ser redan fram emot det!


tisdag 31 maj 2016

Magnifik avslutning på Norda Bar & Grill


På Norda Bar & Grill på Clarion Post Hotel med Åsa K, Millan, Malin, Cattis, Åsa Ö, Sofie, Fia, Catrin och Joanna

Det är alltid spännande att se vilket väder vi får när vi har säsongsavslutning för finns det möjlighet är vi gärna ute en del. I år hade vi en otrolig tur med vädret för det var nästan tropiskt varmt och helt underbart att stå ute i vimlet och dricka drinkar i flera timmar. Men innan vi kom så långt som till utomhusbaren hann vi förstås med att njuta av den fullständigt fantastiska brunchbuffén.

Från början var planen att vi skulle ses på den tidiga sittningen klockan 12.30 på Norda bar & Grill, men eftersom två i gänget hade förhinder ett par timmar lyckades vi ändra tiden till 14.30 och det passade alla väldigt bra. En bokcirkelflicka blev dock lite sen och skickade meddelanden längs vägen på var hon befann sig. När hon väl dök upp strax efter klockan 15 låg hon förstås lite efter i skålandet, så vi skrattade gott när hon raskt vinkade till sig vår servitris och bad om två glas bubbel som skulle serveras samtidigt. Helt underbart och väldigt klokt, tyckte vi, och vips var hon i kapp.

Det har tidigare hänt att vi bett om att få ett lite avskilt bord, men det sa jag inget om denna gång, så förvåningen och glädjen var stor när vi faktiskt fick en alldeles egen del av matsalen. Helt perfekt för oss!

Vi började med att beställa varmrätten, för en sådan ingår alltid i brunchen. Det fanns mycket gott att välja på och vi lyckades faktiskt beställa (så gott som?) alla olika rätter som fanns på menyn. Själv tog jag risotton som visade sig vara en en mycket god svamprisotto. Hon som tog Dagens fångst med fläsktärningar var också mycket nöjd med sin torsk. Även de amerikanska pannkakorna och hamburgaren fick gott betyg. Något mer var det också, så det var mycket blandad kompott och alla var nöjda.

Men allra nöjdast var vi helt klart med plockmaten från buffén. Det kostar 315 kronor för en brunch och det tyckte vi var i dyraste laget när förslaget presenterades. Hon som ätit där förut hävdade dock envist att det var värt varenda krona, så till slut tyckte vi att det kunde vara spännande. Och det var det. jag bara måste tillbaka.

Jag tror inte jag var ensam om att ha en väldigt begränsad bild av vad en brunch består av, men den bilden jag hade visade sig stämma extremt dåligt med verkligheten. Herrejösses, KAN allt detta goda vara brunch?

Jag tänker ägg och bacon (och som ickeköttätare är ju inte det någon direkt upplyftande tanke), rostade formbröd, äggröra och grillade tomater. Typ så. Inget av detta fanns. Hurra! Istället fanns skagenröra, varmrökt laxröra, sill, gravad lax, hummersoppa, rotsellerisoppa, omelett med rom och en generös asiatisk del full med sashimi och annat mumsig från den delen av världen.

Och ostar. Det fanns så ljuvliga ostar att de förtjänar ett eget stycke. En präst som var perfekt lagrad och rumstempererad. En brie som smakade precis som en riktigt fin brie ska göra. Och så en manchego och en taleggio som jag ville smuggla med mig hem i handväskan. Men jag gjorde inte det. Jag skötte mig. På toppen av detta ljuvliga fanns en hallon-lakritsmarmelad som var sinnessjukt god och passade till allt. Åh, vad vi njöt!

När vi var så mätta att vi knappt kunde röra oss var det dags för dessertbordet. Det gick inte heller av för hackor. Ojoj, vilka mousser, muffins och godisbitar. Så perfekta små portioner att man kunde ta nästan en av varje (nåja, hälften av godsakerna i alla fall) och få testa det stora utbudet. En dröm för alla som älskar sötsaker vågar jag lova. Ofattbart gott och dessutom vackert. Jag tog till och med en hjärtformad klubba som jag sög på medan vi diskuterade böcker. När åt jag en klubba senast? Många år sedan var det i alla fall, men de såg så lockande ut att jag inte kunde motstå dem.

Men ojdå, tänker kanske någon nu. Är det en matcirkel och inte en bokcirkel? Jo, det är innerst inne en bokcirkel så visst hade vi en bok att prata om också. Under maj månad skulle vi läsa Spådomen - en flickas memoarer av Agneta Pleijel.

Det blev en intressant diskussion om boken, men jag tror inte att den blev riktigt avslutad, så när vi ses igen i höst vore det trevligt att ta upp tråden igen och se om kanske fler läst ut den. Denna bok fanns inte som ljudbok så det var läsning som gällde. För min egen del har jag haft så väldigt mycket med all annan text jag arbetat med under månaden att jag endast hann läsa ungefär 70 sidor i denna bok och det grämde mig att jag börjat så sent för jag tyckte så mycket om språket att jag gärna vill läsa ut den.

Mina positiva ord väckte stor uppmärksamhet för det är ingen hemlighet att jag brukar vara den mest kritiska i gänget, men jag gillade både språket och hur författaren med sina vuxna ögon närmade sig flickan hon en gång var. Någon tyckte att boken var okej, men i det stora hela var det en kritisk skara denna eftermiddag och det största kritiken var att själva historien var ointressant för läsarna. Flera sa att det inte var givande att läsa om Pleijels funderingar för att hon i sig inte var en intressant person i sig själv och anledningen till att hon inte var det var att de inte hade någon tidigare relation till henne. Det tyckte jag var intressant för jag har endast läst Vindspejare av Pleijel tidigare och har inte någon direkt speciell relation till henne, men jag uppskattade ändå Spådomen.

Någon tyckte också att det fattades en massa ord. Vi pratar ofta om att det går att kapa hundra sidor mitt i boken, men här tyckte en av oss att det istället saknades ord för att binda ihop det hela. Samma läsare var kritisk till kniven som plötsligt dök upp och som gav berättelsen en lite udda ton. Vad var det för en konstigt kniv? Och det kan man verkligen undra.

Det fanns flera meningar i Spådomen som jag tyckte var vackra och jag ser fram emot att läsa ut boken framöver, för det vill jag verkligen göra. Här kommer ett par exempel på meningar som jag gillade lite extra och som jag inte spontant kunde hitta i den bok som en av tjejerna faktiskt hade med sig till träffen:

"Men hon försöker hitta ett korvskinn att stoppa in livet i, och dra till, och få det att hänga ihop. Livet vill inte gå ner i korvskinnet." Jamen, exakt så är det ju. Jag håller helt med. Mitt liv går heller inte ner i ett trångt korvskinn.

"Orden är som isflak. Inte för att de är kalla utan för att ingen bryr sig om vattnet mellan flaken." Men hur träffande är inte det? Så otroligt poetiskt och klokt uttryckt. När jag ser så här vackra meningar viker jag alltid in nedre hörnet så jag lätt kan hitta dem igen. Jag kan läsa tio böcker i rad utan att vika ett enda hörn, men här hade jag vikt två på endast 58 sidor. Det hör verkligen inte till vanligheterna.

Eftersom personalen behövde göra i ordning matsalen inför kvällens middagsgäster blev vi försiktigt utslängda så småningom och då gick vi till utomhusbaren istället. Det var där vi beställde både Aperola Spritz och Dagens drink som hette något med Johnny och innehöll Limoncello och Angostura bitter. Det var helt fantastiskt att stå där i solskenet utan att ens behöva en kofta.

Som vanligt hann vi prata om allt möjligt, men jag nöjer mig att säga att vi snackade shopping, bikinis, behåstorlekar och sommarplaner. Och självklar hann vi också bestämma sommarens tema. Men det visade sig vara riktigt svårt att välja så för första gången ska vi ha två olika teman som vi får välja mellan.

Det ena är att vi läser en valfri självhjälpsbok inom ett helt valfritt område eller ämne. Det andra är att vi läser en uppföljare av en författare som vi redan läst i bokcirkeln. Vad som är en uppföljare var lite oklart, men vi konstaterade att det är upp till var och en att bedöma. Antingen är det nummer två i en serie eller så är det en helt annan story av en författare vi läst tidigare. Var och en gör som den vill - det är ändå sommarlov och vi ska få vara lediga och göra lite som vi vill.

Vi hade så otroligt trevligt och mysigt på alla sätt och årets säsongsavslutning blev nästan sju timmar lång. Nästa gång vi ses är den 7 september. Vi hoppas att vi alla hinner uppleva en massa underbara saker fram tills dess.

Trevlig sommar!





fredag 20 maj 2016

Kvinnor, vin och vänner perfekt sommarläsning


Jag vet att jag omöjligen kan vara helt objektiv när det gäller åsikter om Kvinnor, vin och vänner av Annika Bengtsson, men det är en så trevlig bok att jag ändå bara måste blogga om den. Inte minst nu när vi närmar oss hängmatte- och solstolstider. Det är nämligen där den passar som allra bäst.

Annika är min förläggare på Grim förlag och jag har varit redaktör för Kvinnor, vin och vänner som författaren själv benämner som en litterär bagatell. De flesta skulle nog säga att det är en feel goodroman, men hon valde att skapa ett nytt uttryck och jag tycker det känns bra att poängtera det litterära, för jag har svårt för feel goodböcker som är flamsiga och tramsiga och om det har jag skrivit förut. Den här boken är inte det minsta fånig, trots en och annan dråplighet tillsammans med massor av vin och härliga skratt.

Jag känner mig lite som kocken Jan Boris Möller när jag nu skriver om Annikas senaste bok. Minns ni reklamen med honom? Innan jag kände Annika läste jag nämligen flera av hennes böcker och jag tyckte det var så vansinnigt bra. Kråkprinsessan var den första jag läste och jag kunde inte släppa Solbritt på flera dagar. Eller veckor om sanningen ska fram. Hon kröp verkligen under skinnet på mig. Sedan fortsatte jag raskt med både Glömskelunden och Snökupan. Och de var bra allihop. Särskilt Carina i Snökupan fick en speciell plats i mitt hjärta.

När vi lärt känna varandra lite kom Mellan raderna och det var då den mest positiva av Annikas böcker, så här kunde man ana en liten ny inriktning. Det var dock bara tillfälligt för därefter kom Sorgbägare och det var den första boken jag var redaktör för. Också mycket bra, men med mörka inslag som är så karakteristiska för Annika.

För något år sedan bestämde sig Annika dock för att utmana sig själv och skriva en feel goodroman. Hon ville låta tre av sina tidigare karaktärer träffas på Fridhems folkhögskola och gå kursen Blogga om böcker tillsammans. Det är Carina från Snökupan, Boel från Mellan raderna och Caroline från Sorgbägare som möts en solig sommarvecka och det gjorde mig så glad när jag fick veta att jag skulle få umgås med dessa spännande kvinnor ännu en gång. Hurra!

När jag fick manuset i min hand, för att redaktörsläsa det, var det som att återse gamla vänner från förr. Det var så himla trevligt!

Kvinnor, vin och vänner är verkligen just det som titeln och omslaget tyder på; en trevlig och lättsam roman som passar perfekt lata sommardagar och det är här Jan Boris Möller kommer in. Han får betalt för att säga att han använder Kockens kryddor, men det spelar ingen roll för han använder Kockens kryddor i alla fall. Det har han alltid gjort.

Det är nästan samma sak. Jag älskar Annika Bengtsson böcker. Skillnaden på herr Möller och mig är att jag inte får betalt för att säga det. Men det spelar ingen roll. Det har jag ändå alltid gjort.

Så vill du har mysigt i sommar är kvinnor, vin och vänner såväl IRL som i bokform ett hett tips.




torsdag 5 maj 2016

Sommarkänsla på majträffen



Hos Sussie med Catrin, Åsa K, Sofie, Åsa Ö och Joanna

Knappt hälften av gänget fanns på plats denna soliga afton i början av maj. Även om vi vanligen träffas den första onsdagen i månaden och detta var just den första onsdagen i maj, så slängde vi in kvällen träff så sent som förra gången vi sågs. I maj och juni brukar vi improvisera lite för att det ska passa så många som möjligt och den här gången innebar improvisationen att vi lade träffen precis där den borde ligga.

Det betyder att vi kommer att hinna ses en gång till innan månaden är slut, för säsongsavslutningen har vi lagt in lördag den 28 maj, då vi ska äta brunch tillsammans. Detta innebär att juniträffen stryks och att vi ses igen onsdag den 7 september. Notera att samtliga måste svara på kommande mejl angående brunchen. Bord är bokat, men definitivt besked om hur många vi blir behöver lämnas om en vecka.

Förra månadens bok Livbåten av Charlotte Rogan hade flera både läst och lyssnat på. De som läst den inbundna utgåvan noterade särskilt att det var en ovanligt vacker bok med sina rundade hörn och de snyggt satta sidorna med behagligt stor text och lättläst typsnitt. De som lyssnat tyckte att uppläsaren Martina Nilsdotter var väldigt monoton och trist i sitt sätt att läsa. Detta tyckte lyssnarna påverkade intrycket av boken och gjorde att man aldrig kom riktigt nära Grace, som var huvudpersonen i berättelsen.

Men det var inte något som gällde enbart för de som lyssnat. Tvärtom tyckte alla att det var svårt att identifiera sig med Grace och att hon framstod som en ganska blek och rent av osympatisk person, som det var svårt att engagera sig i. Ingen av oss kom direkt henne inpå livet trots att handlingen utspelade sig under en så begränsad tid och så gott som på en enda plats, nämligen i livbåten. Egentligen fanns det stora möjligheter för författaren att verkligen skildra en kvinna i en extremt utsatt position där liv och död hela tiden ställs på sin spets, men det gjordes aldrig. En luddigt figur som ingen var speciellt förtjust i, tyckte vi sammantaget.

Vi pratade också lite om könsroller och maktpositioner. Handlingen i boken utspelar sig 1914 och på den tiden hade kvinnor inte ens rösträtt, men ändå lyckades de rösta fram att livet av den person som hela tiden varit kapten på skutan, eller livbåten då, och ledare.

Just det faktum att de hade lottdragning om vilka av männen som skulle leva eller hoppa över bord tyckte var var en sådan sak som drog ner trovärdigheten . I en krissituation gör människor allt för att överleva. De går bokstavligt talat över lik för att rädda sitt eget skinn och detta ligger i människans natur. Även om en person blir överfallen av en björn eller ett lejon och oddsen att hen överlever är väldigt låga finns det ingen i det läget som ger upp utan strid. Det blir bokstavligt talat en kamp på liv och död.

Därför förefaller det osannolikt att människor frivilligt väljer att hoppa över bord för att rädda för dem helt okända människor (inte ens sina egna barn, utan okända tanter som inte tillför gruppen något alls) bara för att de dragit det kortaste strået i en märklig tävling. Det hade varit mer rimligt om de i panik knuffat någon annan över bord för att själv ha en större chans att överleva.

Mycket av kvällen gick annars åt till att prata om resor och då faktiskt inte i huvudsak våra egna utan våra barns. Lite annorlunda. Vi pratade också om annat som handlade om att vara tonårsförälder och precis som vi gjort under alla de år vi har hållit ihop är det intressant och givande att höra hur andra har det och bolla sina egna tankar och funderingar mot andras erfarenheter och upplevelser.

Vi hann också prata lite jobb och framtid och det är alltid trevligt att hinna med det också, för på något märkligt sätt händer det alltid saker inom gruppen, trots att vi befinner oss mitt i livet där det annars kan tänkas vara superstabilt hela tiden.

Att vi pratade om sjukdomar, åkommar och kroppsliga bekymmer också är inget vi tänker erkänna, för sånt gör ju bara äldre människor med krämpor och dit räknar vi oss verkligen inte.

Till slut blev det dags för kvällens värdinna att plocka fram månadens bokcirkelbok och den här gången ska vi läsa Agneta Pleijels självbiografiska Spådomen: en flickas memoarer, som nominerade till Augustpriset 2015. Det ska bli mycket spännande att se vad vi tycker om den.

Nu är det bara drygt tre veckor kvar innan vi ses nästa gång och det är bara att hoppas att det blir lika fint väder då!

lördag 30 april 2016

Tankar om Är du regissören i ditt liv?


För några månader sedan frågade Therese Nilsson efter tips på bokbloggar som kunde tänka sig att skriva om hennes kommande bok Är du regissören i ditt liv? Jag tipsade då om Bokcirkel.se och för ett par veckor sedan fick jag boken i brevlådan.

Jag gillade genast omslaget. Det är stilrent och snyggt i blått, gult och vitt och jag känner igen författaren själv efter bilder jag sett av henne. I tankebubblan ser det ut som om hon likt E.T. cyklar i luften och hjulen är i själva verket klockor som stressar. Dessutom finns sex hashtaggar med talande ord som #självhjälpsbok och #förebyggande. Det känns modernt och fungerar som något av en innehållsdeklaration.

Therese Nilsson arbetar som utvecklingsstrateg, innovationsledare och hälsoinspiratör och är gift med Lars, som hon har tre döttrar med. Döttrarna har alla speciella behov som kräver regelbundna sjukhusbesök och dessutom flera aktiviteter som de behöver köras till. Låter det som om det är svårt att få vardagen att gå ihop?

Ja, självklart är det så. Det tyckte Therese kropp också. Hon vaknade plötsligt upp mitt i natten av en huggande smärta i bröstet och hon hade svårt att andas. Hennes man googlade att hon måste ha drabbats av en panikångestattack och det var startskottet för Therese nya liv, där hon själv tagit plats som regissör i sitt liv.

Hon blev sjukskriven i två veckor för utbrändhetssymptom och tack vare att hon är så otroligt strukturerad och lösningsorienterad räckte det faktiskt för att hon skulle komma upp på banan igen. Själv har jag flera vänner som varit sjukskriva i både månader och år, flera år till och med, men Therese tog kroppens tydliga signaler på allvar och bestämde sig för att förändra sitt liv och ta kommandot över det. Att hon har en förstående man och en tillmötesgående chef gjorde det enklare, men Therese har gjort en imponerande inventering av sitt liv för att komma fram till vad det är som behöver förändras för att hon ska må bra.

I boken får vi under ett halvår följa hennes väg till ett bättre liv och korta episoder ur vardagen ligger till grund för hennes agerande längs vägen. Det första hon gör att att mejla kollegorna på jobbet där hon uppmanar alla att faktiskt ta fikapauser, ställa rimliga krav på sig själva och våga säga nej. Det är  inga märkvärdigheter hon skriver, men ibland behöver man höra det och jag skulle vilja säga att det är saker som de allra flesta av oss behöver tänka på.

Just det här är bokens styrka. Det är som sagt inga märkvärdigheter Therese presenterar. Inget hokus pokus, inga obegripligheter och heller inga avancerade termer som är svåra att ta till sig. Tvärtom om; allt framstår som busenkelt. Om alla gjorde som författaren föreslår tror jag att andelen utbrända skulle minska radikalt.

Vi är många som arbetar för mycket, vill räcka till på alla fronter och inte lägger tillräckligt mycket tid på avkoppling och återhämtning. Genom Thereses bok påminns vi om att det är möjligt att förändra innan det är för sent och att göra det nu. Inte imorgon eller när vi hinner utan nu.

Mitt favoritkapitel i hela boken är nog det som heter 5:2 dieten. Det ringar in Therese personlighet, vår samtid och vikten av att reagera och agera på ett utmärkt sätt. Jag har läst det två gånger och jag log båda gångerna. Det är så vansinnigt träffande att det inte går att låta bli. Therese man vill gå ner några kilo i vikt för att orka cykla Vätternrundan och han bestämmer sig för att satsa på den populära dieten 5:2. Vid det här laget vet nog de flesta att det handlar om att man äter som vanligt fem dagar i veckan och fastar två. Under fastedagarna får man äta femhundra kalorier om man är kvinna. Therese bestämmer sig för att testa dieten tillsammans med sin man.

Men det funkar inte alls. Hon mår fasligt dåligt och håller på att svimma redan första dagen. Det som jag tycker är så underbart då är att hon slutar med dieten direkt. De allra flesta hade nog försökt i åtminstone ett par veckor innan de förkastat idén, men Therese som lärt sig lyssna på sig själv och är lösningsorienterad övergår till vanligt kost direkt. Det är så talande. Självklart är det så vi ska göra i hela livet. När något inte känns bra - gör något annat. Direkt. Gå inte och lid och vänta. Agera.

En annan sak jag gillar i boken är att varje kapitel avslutas med en fråga som ställs direkt till läsaren. Några av frågorna är:

  • Vad skulle hända om du kom fram till vad som tömmer dig på energi?
  • Vad skulle hända om du börjar ställa rimliga krav på dig själv?
  • Vad skulle hända om du avsätter tid för att varva ner?
  • Vad skulle hända om du börjar kommunicera vad du känner, tänker och vill?

Är du regissören i ditt liv? är väldigt lättläst självhjälpsbok (det står roman på baksidan, men jag skulle inte säga att det är en roman) och jag läste ut den på bara några timmar. Det enda jag inte riktigt gillar är att pappret är för vitt, men det är förstås inte författarens fel. Ett cremefärgat papper är mycket behagligare för ögat och gör att man slipper bli bländad. Språket flyter lätt och är lika strukturerat som Therese själv framstår som. Det är ingen djup och komplicerad bok, utan den är väldigt vardagsnära och lättillgänglig. Därför passar den många som är stressade och är på väg in i väggen.

Lyssna på Therese Nilsson innan det är för sent. Du kan också bli regissören i ditt liv.