måndag 11 december 2017

Tankar kring Det som aldrig fick ske

För drygt två år sedan hände något som aldrig fick ske. En ung man, beväpnad med svärd, klev in på en skola och högg ner tre personer innan han själv blev skjuten till döds av polisen.

Det var en tragedi som skakade Sverige och jag var i chock när jag hörde var det hänt. Trollhättan är min gamla hemstad och jag har både bott på och jobbat på högstadiet i stadsdelen Kronogården där dådet ägde rum. Tanken hisnade och jag fick rysningar när jag tänkte att det kunde varit jag, min make eller våra elever som dödats av Anton Lundin Pettersson.

Lagom till Bokmässan i höstas kom Åsa Erlandssons bok Det som aldrig fick ske - skolattentatet i Trollhättan och jag var en av de allra första i kö för att få köpa två signerade exemplar. Jag ville ha en bok själv men jag ville också ge en tidig julklapp till mina svärföräldrar, som fortfarande bor kvar i Trollhättan. Författaren och jag gick i samma klass på Journalisthögskolan i Göteborg under 1990-talet och har haft en del kontakt sedan dess. Jag har många gånger glatt mig åt hennes framgångar inom vårt yrke och inte minst för ett par veckor då hon belönades med Stora journalistpriset som Årets berättare för just sin senaste bok.

Under de första kanske femtio sidorna hade jag konstant sällskap av en näsduk medan jag läste. Det blev för mycket för mig med alla tankar och känslor som boken rörde upp. Jag fick läsa i små etapper och sedan ta en paus på några dagar. Det gick lättare och lättare ju längre in jag kom i boken för då handlade det mer om de stora strukturerna i samhället och mindre explicit om Trollhättan.

En sommardag blev jag uppringd av rektorn för Kronogårdsskolan. Hon berättade att bildläraren just gått i pension och att det var omöjligt att rekrytera en behörig bildlärare till skolan eftersom man  visste att den skulle läggas ner om två år. Redan nu skulle det inte komma några nya sjuor till högstadiet men åttorna och niorna skull få gå kvar, så de kunde går ur grundskolan i lugn och ro utan att behöva byta. Jag var bara sex-sju år äldre än eleverna (de var födda 1974, så ofattbart nog är de 43 år i år), men det var inget som skrämde mig, utan tvärtom tyckte jag att det skulle bli roligt att få en egen tjänst efter att ha gått på timvikariat i några månader.

Jobbet passade mig extra bra eftersom bodde i ett hus som var närmaste granne med skolan. Jag kunde faktiskt se in i några av salarna från mitt vardagsrum, så det var väldigt nära till jobbet.

Jag trivdes enormt bra med både elever och kollegor. Många elever hade utländskt ursprung och en del var så nytillkomna att de knappt kunde några svenska ord alls. En februaridag introducerades jag för en ny vikare. Han skulle jobba hos oss fram till sommarlovet och vi skulle en stor del av dagarna befinna oss i grannsalarna. Det gjorde att vi ofta pratade med varandra och gick ihop från personalrummet och till våra salar. Ganska snart stod det klart att vi ville umgås mer än så och nu har vi varit ett par i 26 år.

För några år sedan, när vi var på besök i Trollhättan, ville vi visa våra barn skolan där vi en gång träffades som unga, men chocken var total när den var riven. Jag hade helt missat det och även om den nya skolan såg fin ut var det ju inte vår skola, trots att den låg bara några meter från den förra.

När jag den 22 oktober 2015 hörde att en man tagit sig in i en skola på Kronogården och huggit ner flera personer mådde jag nästan fysiskt illa. Det är alltid hemskt naturligtvis, men det var riktigt otäckt att tänka att det kunde hänt medan min blivande man och jag jobbade där och att det kunde varit våra elever som dödats. Den insikten gör något med en - det är bara så. Det talades ofta om Trollhättan som rasismens huvudstad redan på den tiden, så det var inte alls otänkbart att något skulle hänt då.

När jag nu läst Åsa Erlandsson välskrivna bok har den därför träffat mig på ett helt annat sätt än om jag själv inte haft en så nära koppling till platsen för dådet. Hon tar dessutom upp saker som jag för alltid bär med mig. När jag arbetade som lärare på Pettersbergsskolan, dit alla elever som annars skulle gått på Kronogårdsskolan, hamnade hade jag en troligt charmig och trevlig kille under hela hans högstadietid. Jag varnade dock hans mentor redan i årskurs 7 för att han verkade ha sympatier åt extremhögern och jag var rädd att han som ung och lättledd skulle fastna i fel kretsar. Därför blev jag så otroligt ledsen när jag fick veta att han var en av de tre pojkarna som brände ner moskén i Trollhättan 1993. Han hade just slutat nian och hur skulle de gå för honom nu? Jag har tänkt på honom många gånger sedan dess och när jag nu läser om branden igen kastas jag tillbaka till vår tid i klassrummet och till den 13-,14- och 15-årige grabb han en gång var.

Åsa skriver också om polisen Jack Lennartsson. Även att se hans namn igen slår an en sträng hos mig. När jag träffade honom ute på krogen i Trollhättan brukade jag skoja om att vi hade gemensamma barn som vi hade delad vårdnad om. Jag hade dem på dagarna i skolan och han hade dem på kvällarna som polis. Det hände att jag fick köra någon elev från Kronogårdsskolan till polisförhör på eftermiddagen och det gjorde mig alltid så ont, för de var ju så fina killar i mitt klassrum.

Allt det snurrar runt i mitt huvud under läsningen av Det som aldrig fick ske och berör mig på djupet. Åsa tecknar också en stilla bild av en ensam person som på så många sätt stod utanför samhället. Sådana elever har jag också haft genom åren. De som inte är mobbade, men heller inte riktigt är med i gemenskapen. Ändå klagar de aldrig över det. På något sätt blir det bara så, trots att man själv ibland försöker koppla ihop olika elever i olika projekt och se om det kan leda till någon bra och en lite mer långvarig vänskapsrelation.

Ytterligare en sak som gör att jag läser Åsas bok med mina alldeles speciella glasögon är förstås det faktum att jag själv skrivit två reportageböcker, Våra älskade orkade inte leva och När mörkret viker undan för livet, som båda handlar om självmord. Jag har intervjuat tio personer inför varje bok och det är ju ingenting i antal jämfört med Åsas imponerande åttio intervjupersoner. Men likheterna finns ändå där. Även mina intervjuer har varit väldigt svåra och tuffa. I min första bok intervjuade jag nära anhöriga till en, två eller tre familjemedlemmar som tagit sitt liv och där är kopplingen väldigt tydlig till de anhörigintervjuer som Åsa gör, även om deras älskade blev mördad och inte tog sitt liv. I den andra boken intervjuar jag människor som burit på allvarliga självmordstankar eller gjort ett eller flera försök och också det har en tydlig koppling till gärningsmannen Anton Lundin Pettersson. Han överlevde inte, till skillnad från alla medverkande i min senaste bok, men han visste att han skulle dö den dagen han stegade in på Kronans skola. Suicide by cop heter termen och innebär att man uppför sig så hotfullt och gör så provocerande handlingar att polisen tvingas döda en istället för att man tar sitt eget liv.

Alla dessa saker har gjort att jag inte kunnat läsa Det som aldrig fick ske så objektivt som många andra kan och som jag vanligtvis gör när jag läser, för jag har otroligt många olika filter som berättelsen siktas igenom och det är viktigt att berätta det. Trots det kan jag utan att darra på mina Trollhättehänder och med rak kollegarygg säga att Åsa Erlandssons bok är en otroligt intressant och gripande skildring av ett specifikt fall som på inget sätt är isolerat utan tvärtom en del av vår samtid. Åsa har lagt ner ett enormt arbete på att spåra folk som kan ha något att berätta och hon har bland mycket annat funnit en helt annat avskedsbrev än det gärningsmannen själv lämnade efter sig i sin lägenhet innan han begav sig till skolan.

Vi får som läsare genom boken en inblick i det vi samhälle vi alla lever i varje dag, men som vi kanske ändå inte analyserar på djupet. Det blir tydligt att även Anton Lundin Pettersson var ett offer och vi bör alla ställa oss frågan vad vi som medmänniskor kan göra för att förhindra att något liknande händer igen. Ensamheten är en avgörande faktor och vi behöver inkludera människor istället för att prata vi och dem.


Dagens Nyheter kallade nyligen boken en journalistisk bragd och den ligger på DN:s topplista över bästa böcker just nu. Det är bara att gatulera Åsa Erlandsson till ett mycket väl utfört uppdrag och gratulera oss själva till att vi får möjlighet att lära oss mer om vår samtid, våra medmänniskor och oss själva genom att läsa Det som aldrig fick ske - skolattentatet i Trollhättan.








söndag 5 november 2017

Vi improviserar vilt



Hos Sussie med Åsa Ö, Malin, Cattis, Fia, Catrin och Joanna

Nu är det mörkt redan när vi ses och en kopp varmt te eller kaffe känns därför extra välkommet. Den här gången hade värdinnan dessutom lagat en värmande butternutsoppa med chili och kokosmjölk. Det kändes riktigt höstigt och var väldigt gott.

Flera i gänget hade läst eller lyssnat på förra månadens bok Störst av allt av Malin Persson Giolito och ena halvan av gänget var väldigt förtjusta medan den andra halvan var lite mer sval. Invändningarna var att det var svårt att komma in i boken och att huvudpersonen Maja kändes lite väl brådmogen för sin ålder. De som lyssnat tyckte dessutom att uppläsaren läste väl långsamt och ökade därför på uppläsningstakten lite.

Själv uppskattade jag boken mycket och tyckte att den var språkligt mycket intressant med alla citattecken, parenteser och kursiva meningar. För min del var det ingen tvekan om att detta var en bok som behövde läsas istället för att lyssnas på men en som lyssnat sa att det fungerade bra med dessa delar även i uppläst version.

För min del tyckte jag att både språket och berättelsen fångade intresset och det var svårt att lägga ifrån sig boken, för det var inte givet hur det skulle gå för Maja och heller inte helt givet som vad som ledde fram till att Maja är den enda som inte är skjuten i ett klassrum. Författaren delade effektivt upp nutid (rättegången) med förfluten tid (vad var det som hände egentligen) i olika kapitel och min erfarenhet är att det inte alltid fungerar så bra. Om det är flera parallella historier eller flera olika huvudpersoner är det lätt att en del är mer intressant än de andra, men så tyckte jag inte alls att det var här. Tvärtom var det lika spännande att följa rättegången som att få veta vad som ledde fram till den.

Många meningar var dessutom snygga och jag skrattade gott när det stod att mamma var så berusad att hon åt upp desserten. Det säger så mycket.

Jag tyckte att detta var en av de bästa böckerna vi läst på senare tid och det inte minst tack vare det personliga hantverket som jag verkligen uppskattade. En sak som jag dock inte uppskattade var den här meningen: "Det fick Pippi Långstrumps rövarspråk att verka mer raffinerat än latin." Att författaren inte minns att det var i böckerna om Kalle Blomkvist rövarspråket lanserades är en sak, men finns det ingen på förlaget, till exempel en redaktör, som reagerat? Astrid Lindgren är ju inte en av de mer okända författarna och hennes karaktärer inte heller några som ligger undangömda i en kartong på vinden. Vi läste ju dessutom pocketboken och den typen av felaktigheter borde kunnat justeras inför pocketlanseringen.

Lite pinsamt kan jag tycka, men självklart är Störst av allt trots denna fadäs en utmärkt bok som varmt rekommenderas.

Vi hann också prata en hel del om olika tv-serier vi följer och roas av. Förra gången pratade vi mer som påhittade serier, men den här gången kom vi mest att diskutera alla relationsprogram eller vad man nu sk använda för övergripande begrepp för att få in alla märkliga program som finns. Det är så många att det är snudd på omöjligt att hinna titta på alla men några av dem som vi ser, eller åtminstone känner till, är Bonde söker fru, Paradise Hotel, Gift vid första ögonkastet, Temptation Island, Tro, hopp och kärlek, Bachelor, Första dejten och så ett märkligt program där två personer som aldrig träffats ska kyssa varandra och sedan bestämma sig för om de vill gå på dejt eller inte.  Vi konstaterade att vi inte har någon längtan att vara med i något av dessa program och även om en del av dem är underhållande är det lite halvknasiga koncept, trots allt.

Vi har haft bokcirkeln i femton år och skött oss utmärkt varje månad. Men nu har vi minsann gått ifrån våra regler och riktlinjer. Alla har redan fått mejl om detta, men jag skriver det självklart här också. Månades värdinna valde Omgiven av idioter av Thomas Erikson som månadens bok och det är en bok som verkligen blivit en snackis. Den har sålts i tiotusentals exemplar och uppskattats av massor av läsare.

En i gänget har använt den i sitt arbetslag och säger att de fått mycket större förståelse för varandra tack vare boken och dessutom ett bättre arbetsklimat med en mer öppen attityd. Vi har bestämt oss för att göra precis som de gjorde i arbetsgruppen. Det betyder att alla ska läsa boken och dessutom fundera över vilken färg de andra i bokcirkeln är. Man ska även analysera sig själv. Man ska också på ett positivt sätt motivera varför man tycker si eller så. Detta tror vi kommer att bli både intressant och givande och nu kommer det som bryter vårt mönster; vi kommer att ha två, och inte enbart en, månad på oss att läsa och analysera.

Saken är nämligen den att vi inte tror att det är så lätt att diskutera denna bok på en restaurang och vi går alltid ut och äter i december. Därför kommer vi att diskutera månades bok i januari istället under betydligt lugnare former än på en restaurang. Då ses vi den 10 januari hemma hos Cattis.

Men innan dess har vi förstås vår nästa träff och då ses vi på Pinchos i Kungsbacka. För den som tycker att det är för lite att läsa en bok på två månader tipsar jag gärna om årets nobelpristagare i litteratur, Kazuo Ichiguro. Jag är själv väldigt nyfiken på att läsa Återstoden av dagen, som jag sett som film för många år sedan och tyckte mycket om.


Glöm inte att samtliga måste meddela mig om man kommer till Pinchos eller inte. Mums, jag ser redan fram emot den träffen, för maten där så så god!






torsdag 26 oktober 2017

Tankar kring Pyttepojken Pelle och stjärnfallet


Det är mindre än två månader kvar till julafton och vad kan då vara mer lämpligt än att tipsa om en barnbok som passar utmärkt som julklapp till små och stora barn? 2013 kom den första boken om pyttepojken Pelle och den läste jag med stort intresse. Jag drogs verkligen med i äventyret Pyttepojken Pelle i blåsväder och skrev här på bloggen om hur jag i alla år önskat mig just en sådan liten människa som lekkamrat.

Nu har alltså äntligen uppföljaren kommit. Den sprillans nya boken heter Pyttepojken Pelle och stjärnfallet och är en charmig historia om vänskap och att våga be om hjälp när man inte klarar allting själv. Författaren Birgitta Fernström och jag har träffats  i samband med olika bokmässor genom åren och hon kallar sig själv Glimmergumman. Inget kunde passa bättre, för hon glimmar verkligen. Glimmergumman Birgitta vet att jag älskar sagor och därför är hon så snäll och skickar mig en bok att skriva om.

Sagan börjar med att Pelle ser ett stjärnfall och då önskar han sig något som han förstås måste hålla hemligt. Det är bara ett par dagar kvar till jul och när vintern kommit är det nästan bara Pelle som bor i eken, där det annars brukar vara liv och rörelse som i vilket höghus som helst. Myrorna Märta och Majsan, som var Pelles bästa kompisar, flög bort när den stora stormen drog fram och spindeln, nyckelpigan och skalbaggsfrun har lagt sig för att sova sin långa vintersömn.

Det blir ensamt för lille Pelle när det bara är han och den nyinflyttade grannen Ella Ekorre, som alltid rör sig raskt mellan grenarna och verkar ha bråttom, som är vakna.

På kvällen somnar han, lätt uttråkad och ensam, i sin ekollonfåtölj och vaknar morgonen därpå av att det bankar på dörren. Stora snöflingor faller när Pelle öppnar och ser en liten pojke stå och huttra i kylan. Han är alldeles för tunnklädd och har inte ens skor på fötterna. Han presenterar sig som Ture Tomte och det visar sig att han är en tomtenisse som trillat av tomtefars släde.

Pelle, som både har ett gott hjärta och gärna vill ha en vän, bjuder Ture att stiga in. Värmen flödar genom både raggsockor och filtar och pojkarna är så söta mot varandra. "Inuti Pelle känns det varmt och mjukt. Som bomull nästan. Ture är som någon man känt länge. Som en bästis, liksom", skriver författaren och där tycker jag att hon fångar vänskapen så fint.


Lite spännande blir det förstås innan sagan är slut, för vi förstår ju alla att Ture inte kan stanna hos Pelle för alltid. Han längtar hem till sin familj och behöver hjälp för att lyckas ta sig ända dit ...

Pyttepojken Pelle och stjärnfallet är en mycket varm och söt saga och den är rikligt illustrerad av Anna Maria Persson. Den primära målgruppen är 3-6 år, men precis som det står på baksidan passar den både små och stora barn. Som mig till exempel.

tisdag 24 oktober 2017

Tankar om Skriv för din målgrupp


För någon vecka sedan fick jag frågan av Jenny Forsberg om jag ville läsa och skriva om hennes senaste bok Skriv för din målgrupp - Tips för träffsäkra texter, som ges ut av förlaget Morfem. Det ville jag mer än gärna för jag har läst flera böcker av samma författare och vet att hon alltid skriver bra. Dessutom är jag en utpräglad språknörd och alltid intresserad av språkfrågor. I så gott som hela mitt yrkesliv har jag arbetat med språk på olika sätt och nivåer, så därför var det med stort intresse jag kastade mig över Skriv för din målgrupp.

Och jag blev inte besviken. Tvärtom slukade jag boken i ett nafs. Jag kände mig lite som vargen som ligger och lurar i mormors säng i sagan om Rödluvan. När vargen får syn på läckerbiten till flicka tar han först in henne med både ögon och öron innan han vips slukar det lilla flickebarnet. Så gjorde jag med Skriv för din målgrupp. Slurp och mums, vilken god bok!

Jenny Forsberg är examinerad språkkonsult och driver soloföretaget Klartext. Sedan 1999 har hon gjort texter begripliga för företag och myndigheter. Hon har också släppt flera böcker på språktemat och hon skriver verkligen sådär klart och precist som hon uppmanar oss till att göra och som man också kan förvänta sig av henne. Hon har också skrivit två romaner.

Nu låter jag säkert väldigt onyanserad, men jag gillar allt med Skriv för din målgrupp. Till och med omslaget är läckert med sina klara färger och sitt klockrena kikarsikte. Ändå är det givetvis innehållet som är det allra bästa. Det är tydligt, strukturerat och lättläst. Exemplen är många och begripliga samtidigt som ödmjukheten inför framtiden finns där. Språkkonsulten Jenny Forsberg är mycket medveten om att språket förändras hela tiden och därför utgår hennes exempel, tips och råd från hur det ser ut på språkfronten just nu. Mycket klokt.

Med tanke på att boken handlar om att man måste vara medveten om vilken målgrupp man riktar sig till väcks ju frågan vem den här boken egentligen riktar sig till. Svaret är att den vänder sig till alla som behöver skriva texter på sitt arbete eller i andra sammanhang där man behöver kommunicera med människor.


Jenny har en enorm bredd i boken och det känns som om hon vill lära oss allt hon kan, precis som Baloo i Djungelboken. Hon påpekar skillnaden mellan sms:et till brorsan och den senaste utredningsrapporten. Hon skriver hur svenska språkets nya pronomen hen kan användas i praktiken. Hon reder ut vad som gäller när det kommer till siffror och tal. Hon tipsar också om att undvika att använda dubbeltydiga ord även i de fall där läsare egentligen förstår det tänkta innehållet. Visst ler jag lite åt exemplet där hon skriver att uppskatta kan betyda både tycka om och beräkna. Av sammanhanget brukar det framgå vad man menar, men man bör ändå inte skriva Vi uppskattar att 70 personer omkom i flygolyckan. Hu nej, det bör man verkligen inte eftersom det faktiskt går att misstolka.

Ni hör, Jenny Forsberg täcker in det mesta. Det är gott om mellanrubriker, listor i punktform och konkreta exempel. Skriv för din målgrupp är en utmärkt bok, som fungerar bra att sträckläsa (jovisst, det gjorde faktiskt jag), men den går också alldeles utmärkt att använda som uppslagsbok när man undrar över något specifikt medan man skriver den där viktiga texten för just sin speciella målgrupp.




söndag 8 oktober 2017

Tankar om Vego & vin


Peter Streijffert är tillbaka med en ny bok - hurra!

Jag fick mejl från Blue publishing med en fråga om jag ville läsa den sprillans nya Vego & vin av Peter Streijffert och jag kan säga att jag svarade genast att jag mer än gärna ville det. Jag älskar hans sätt att skriva, hans uppfinningsrikedom när det gäller rätter och hans enorma kunskap om viner.

Förra året kom Smak: mat och vin och den sträckläste jag under en helg. I den fick vi läsare lära oss vilka viner som passar till vilka maträtter och eftersom de flesta rätterna var vegetariska passade de mig utmärkt. Boken var så mycket mer än jag trodde när jag fick den och det var som att stiga in i en alldeles ny och egen värld full av dofter och smaker som kändes påtagliga även om allt bara var på bild och inte alls låg på dignande fat framför mig. Hela mitt blogginlägg var fullt av entusiasm precis som själva boken sprudlade av kreativitet, glädje och energi.

Den här gången går författaren ytterligare ett steg längre på temat och skriver uteslutande om vegetarisk mat och vilka viner som passar till dessa spännande rätter. Han berättar att det har med hans egen resa att göra. Han har gått från att tycka att kött är det godaste som finns till att föredra fisk och skaldjur. Nu har han istället grönsaker som favoriter och kallar sig sambovegetarian. Men ingen behöver bli orolig. Det betyder inte att han äter sin sambo. Istället handlar det om att hans sambo är vegetarian och med sin sambo är Peter vegetarian, men eftersom han lagar både kött och fisk ibland när han kockar ser han sig som deltidsvegetarian och då passar uttrycket sambovegetarian perfekt.

Det var med stor iver jag slog mig ner på altanen för att ta del av Vego & vin. Solen strålade denna sköna söndag och jag fick ha solhatt för att kunna läsa utan att kisa alltför mycket. Redan i inledningen känner jag igen tonen från den förra boken och det känns nästan som att träffa på en bekant på stan - ett kärt återseende. Peter berättar att han för tjugo år sedan slutade att köpa bröd. Sedan dess bakar han alltid sitt eget. Under arbetet med den senaste boken passerade han ännu en tröskel och började att göra eget smör istället för att köpa. "Nej, 'kan själv' är en bra harang. 'Sluta köpa skit' är också ett bra motto" skriver han på sitt alldeles eget och träffsäkra sätt.

Andra klockrena saker vi får läsa är "Ett dyrt men tråkigt vin kan göra mig snudd på förbannad - det händer stup i kvarten på de vinprovningar jag smakar mig igenom" och "En simpel pasta och ett glas rödtjut - hur svårt kan det va? Nej, inte alls." Härlig läsning!

Men självklart är det inte enbart texterna mellan alla recept som fångar mitt intresse. Recepten i sig känns kreativa, spännande och framför allt nya. Bland annat slår författaren ett slag för alger, som han beskriver som havets vegetariska ostron. Algpesto och algnudlar låter väl spännande?

För den som inte känner sig riktigt så våghalsig kanske ugnsstekt lakritsrödlök, nässelrisotto eller parmesanchips med citroncrème kännas mer lockande? Allt ser fantastiskt gott ut och det senare måste jag absolut göra framöver.

Annat som får det att vattnas i munnen på mig är grillad brietårta, björnbärsmousse och inte minst päron med getost. Himmel, så gott allt låter!

För att inte tala om hur gott allt ser ut! Bilderna är otroligt läckra och dessutom väldigt många. Sida efter sida andas fräscht, friskt och sunt på det bästa av sätt. Fotografen Lasse Hallström har gjort ett fantastiskt jobb även denna gång för i en bok av detta slag betyder bilderna oerhört mycket för känslan.

Själva kärnan i boken är ju vilket vin som passar till vilken maträtt, så det måste jag självklart också beröra. Vi får veta att torrt mousserande (gärna champagne) passar fint till fröknäcke, en fruktig och smakrik rioja är det bästa till en rätt som skojigt nog heter fejkad köttbit och en pinot gris är perfekt att servera till en buffé. Vi får också lära oss att kronärtskocka kan vara knepigt att välja vin till, för den kan ge vinet en metallisk smak. Fett, som majonnäs eller brynt smör, kan bilda en smakbrygga man kan trippa på och där väntar ett glas vitt vitt eller kanske rosévin som matchning till den luriga skockan.

Mycket praktiska och användbara tips för oss som inte är experter, men gärna vill lära oss lite mer längs livets väg.

Den senaste boken är ett femtiotal sidor tjockare än den förra, men i övrigt är det samma tilltalande format på denna som på den förra. Även den här boken slukade jag med hull och hår. Jag läste den i ett rasande tempo och har sedan suttit och bläddrat i den fram och tillbaka för att kunna skriva blogginlägget - så trevligt. Jag gillar verkligen de mjuka pärmarna och de generösa flikarna där man bland annat får tips om tre andra böcker av samme författare.

Jag har rätt många vegetarianer och veganer i min vänkrets och självklart vill jag rekommendera denna bok särskilt till er, men faktum är att jag rekommenderar den till alla som vill tänka lite nytt och är intresserade av hur det optimala vinet förhöjer en speciell rätt.

Unna dig ny inspiration, nya idéer och ny kunskap i bokform - det är du värd.




lördag 7 oktober 2017

15 år tillsammans i bokcirkeln





Hos Sofie med Åsa Ö, Cattis, Malin, Catrin och Joanna

Det var fortfarande ljust när vi kom till kvällens värdinna och det kan vi nog konstatera var sista gången för i år. När det är november nästa gång lär det vara mörkt när vi ses och kolsvart när vi skils åt...

Det blev en del avhopp denna dag, men vi var till slut sex personer som träffades och som vanligt hade vi en riktigt trevlig kväll tillsammans och det fanns så mycket gott att äta att vi nog alla åt lite extra för alla som inte kunde komma. Mums!

Övervägande delen av gänget hade dessutom läst eller lyssnat på förra månadens bokcirkelbok så det gick fint att prata om Det kommer alltid en ny himmel av Lori Nelson Spielman, trots att vi inte var så många. Ibland tycker vi väldigt olika om böckerna vi läser, men den här gången var vi alla rörande överens, så det lär gå fort att berätta vad vi tyckte. Dessutom tyckte vi samma oavsett om vi läst eller lyssnat och det är inte heller givet alla gånger.

Vi tyckte alla att idén var bra. Grundstoryn handlar om 34-åriga Brett som skrev en bucketlist som tonåring och tjugo år senare aktualiseras listan på grund av att hennes mamma Elizabeth just dött. Det är ju ganska lätt att tänka sig ungefär vilka livsmål en ung flicka har och listan innehöll mycket riktigt få överraskningar. Vilken tjej drömde inte om en egen hund och häst? Eller om att träffa drömprinsen och få barn? Brett är inget undantag. Elizabeth har under årens lopp känt på sig att dottern inte är lycklig med det liv hon lever, trots att det på ytan ser riktigt bra ut, så hon bestämmer sig för att ge dottern en rejält knuff i rätt riktning i sitt testamente.

Hon börjar med att göra henne arvlös och så får hon i uppdrag att bocka av alla punkter på sin bucketlist för att ha en chans att få sitt arv så småningom. En del saker är lättare och andra svårare men hon har ett år på sig, så det kan gå. Även om vi alla får en klump i magen med tanken på leveranstiden för bebisar och att hennes sambo Andrew tydligt deklarerat att han inte alls är intresserad av barn. Dessutom står det att hon ska försonas med sin far och han är död sedan sju år tillbaka. Bäddat för komplikationer, alltså.

Och ja, visst blir det lite komplikationer och visst blir det också lite dramatiskt ibland, men sammantaget tycker vi ändå att detta är en bok som bjuder på få överraskningar. Tvärtom är den ganska tillrättalagd och även om vi har trevligt när vi läser eller lyssnar, för det har vi, så är det inte en bok som kommer att stanna kvar i våra medvetanden under lång tid framöver. Den känns både ganska amerikansk och rätt så klassisk för sin genre, feelgood på gränsen till chiclit med tanke på det stora kosmetikaföretaget som började som ett litet företag som blev enormt framgångsrikt tack vare att Oprah valde att ta med en av produkterna i sitt program en gång.

Sammantaget tyckte vi att det var en trevlig och läsvärd bok för den som gillar underhållning och relationer, men den är inget vi kommer att grubbla över ens nästa vecka. Även om man faktiskt får sig en tankeställare över hur vi väljer att leva våra liv. Är vi trogna våra drömmar och ideal? En intressant fråga som man kanske inte ens vågar ställa sig för vad händer om man tvekar vid svaret...?

Visserligen är böckerna anledningen till att vi ses varje månad efter 15 år, just den här gången var det faktiskt 15-årsjubileum även om vi glömde bort att hurra för oss, men efter alla år är det så mycket mer vi delar än enbart böcker. Jag tror inte jag är ensam om att bli varm om hjärtat när jag tänker på allt som hänt under våra 15 år tillsammans. Vi har gått igenom så otroligt mycket ihop och vi stöttar varandra på ett sätt som jag skulle vilja säga är väldigt speciellt. Saken är ju den att vi inte alltid hörs så mycket mellan träffarna, men när vi ses är det alltid som om vi sågs igår.

Vi finns för varandra och vi kan både skratta och gråta ihop. Vi kan lyfta ämnen man inte alltid pratar om med vem som helst och vi kan i nästa sekund bli härligt ytliga och diskutera hur snygg (jodå, ni läste rätt - allt handlar inte om rösten ens när det gäller ljudböcker) en uppläsare på Storytel är. Jag älskar den mixen. Det är helt fantastiskt att få ha den här bredden tillsammans.

Den här gången pratade vi en del om våra barn och det gör vi inte alls sällan, men det slog mig denna gång vilket spann vi faktiskt har mellan våra telningar och hur mycket däremellan som är sig ganska likt. Jag tror att jag landar ganska rätt om jag säger att yngsta barnet är kring tio och och äldsta barnet kring 25. Det ger en fin spännvidd. Några har just börjat gymnasiet, andra har just fått körkort och ytterligare andra har ett helt eget liv en bit ifrån mammas trygga famn...

Vi konstaterande bland mycket annat att det är väldigt trevligt att övningsköra med våra barn för vi ser det som kvalitetstid. Det är då vi hinner umgås. Jag tror vi är många som tänkt att det är underbart att vara efterfrågad och faktiskt få ett par timmar i veckan med våra härliga ungdomar. För egen del har jag just glatt mig åt att första barnet fick körkort två dagar efter 18-årsdagen och i samma stund kom ett brev om att jag är godkänd som handledare för lillebror. Så nu laddar vi om!

Vi pratade också om jobb. Det är så lustigt att det aldrig riktigt är sig likt i vår lilla grupp. Det är alltid någon som bytt jobb, gått någon utbildning eller på annat sätt förändrat sin arbetssituation och så var det denna gång också. Det trodde vi nog inte för 15 år sedan, men det händer något hela tiden. Mossa växer som bekant aldrig på rullande stenar och vi är nog den litterära motsvarigheten till The Rolling Stones. ;)

Några i gänget var också på besök på Bokmässan förra helgen och det är alltid lika trevligt. Somliga kom på vinminglet på torsdagen och andra kom på lördagen eller söndagen. Oavsett när är det alltid lika kul för mig i montern, som jag står i tillsammans med Annika Bengtsson på Grim förlag, att det dyker upp kända ansikten. Vid det här laget känner dessutom min förläggare Annika de flesta av mina vänner, så det är idel kära återseenden när vi väl möts.

Oktober månads val av bok bjöd på flera glada tillrop för vi var några som redan köpt boken och ser fram emot att läsa den. Störst av allt av Malin Persson Giolito handlar det om och den har blivit vald till Årets bästa kriminalroman. Vi ser alla fram emot att ta del av den. Alldeles oavsett författarens nära släktskap med Leif GW Persson.

Nästa gång är det november och då ser vi fram emot att få prata lite andlighet och healing, för jodå, det och eteriska oljor ryms också inom vår otroligt spännande bokcirkel!

söndag 24 september 2017

Speciella pärlor från Idus förlag



Nyligen var jag ansvarig för bokhörnan under den nationella suicidpreventiva konferensen i Göteborg. Det var elfte gången konferensen ägde rum och den lockade nästan tusen besökare från olika yrkesgrupper och med olika erfarenheter av psykisk ohälsa och självmord.

I bokhörnan fanns en hel del litteratur på just temat psykisk ohälsa och självmord, men också på temat sorg, död och förlust. Mina egna reportageböcker Vår älskade orkade inte leva och När mörkret viker undan från livet (båda utgivna på Grim förlag) var ett par av titlarna. Bara några dagar innan hade min senaste bok fått hedersomnämnande av Suicide Zero för bästa rapportering om självmord under 2016, så det kändes riktigt fint att ha med den på konferensen. Inte minst som ett eget litet kapitel faktiskt handlade just om konferensen, som var under full planering när jag skrev boken förra året.

Tanken med bokhörnan var att i första hand presentera lättillgängliga böcker och inte läroböcker inom området. Det betydde att det fanns gott om bilderböcker för barn, serieböcker och romaner för unga samt romaner för vuxna. En fantastisk spännvidd, måste jag säga, för i takt med att vi människor i allt större utsträckning vågar tala om de svåra sakerna i livet vågar vi också skriva om dem.

Utgångspunkten för bokhyllorna på konferensen var Suicidprevention i västs eget välfyllda bibliotek och professor Jan Beskows egen digra samling. Under sina femtio år av forskning kring suicidalitet och suicidprevention har han samlat på sig en ansenlig mängd böcker av de mest skilda slag. Till detta tillkom diverse titlar som Kungsbacka bibliotek hjälpte mig att plocka fram och som jag sedan tog med mig.

Vi hade gott om böcker redan där, men inför konferensen kontaktade jag även Idus förlag, för jag vet att det är ett förlag som inte väjer för de svåra och stora frågorna i livet, utan tvärtom har samlat ihop lätta böcker om svåra saker så att det ska vara enkelt att finna det man behöver och vill ha. Jag har tidigare skrivit om flera av deras böcker, inte minst När mammas tankar ändrade färg av Sara Galli och Mats Molid. Det var en bok som berörde mitt hjärta djupt och den var redan nedpackad för att få följa med till konferensen, men jag misstänkte att det säkert fanns fler värdefulla böcker att tipsa om, så jag mejlade förlaget och fick svar inom bara ett par timmar.

Ett par dagar senare kom ett bokpaket med hela tretton böcker som alla perfekt passade in i bokhörnan. Jag hann tyvärr inte läsa alla de lite tjockare böckerna, men de som var lite tunnare hann jag läsa och tre av dem vill jag gärna skriva några ord om.

Först ut är Jag brukar vinka till en sten, där Karin Askerin står för texten och Mattias Kvick för illustrationerna. Det är en varm och finstämd historia en pojke som får en lillebror. Till en början verkar allt bra, men plötsligt blir bebisen sjuk och får åka helikopter till det stora sjukhuset långt bort. En apparat hjälper honom att andas men hans liv går inte att rädda.



Tyvärr dör små barn även i vårt trygga land där vi har fantastisk sjukvård, så detta är en viktig bok för dem som drabbas. Varje bild är dessutom vacker som en tavla. Makalösa akvareller fulla av färg och uttrycksfulla ansikten finns på varje sida och man får ha ett hjärta av sten för att inte bli djupt berörd av denna fåordiga, men gripande, bok.

Näst på tur är HejDå mamma! Vi höRs! av Andreas Hasselberg och Vera Mulder. Boken handlar om Fellan som inte vill gå på sin mammas begravning, för han ser ingen mening med det. Mamman är ju död ändå. Men något får honom att ändra sig och det är något som hans mamma sagt till honom innan hon dog. Jag tycker det är fint att mamman på det sättet faktiskt är med honom denna tunga dag. Jag tycker också väldigt mycket om att både begravningsgästerna (noterar särskilt deras fria klädsel) och kistan i kyrkan visas på bild. Det blir så greppbart då.

Till och med när kistan ligger i jorden får vi läsare vara med. Det gör ont i hjärtat att se de två barnen och änkemannen titta ner på den blomsterprydda kistan, men jag tycker att det är modigt att visa det. Precis så hemskt och sorgligt är det på en begravning och en bok kan vara ett utmärkt sätt att bearbeta de känslor som dyker upp när en älskad person dör och lämnar oss.

Sist ut idag är Pappa är sjuk av Sofia Gregersen och Elisabeth Gregersen. Detta är min favorit av dagens tre viktiga barnböcker, för jag är väldigt svag för det minimalistiska och samtidigt effektiva som präglar boken. Sofia Gregersen står för texten och jag älskar meningar som "Det är tråkigt när pappa ibland måste vara på sjukhuset. Då känns det argt i magen." och "En morgon berättar mamma att pappa inte lever längre. Då känns det konstigt i magen och skräpigt i ögonen." Javisst, är det så! Så välformulerat och klockrent.

Bilderna är också fantastiska. Figurerna är på alla sätt mänskliga, men helt mänskliga ser de inte ut och det blir en perfekt mix av verklighet och sagovärld. Pappa är sjuk är en mycket berörande historia och den håller för många läsningar och många djupa samtal; hur påverkas egentligen en familj när en förälder blir sjuk? De små vardagliga detaljerna som att pappan inte längre kan grilla som andra pappor gör och att barnen inte längre får ta med kompisar hem ger en tydlig bild av hur vardagen förändras när någon i familjen blir allvarligt sjuk. En riktigt, riktigt fin bok som rekommenderas varmt.

Alla böcker jag skrivit om finns att köpa via Idus förlags hemsida, som jag länkat till ovan. Det går också bra att köpa dem på plats i förlagets monter under Bokmässan i Göteborg, den 28 september till den 1 oktober. Jag brukar alltid besöka deras monter A01:02, för den är full av läsvärda och tänkvärda böcker.

En annan monter som självklart kan vara värd ett besök är Grim förlags monter B04:79. För i den finns jag!

Varmt välkomna till en fullmatad Bokmässa, där det definitivt finns något för alla smakriktningar.

Hoppas vi ses!